Blair hade följt henne in i en av Civitas mer avskiljda gränder. Hela vägen hade hon hållit sig på smågator och hållit huvudet lågt, men hennes ryggtavla hade varit omisskännelig ändå.
     Varya svängde, och han likaså. Det befann sig inga andra på gatan, och han tog tillfället i akt.
     "Varya." Rösten var kylig, kalkulerande. Han hade förställt sig det här mötet ett tag nu, och det vibrerade i benen. Vargtiken stannade upp, spetsade öronen i respons, men reagerade inte annars. Han gick närmare henne med långsam grace, likt en jägare som smög sig på sitt byte.
     "Du försvann snabbt den dagen", kommenterade han. "Så ivrig att komma hem?" Så ivrig att- Han svalde sin ilska, och kontrollerade sig på hennes nackpäls. Hon hade fortfarande inte vänt sig om. "Du glömde något." Han plockade upp den lilla stenen, som han burit med sig i en liten väska kring halsen, och kastade den vårdslöst åt hennes håll. Den studsade mot hennes buk, och landade på marken av stampad jord.
     "Det måste varit något väldigt viktigt", fortsatte han med silkeslen röst. "Något åh så väldigt viktigt att du kunde lämna honom i sticket med alla lemmar i behåll." Hörde hon hur arg han var? Gick det att höra föraktet för de som svek sina egna? För de som flydde och lämnade en vän till att dö?

Varya hade lagt märke till honom, hans närvaro. Det hörde inte till ovanligheterna att hon trodde sig vara förföljd, och som de flesta andra gångerna hade hon hoppats att hon hade fel. Men inte denna gång, och det var så mycket värre än hon kunde föreställa sig.
     Hans ord skar genom luften med en skarphet som fick henne att frysa i sina steg. Det var med ett oförstående hon lyssnade, rädd att visa sig, vända om. Men när stenen plötsligt slog in i henne och föll framför hennes tassar som hon kom till insikt. Hjärtat föll och blev en isklump i hennes mage.
     “Yrjö,” andades hon. Långsamt sjönk det in. “Han är död?” Rösten var hes och lågmäld. Hon drog ett kippande andetag efter luft. Ännu var stod hon med ryggen mot honom, rädd att vända om och möta hans blick.
      “Jag visste inte,” började hon. Minnena från då var så suddiga, fragmenterade och förstörda, som en dröm. “Jag, lät honom dö.” Orden kändes som en lögn, och hon önskade de varit det. Men hon visste att det inte var så. Så som så många gånger förut hade hon dragit ner någon annan i fördärvet. Historian skulle aldrig sluta upprepa sig själv, och hon tänkte inte skylla ifrån sig den.  
     Öronen strök sig mot hennes hjässa när hon med osäkra rörelser vände sig om.  De blå ögonen, glasartade av sorgen som slagit henne, sökte sig trevande till hans.
      “Förlåt, Blair.” Vad mer kunde hon säga? Ingenting skulle ta honom tillbaka, ingenting skulle kunna ursäkta hennes misstag. För stunden övervann skammen av hans död skammen av hennes straff.

