Månen hade tagit sin plats uppe på den mörkblå näst intill svarta himlen och lyste upp marken mellan träden på ett kusligt sätt. Skogen var tyst, stillsam med en något tryckt stämning. Det var nästan som om alla skogens varelser visste vad den svartblå siluetten som rörde sig bland dem var för något. Atmosfären var nästan giftig och med all rätt, det var nämligen dags för jakt. I tystnad betade en mindre flock rådjur. De höll vakt om vart annat. Höjde huvudet från marken, såg sig om och lät öronen pendla fram och tillbaka innan de återvände till betandet. Och så fortsatte det, tills en av dem hörde något. Svansen höjdes och den vita rumpan signalerade fara till de andra. Alla höjde med ens sitt huvud från marken och svansarna där till. De var alldeles stela. Nästa reaktion fick dem alla att i panik fly i gemensam riktning. Och i nästa sekund var flocken borta och tystnad la sig över skogen igen när djuren försvunnit ur sikte.  Amanita stod placerad över djurkroppen med de kraftfulla huggtänderna djupt inborrade i halspulsådern. De snabbt utdöende hjärtslagen dånade i hennes öron och hungern rev i hennes inre. Djurblodet skulle inte mätta, men det skulle hålla henne på fötter tillsvidare. Blodet fläckade den svarta fällen och hon släppte taget om halsen när hjärtat slutat slå. Och tystnaden blev ett faktum även för henne. 

[Waw, det blev skapat iaf]

Ljudet av flyende hovdjur var det som lockat henne först. Nyfiket hade hon riktat stegen i motsatt håll till deras flykt. En kvävd doft av blod mötte henne snabbt, skvallrade om en jakt med gott resultat. Men doften av förövaren var fortfarande hemlig.
     Över snåriga buskage skymtade Varya den svarta skepnaden. Böjd över sitt byte, med tänderna djupt i halsen trots att djuret uppenbart var dött. Det fanns ingen tveksamhet i stegen när Varya fortsatte närmare.
     “En vän till natten, ser jag.” Rösten var klar och skar genom skogens tunga tystnad. Varya var fortfarande osäker på vad vargen faktiskt gjorde med rådjuret. Kroppen var intakt.
     “Vad gör du?” Varya stannade upp, fullt synlig i en blek strimma av månljus. Den blå blicken var menande fäst på det lealös djuret inför dem.

Amanita hade varit fullt upptagen med hungern som rev i kroppen på henne och ögonen skiftade tydligt i blodrött trotts att djurblodet var något mättande. Hon stod över djurkroppen men vände sig hastigt om när en röst talade till henne. Hon hade inte varit oförsiktig nog. Hon kände igen gestalten från gruppen av vargar som följde Blair. 
- Ååå jagar bara. Är ni hungrig?
Sa hon sedan för att backa undan ett steg från kroppen som en invit till vargen som nu stod framför henne. Hon synade den svartvita vargen från topp till tå. Det var ingen individ som hon kände igen mer än att hon sett denne vandra med de andra. Trotts att hon hållit sig i bakgrunden. De var trotts allt inte alltid lika nattaktiva som hon själv var och hon ville inte väcka allt för stor uppståndelse eller frågor kring hennes frånvaro under dagen. Hon nickade inbjudande mot rådjuret för att sedan själv ta tag i kroppen för att hugga in på det nyfällda bytet. Hon kunde trotts allt äta den, även om hon sällan tog sig tid att göra det. Eftersom det inte fanns någon poäng med det. Det mättade aldrig hennes hunger.

Det gick inte att dölja den oförstående rynkan mellan hennes ögon. Den röda blicken trängde igenom henne, påminde henne om Honom. Så Varya såg bort för ett ögonblick.
     “Nej tack,” svarade hon med hes röst. De klarblåa ögonen såg tillbaka, betraktade hur honan gav sig på rådjuret. Varya var inte hungrig, men det fanns många andra faktorer som gjorde att hon avböjde. Till en början, vem var ens denna främling?
     “Är du med Blair? Jag tror inte jag har sett dig förut.” Det fanns en gnagande misstänksamhet i hennes magslut. Paranoida tankar som gjorde utslag. Men hittills hade inget bekräftats, så hon försökte förhindra dem från att gödas.

