Han rörde sig långsamt mellan träden. En så uråldrig skog han befann sig i. Att han aldrig hade besökt denna plats innan var ett mysterium för honom. All bortglömd historia. Den bevingade kargen rös vid tanken. Vad hade han inte gett för att kunna få höra trädens historia, få se allt de sett och höra allt de hört. Fast, de önsketänket brukade följa honom vart han än gick.
Det enda han aldrig velat höra var andra levande tings tankar. Det lät alldeles för tråkigt. Han föredrog att gissa eller lista ut vad andra tänkte. Sen om det var rätt eller fel det fick tiden vis .
Han spände ut vingarna fullt medan han gick. Det var strax dags att flyga igen, men han hade i alla fall ett par minuter till innan han var helt återhämtad, sen skulle det bli att flyga söder ut. Hitta varmare breddgrader att bosätta sig i under vintern. Var det något han ogillade så var det trots allt kylan. Men ett par minuter av tyst njutnan innan avfärd kunde knappast vara fel.
Leutwin satte sig vid ett av de stora träden och stirrade in i tomma intet.

Skymningen kommer tidigare och tidigare för var dag. Förut hade vintertidens mörker alltid varit välkomnat, hon brukade längta, men hon var inte så säker nu. Hon var inte så säker på mycket alls. De tidigare dagarna kändes bara som en dröm med glimtar av klarhet. Det var svårt att säga vad som varit dröm eller verklighet.
     Kroppen värkte ännu, och det syntes när hon rörde sig framåt. Hon haltade med höger framben ännu och varje rörelse skickade en ilande smärta från hennes brutna revben. Ännu var det en lång väg hem, och den blev inte längre när hon bitvis blivit tvungen tagit omvägar. Varya var rädd för att stöta på någon, någon som visste vad hon gjort, vart hon kom ifrån. Lukten av aska, blod men framförallt eld satt fortfarande kvar i hennes päls. Hon hade försökt tvätta sig, men det fanns fortfarande missfärgningar i hennes vita päls. Speciellt kring strupen, där såren från taggtråden fortfarande stramade.
     Varya hade känt lukten av honom lite för sent, men ändå bestämt sig för att fortsätta. För där fanns ingen ton som skvallrade om att han varit där, i templet. Det var det viktigaste. Så när hon såg drakargen sittandes vid trädet suckade hon trött och stannade till.
     “Om du är på väg till Måntemplet ska jag spara dig lite tid. Det finns inte kvar. Bränt till grunden.” Rösten var fortfarande svag och hes, och det fanns en själslig trötthet i den. Den blå blicken var matt när den mötte drakargens.

Om du är på väg till Måntemplet ska jag spara dig lite tid. Det finns inte kvar. Bränt till grunden.
Han hade varit lite fast i sina tankar, och det verkade inte som om vargen precis gjort sig lättkänd innan hon kom nära. Han fick tänka lite på vad hon sagt innan han snabbt vände blicken mot henne.
"Måntemplet.." Sade han fundersamt i en låg röst. Han hade aldrig besökt platsen. "Tsk. Låter som om jag är försenad." Han blickade mot hållet hon kom ifrån.. Han visste inte om han faktiskt blickade åt rätt håll. Han skakade sig tillbaka till verkligheten och vände tillbaka blicken till den andre medan han skakade lite lätt på vingarna.
"Så oartigt av mig. Jag är Leutwin. Och du är.." Han pausade lite och lade huvudet lite på sne. Han kände igen henne från skuggfall. Men som Etain gillade att säga åt honom så skulle han glömma sitt eget namn om det inte upprepades tillräckligt mycket. "Jag känner igen dig, men kan tyvärr inte komma ihåg ditt namn." Han lät inte direkt ursäktande med sitt leende på läpparna. "Men vad gör du här ute i skogen, ensam och skadad? Har du inte hört att det sägs att det finns blodsugande vargar runt omkring."

Varya stannade upp när hon kommit en bit närmare. Leutwin. Hon försökte rota i sitt minne om det var ett namn hon kände igen, men där fanns inget. En oro bet henne i magslutet. Hur kunde han känna igen henne? Varifrån? Plötsligt stod det klart för henne hur många olika vargar, från olika tider, hon inte alls ville träffa på i detta skede. Varya stirrade på honom med en viss kyla.
     “Jag tror inte vi träffats förr,” sade hon med en viss skärpa i tonen. Det var medvetet som hon höll sitt namn dolt, och hon var extra glad för det när hon hörde hans nästkommande yttrande. Hennes öron vinklades instinktivt bakåt och ögonen smalnade. Vem var den här drakargen egentligen?
     “Tss!” lät hon och höjde huvudet. Det fanns en hård vaksamhet i hennes blick. “Vad gaggar du i? Tror du på flygande elefanter också eller? Såna historier berättar bara vuxna för små valpar så de inte ska våga springa bort om nätterna fattar du väl.” Varya ruskade på huvudet, bara för att bli påmind om såren kring hennes hals.
     Varya tog upp farten igen. Nej, här tänkte hon inte stanna. Inte med den här främlingen, eller kanske rena fienden. Hon passerade honom innan hon såg tillbaka på honom. Begrundade hans utmärkande vingar.
     “Leutwin, sa du va? Du kanske får pilla ur pälsen ur öronen, jag tror det börjat luddat igen din hjärna.”