Bara att höra henne säga hans namn gjorde ont. Yrjö. Hans Yrjö. Död. Blair var fortfarande arg, men ju mer hon pratade, desto mer slätades nosryggen ut och blev till en klump i halsen. Hon hade inte vetat, och han visste att hon inte ljög för honom. Då kunde hon inte ha lämnat honom där medvetet - eller åtminstone inte låtit honom dö medvetet. Han hade inte förlåtit henne - och skulle nog aldrig göra det - men lite av den brinnande ilskan svalnade. Idag skulle inte bli dagen han skadade henne. En liten del av honom blev lättad, för trots allt var hon ändå hans vän, och han verkade förlora de flesta vänner han fått den senaste tiden.
     "Förlåt, Blair." Han svalde och kunde plötsligt inte se mot henne. Det tog några ögonblick innan han tagit kontroll över rösten och var säker på att han inte skulle övermannas av deras delade sorg.
     Varya hade vänt sig om, och hon bar ett ångerfullt uttryck. Det var dock inte det han lade någon vikt vid, nej, det var märket. Världen blev stilla och knivskarp runt dem. Märket. Inte exakt som hans, men det måste vara deras märke. Efter allt han hade kämpat för, så hade de ändå bränt en till. Det blixtrade nästan i ögonen, och han kunde höra hur vindens vinande i gränden tilltog.
     Musklerna i käken spändes, tills Blair tvingade sig själv att slappna av.     
     "Jag hoppas du bär det med stolthet", var allt han sa. Han tyckte inte synd om henne - dels var han fortfarande arg på henne, och dels hade han ett eget att bry sig om - men det fanns förståelse i blicken. Han tog ett steg närmare, tvekade, och nickade sedan bortåt.
     "Gå med mig." Det var ingen fråga. Han visste inte ens vad han ville säga till henne. Kanske ville han bara prata med någon som känt Yrjö väl, och som han kunde döma, inte tvärt om. Det var tyst emellan dem - inte nödvändigtvis en väldigt bekväm tystnad, men han brydde sig inte. Efter en liten stund tog han till orda, rösten något skrovlig från den återvändande klumpen i halsen.
     "Efter att det hände mig", började han med låg röst. "var det han som såg till att jag läkte. Fysiskt. Psykiskt. Tvingade mig att lyfta huvudet även när jag skämdes." Han tittade inte mot henne, behövde inte för att vara tydlig med vad han menade. "Det bränner mer än bara hud och päls. Jag tror min älskade förstod det också." Nu sneglade han kort på henne med skarp blick. "Om du inte vill förgås, Varya, så rekommenderar jag att du hittar någon som kan läka dig inifrån och ut." Och skyddar den med ditt liv, för att förlora den kan döda dig.

Varya höll tillbaka sorgen som vällde fram likt en störtflod inom henne med allt hon kunde. Hon kvävde alla tankar som försökte göra sig hörda. Det här var inte hennes tid att sörja, hennes tid att tycka synd om sig själv eller ömka sig över hennes misstag. Det har var Blairs smärta, hon skulle inte ta den ifrån honom, hon ville inte det.
     “Jag hoppas du bär det med stolthet.” Orden högg mer än hon ville erkänna. Hennes egna ord, oförstående av vad det faktiskt inneburit, hur det faktiskt kändes. Livet hade alltid ett underbart ironiskt sätt att cirkulera tillbaka.
     Utan med så mycket som en ryckning i minspelet följde hon honom. Stenen han kastat åt henne lämnade hon. Hon ville inte ha den längre. Den var besudlad av hennes försummelse, förstörd. Tystnaden som låg kändes hård och tryckt, nästan som att man skulle kunna skära i den. Men hon lät den tynga. Det fanns inget som kunde komma ur hennes mun som skulle vara värt något i denna stund. Men när Blair tog till orda lyssnade hon noggrant, kanske för att distrahera sig från den inre känslostormen.
     “Världen log mot mig den dagen jag träffade dig och Yrjö,” sade hon tyst. “Nu förstår jag att den bara blottade sina tänder.” En skälvande suck undslapp henne. Det här var det sista hon velat förse dem med, Blair med. Varya kunde knappt börja att sätta sig in i hans känslor, nej, hon ville inte ens försöka. Tanken på att någon skulle ta hennes älskade ifrån henne, den var alldeles för mörk att ens kunna bearbeta.
     “Den här skammen, det här straffet, är min egen börda att bära,” sade hon efter en kort tystnad. “Om inte för anledningen den gavs, så för Yrjö.”