Hon nickade och såg oförstående på bytet framför henne. Hon befann sig i en otroligt obekväm situation. Hon var alldeles för van vid att sluta anstränga sig. Att inte dölja den hon är i sällskapet av både Blair och Shiva var så behagligt. Nu när hon behövde tänka på att "andas", "blinka" och allt det där andra som dödliga gör. Det kändes på något sätt så avlägset. Och ändå tog hon en tugga av rådjurets kropp åter igen för att spela vidare på sin lilla charad. 
- Åå Blair, ja en gammal vän till mig. 
Svarade hon och gav tiken ett svagt leende. Hon visste inte vad hon skulle säga riktigt. Hon hade inte planerat för den här delen. Fast det kanske egentligen var lättare att bara säga som det var. Att hon följde med på deras resa, endast på grund av att hon funnit Shiva med dem. Ja sanningen var desto svårare att misstänka för lögner. 
- Jag håller mig lite i utkanten kan man säga. Jag följer med för att stötta min partner och hans val. 

Varyas ögon smalnade en aning. Det var svårt att inte vara misstänksam. Vandringen hade ändå pågått ett tag och det kändes väldigt olustigt att den här varghonan aldrig visat sig innan. Var hon en spion?
     “Jaså? Så kär kan du väl inte vara, så som du gömmer dig. Eller så kanske han inte känner samma för dig?” Det var oron och osäkerheten som talade med giftiga ord. Någonstans i sitt huvud visste hon att de aldrig skulle låta henne lämna, inte helt. Kanske var det här en av Gehennas ögon. Det återstod att se.
     “Vem är den lycklige?”

Det var svårt för henne att motstå lusten himla med ögonen. En självgod mörkervarg, var det allt det var till henne? Så tråkigt. Men namnet som lämnade hennes läppar var desto intressantare.
     “Shiva? Åh ja,” ett kallt leende började träda fram, “Kaiwoods sista konung, fast det vill han väl inte att att man kallar honom. Jag skulle säga att vi kommit varandra rätt nära. Trots den korta tiden.” Vassa hörntänder började skymta när flinet växte sig bredare. “Han har ett sätt med ord, så jag förstår att du svansar efter honom, även på det här avståndet.” Ögonen skymtade av något illmarigt.

Amanita stirrade kallt på vargen framför henne. Orden som lämnade tikens mun fick henne att smått kisa med ögonen men hon höll tillbaka. Irritationen bubblade inom henne. Varför denna reaktion? Känslor. Hon var samtidigt glad över hur hon kände för honom. Att det var äkta och att denna bittra lilla varelse fick henne att inse det var egentligen bara komiskt. Det fanns däremot inte speciellt mycket som kunde få henne att tappa fotfästet längre. Hon ville framför allt inte ha ett dåligt inflytande i gruppen men heller inte komma på kant med någon av Shivas vänner. Om de nu var så nära som tiken påstod. 
- Han är fantastisk med ord, det håller jag med om. Du borde kanske lära dig något av honom. 
Hon små log lite när hon mindes tillbaka till deras första möte. Han hade inte varit gammal då, bara något år eller två äldre än vad hon själv såg ut att vara. Det var kanske inte så konstigt tiken trodde hon svansade efter hanen. Hon stod tydligt stilla i tiden. Ungdomlig till det yttre. Vacker och inte ens kantstött, inte ett ärr kunde synas på hennes svarta kropp. 
- Han spenderar de flesta nätter med mig så jag skulle nog säga att han svansar lika mycket efter mig. 