Jag tror inte vi träffats förr.
Leutwin lät ett lättsamt skrockande lämna honom.
"What a luck. Och här trodde jag att vi kände varandra. Men om du säger det så tror jag dig. Men jag är alltid intresserad av att lära känna intressanta individer. Det är de som skapar historia." Hans blick rörde sig inte från henne när han ruskade på kroppen och fick de stora skinn-vingarna att röra på sig.
Han lyssnade på vad hon hade att säga och skrockade åt hennes ord. Det hade nog aldrig än hänt att han tagit illa vid sig vid vad någon annan tyckte. Det var inget som störde honom.
"Oh, tja." Sade han med en genuin fundersam ton. "Jag har aldrig sett en flygande elefant så hur skulle jag kunna bestämma om de finns eller inte." Sade han och flexade lite med vingarna som för att tyst påstå att om han själv kunde flyga så varför skulle inte andra arter kunna det. "Men en blodsugande varg. Det har jag sett en gång. På avstånd. Vilket är synd. Jag hade gärna träffat en på nära avstånd, få reda på vad som får deras hjärna att ticka. They fascinate me." Sade han i en djupare, drömmande röst med sitt vanliga, breda leende. Han tittade lite efter henne när hon började gå, men leendet försvann inte. Han nickade när hon frågade om hans namn och skrockade åter igen åt hennes ord medan han gick mot henne.
"Men du. Kan du inte svara på en sak åt mig, även om du var så oartig innan." Hans blick gled över henne, lukten av eld och aska hängde över henne. "Du var där i måntemplet. Vem gjorde det?" Den breda svansen med den avbrända pälsen svängde bakom honom medan han gick närmare, nästan omedvetet, vingarna höjdes långsamt och pälsen stod upp. "Hur var det? Hur såg det ut? Att jag missade ett sådant historiskt event." Han ryckte till när han insåg hur påstridig han var. "Ursäkta mig, nu var det jag som var oartig. Tro mig. Jag är ingen fiende till någon."

Varya såg på honom med en plötslig blixtrande irritation. Käkarna spändes medans öronen föll lägre mot hjässan. Den här drakargen fortsatte pladdra, tillsynes oförmögen att läsa av situationen. Avvisande fnös hon, och när han började röra sig emot henne sänkte hon huvudet och stannade upp. Läpparna drogs upp lite över tänderna. En varning. Hon ville inte att han kom närmare.
     “Stanna där,” klargjorde hon. Sättet han talade, orden han valde. Kunde han läsa hennes tankar? Varyas tålamod hade redan runnit ut i sanden. Allt hon ville var att komma hem, till Aurora, Grendel… Even.
     “Jag vet ingenting. Jag råkade bara vara där,” ljög hon torrt. Frustrationen lös hela tiden igenom henne och dränkte alla andra känslor. Hon gav honom en sista blick, innan hon återigen vände huvudet framåt och tog upp sin haltande fart igen. Kanske skulle han fatta vinken denna gång.

"Kom igen. Berätta." Han ignorerade vad hon sa. Han brydde sig inte ens om det var hon som startade elden. Han ville endast ha historian. "Jag bryr mig inte ens om det råkat vara du själv som startade det. Eller om du var där för att släcka det. Eller om du bara råkade gå förbi och njöt av utsikten." Men tillslut kunde till och med Leutwin lista ut att hon inte ville prata med honom. Han förstod inte varför för han själv älskade att prata om konspirations teorier och oväsentliga grejer. Han fortsatte att på litet avstånd hänga efter henne när hon började gå ifrån honom.
"Så du vill inte prata. Det är lungt. Vi kanske möts igen någon gång, lilla brända fjäril." Han skrockade när han stannade upp vid ett träd för att låta hans kraft anpassa sig till trädets bark, täcka den delen av honom som syntes och försvinna för ett hastigt öga.
Han älskade fortfarande att förvirra andra. Det var alltid kul att se deras reaktioner. Han tänkte inte följa efter henne. Det skulle inte leda någon vart och skulle vara tråkigt i längden. Men om det fick henne att titta ett par extra gånger över axeln så kunde han inget annat än att le åt tanken.