Blair andades genom nosen, sakta in och ut för att inte tappa sig själv.
     "Definitivt inte för anledningen den gavs ut", nästan avbröt han vasst. Hatet för dem var starkare efter att ha sett hennes ärr. "Åt fanders med deras hycklande moral." Han andades igen, och fortsatte sedan med en mindre vass, om än inte mild, ton.
     "Jag kan inte lägga någon skuld på dig, för i slutändan var ni båda ändå där för min skull. Han dog för-" Blair började om. "Jag tror inte jag fått mitt straff ännu. Det kommer väl, antar jag. Vi får se om jag överlever den dagen." Även om han gärna hade velat låtsas som att Gudarna inte längre spelade någon roll för honom, stämde inte det. Han offrade inte längre, inte heller bad han, men de fanns ofta i hans tankar och på tungspetsen, speciellt om natten. Han hade svurit åt dem, förbannat och kallat dem de allra fulaste saker han kunnat komma på, men sedan den natten på klippan hade han inte yttrat ett enda ont ord om dem. Det var uppenbart för honom att han behövde Dem, eller åtminstone tron på Dem - för svara ville de ju inte - och det var bara att gilla situationen.
     Så att det skulle komma vedergällning för alla hans dåd en dag tvivlade han inte på. Inte heller kände han några tvivel om att han skulle få äta upp vartenda ont ord han någonsin yttrat. Men spelade det någon roll? Inte särskilt. Inte utan Yrjö.
     "Jag antar att Tenebris vet sanningen", sa han efter en stunds tystnad. "Har du pratat med Even? Vad tyckte han om mitt kaos?" Det fanns en bisterhet i rösten, och besvikelse under det. Erbjudandet han sträckt ut under Skuggfall hade dragits tillbaka i samma stund han sett Varyas panna, men han sörjde ändå det roliga de kunde ha haft.

Varyas öron ryckte till Blairs häftiga röst. Sanningen var att Varya inte delade hans hat. Någonstans ansåg även hon att hon förtjänade det och för henne handlade det aldrig om Ljusets Krigare. Den som lämnat över henne var hennes pappa, och hur skulle hon någonsin kunna hata honom? Det gjorde inte det lättare att leva med dock.
     “Laali,” samma tvekande lågmäldhet i hennes röst infann sig, trots att hon med mer mod nu vågade möta hans blick, “kommer du ihåg vart hon var?” Varya var rädd att säga orden, men antog att Blair var smart nog att läsa mellan raderna.
     “Jag… Jag har undvikit honom,” erkände hon. “Du vet, han är ju pappa nu.” Trots den låga tonen kunde man höra det giftet som dolde sig där under. “Men han känner väl som resten av Tenebris, och du ser ju. De har öppnat hela staden till dem, och mig-,” Varya suckade ut en tung andning, “mig straffar de. Det blir nog inte tydligare än så.”

Laali. Blair var inte ens förvånad. Att ha någon som Laali i gruppen hade varit både en risk och en fördel. Nåväl. En enda skata skulle inte kunna övertyga resten av Numoori, och det var väl allt som spelade roll.
     "Han är ju pappa nu." Jo, det hade varit svårt att missa efter svartvargens dramatiska förklarande på invigningen av Skuggfall. Giftet i Varyas röst borde inte ha kommit som en överraskning - trots allt hade hon stormat ut kort efter den händelsen - men Blair sneglade ändå på henne med höjda ögonbryn.
     "Nä, det blir väl inte det", suckade han när hon talat till punkt. Usch. Besvikelsen smakade beskt på tungan. Han hade trott att Even skulle förstå, speciellt efter deras samtal på Skuggfall och vad Ljusets Krigare gjort där, men tydligen inte. Varya bar ändå ett matchande märke i pannan. Nåja. Man kunde inte vänta sig stordåd av alla.
     "Är du på väg till något särskilt?" Han pausade. "Eller kan jag gå med dig?" Han hade inget mer att säga, men att umgås med henne var betryggande. Hon delade hans sorg på ett annat sätt än Molok gjorde, och något med det var så tröstande.

Trots nyheterna som ännu tog sin tid att sjunka in, trots att hon knappt hunnit sörja sin vän, så kände hon en lättnad av att ha Blair där. Det var tuffa tider för dem båda, och Varya visste att den lilla glimt av ett gemensamt liv de delat nu var över. Så hon var tacksam att han inte avvisat henne, för även om deras vänskap till en början var ytlig delade de nu något mycket djupare än så. Den tyngd som Blair burit så länge ensam bar hon också. Det fanns en tröst i det.
     “Mer än gärna,” svarade hon honom med ett svalt leende. En stillsam tystnad lade sig över dem. Ljudet av stadens liv fyllde tomrummet och för stunden behövdes inget mer. Istället lät hon sig våndas i sorgen, precis som hon visste att Blair gjorde.

[Avslutat]