Varya suckade tyst. Hon visste inte riktigt vad hon väntat sig. Varghonan gav henne ingen ny information att gå på, att använda sig av. Ändå blev hon mer och mer säker på att det här inte var en av Gehennas ögon. Kanske var det sanning som hon talade.
     “Jag undrar vart han är inatt,” sade hon lugnt. “Jag kan hälsa till honom att du väntar. Vad var ditt namn nu igen?” En tankfull rynka bildades emellan hennes ögon när hon försökte minnas om tiken presenterat sig eller inte.

- Det behövs inte. Jag söker upp honom senare. 
Svarade hon kort. Och såg sedan en aning förvånad ut. Hon hade helt glömt bort att presentera sig. Ack så oförskämt. 
- Så oförskämt av mig. Mitt namn är Amanita. Och ni är?
Hon såg nyfiket på den ljusa tiken. 
- Varför valde ni att följa med Blair, om jag får fråga? 
Vad hon förstod det som så var de alla här på grund av den bevingade hanen hon spenderat så mycket tid med.

“Såklart du gör,” svarade hon med ett leende som saknade all trovärdighet. Varya motstod lusten att skratta. Tiken verkade till synes obrydd av alla Varyas försök att pressa och provocera. Det irriterade henne.
     “Så oförskämt av mig-” Varya frustade till och himlade med ögonen. Det formella sättet Amanita talade på satte sig direkt fel hos henne. Det kändes opersonligt, skådespelat. Varya hade inget intresse för det. Det var just en av anledningar till att hon lämnat Civitas till en början.
     “Varya,” sade hon kort. “Blair och Yrjö bjöd med mig.” Det var tydligt att hon inte hade något intresse att fortsätta spinna på det ämnet när hon genast fortsatte med ett annat. “Men vet du vad, Amanita, jag tror jag ska gå tillbaka till gruppen. Men du kan vara lugn, jag ska inte berätta för Shiva vad du sagt.” Hon gav henne ett smalt leende igen innan hon vände om för att gå.

Hon nickade bara, förstod inte riktigt vad främlingen ville få ut av det hela men ögonen gnistrade till en aning. Det var knappt så det syntes, men irritationen fanns där. Hon hade blivit otroligt bra på att kontrollera sitt eldiga temperament med åren. Det var på så sätt hon vanligtvis höll sig gömd bland dem. Hon visade endast de sidor hon ville att dem skulle se. Det var enklare så. Varya. Hon la namnet på minnet, kanske var det värdefullt i framtiden. Det var en speciell liten grupp med vargar Blair hade samlat på sig, de verkade vara väldigt olika varandra. Att de inte slet varandra i bitar var ett under. Han verkade ha en naturlig förmåga att leda och föra vargar samman. En intressant förmåga hon inte tycktes ha sett i honom tidigare. Han hade dessutom aldrig utnyttjat den förr. Det var intressant att se sin vän utvecklas. 
- Åå tack vad snällt, då lovar jag att inte berätta om din lilla "Crush" för Shiva heller. 
Hon höll tillbaka ett illmarigt leende men misslyckades totalt. Hon stod helt stilla vid sidan av sitt byte och såg efter den ljusa tiden som började gå. Hon förväntade sig inte att hon skulle stanna, men var beredd om så blev fallet. Det var upp till henne.

Varya stannade i sitt steg när hon hörde Amanitas yttrande. Ett kort skratt lämnade henne och hon såg över sin axel på tiken med ett leende.
     “Gö det du. Mig skulle han inte skämmas över iallafall.” Varya visste inte vad som var mest befängt; att denna tiken på något sätt fått för sig att Varya hade några slags känslor för Shiva, eller att hon hotade med det att avslöja det. Det fanns ingen del av henne som ens trodde på Amanitas tomma hot.
      “Jag hoppas din folkskygghet går över snart, Amanita.” Den havsblå blicken hade fäst framåt in i dunklet igen. Med högrest hållning lämnade hon varghonan bakom sig. Kanske skulle hon få höra av henne från Shiva snart. Hon hoppades nästan det.

[Avslutat, om du inte vill svara igen :D]