Tystnaden var kompakt, ändå visste Aurora att Varya inte sov. Dels för att natten var som allra mörkast just nu, dels för att systern då och då drog henne ännu närmare till sig, som om allting skulle lösa sig om allt avstånd mellan dem förintades.
     "Varya", rosslade Aurora efter en stund. Gråten i rösten var tydlig, men det brydde hon sig inte om. Här, i sin systerns famn, var ett av få ställen hon kände sig bekväm att sörja fullt ut. Allt var inte okej, och hon kunde inte fortsätta som förut. "Det var mitt fel. Jag vet det. Alla vet det. Och jag... jag kan inte sluta tänka på att om jag kunde svika Tibast, min son-" Hon grät nu, men fortsatte ändå. "Så kommer jag svika mina nya också. Kanske Ivo. Eller dig. Jag är inte nog. Jag är för dödlig, Varya, för dum, för svag, för naiv- jag vill inte svika dig, men jag tror inte jag kan rå för det..." Hon fick svårt att andas igen, och tystnade.

“Nej, nej,” hennes röst var len som honung, varm och kärleksfull, “säg inte så.” Hon ville säga mer, trösta henne med ord - men hon visste att det inte fanns något som skulle kunna hela, eller ens dämpa smärtan systern kände. Förtvivlan som låg skriven i hennes vackra ansikte skar i henne. Aldrig hade hon sett någon plågas så mycket. Varya kunde inte ens föreställa sig. För även om hon älskade Maksim, så var det inte en kärlek som kunde jämföras med den Varya visste Aurora kände för sina egna.
     “Du har inte svikit någon,” viskade hon ömt och lade kinden emot hennes hjässa. “Och du kan inte svika mig. Oavsett vad du gör, hur dödlig du än är,” hon tog ett försiktigt andetag, “så lovar jag på min evighet, att du aldrig kan svika mig.” Hon tystnade, lät tystnaden fyllas av hennes hjärtskärande gråt igen.
      “Åh, systra mi… Försök att inte klandra dig själv.” Varya hade själv sett stoltheten i hans ögon en gång. Det hade varit hans kall. Auroras hjärta var för stort för att kunna neka honom det. Men det var ingen tröst. Han skulle lämna efter sig ett tomrum i hennes hjärta som aldrig skulle fyllas igen.

Tårarna fortsatte rinna under Varyas ord. De var varma och säkra, som en komplimang, men där Aurora aldrig tvekat att ta emot en komplimang visste hon inte om hon kunde tillåta sig själv att tro systern. Någon behövde axla skulden för hennes sons död. I samma stund som den tanken passerade genom hennes medvetande talade Varya.
     "Åh, systra mi... Försök att inte klandra dig själv." Aurora bet ihop. Om det inte var hennes fel så kunde felet bara ligga hos en enda annan. Bittert, giftigt hat svällde i halsen, men hon svalde ner namnet. Var Varya och Kolzak stod just nu var oklart för alla inblandade, och hon orkade inte riva upp något.
     "Efter din förvandling", viskade Aurora och såg upp på henne. "Känslor. Hur var dem? Det gör så ont, Varya, och jag måste veta... om det skulle gå att slippa." Naturligtvis inte så länge hon bar på sina valpar, men... I Auroras drömframtid skulle Varya förvandla henne, så att Aurora i sin tur kunde förvandla sin blomsterkull och Ivo. Hon vägrade förlora fler.

“Det var- är, fruktansvärt,” erkände hon mjukt. Det fanns ingen anledning att försöka linda in hennes sanning i något. Varya skulle offra allt och lite till för att Aurora skulle dela evigheten med henne. Men om det funnits en av och på knapp gällande känslolivet hade Varya inte lyckats hitta den. “Men man kan inte göra annat än att hålla ut. Det finns inget annat val,” hon pausade, slöt ögonen och andades ut, “på något sätt gör det allt lättare.” Evigt liv var trots allt en förbannelse. För henne som ännu levde i kvarlevorna av sitt liv var det som ett öppet sår. Det blev nog enklare med tiden; det hade aldrig varit en tröst för henne när hennes hjärta fortfarande slagit som hennes eget, men nu var tid allt hon hade.
     “Du har så mycket kvar att ge, Aurora,” viskade hon ömt, “Ivo, era valpar och era nya valpar,” hon log ett litet, sorgset leende. “Jag kommer vara med dig hela vägen. Och jag har evigheten med mig när du än kallar.” Försiktigt kysste hon henne på pannan och lade kinden till hennes hjässa igen.

Aurora log blekt och tryckte sig närmare sin syster.
     "Jag kommer vara med dig hela vägen. Och jag har evigheten med mig när du än kallar." När. För var inte det den hårda sanningen: hur mycket Aurora än älskade Tibast planerade hon inte att göra honom sällskap i grottorna. Hon kunde inte lämna Varya. De skulle vara för evigt, och för Aurora var det lika självklart som att andas. Även om hon skulle sakna dagen skulle hon ge upp sol, måne och stjärnor för Varya om så krävdes.
     "Jag vet", Aurora frustade till i ett ytterst ovärdigt skratt med tårar och snor, "du vet att jag aldrig skulle låta dig dra runt och göra Numoori osäkert utan mig. Åh, kan du inte sakna den tiden ibland? När vi har evigheten får du lova mig att vi drar någonstans där ingen känner oss och samlar lite päls igen."

Trots att hon skrattade genom tårarna fick det Varya att le. Det fanns inget ljuvare ljud än systerns glädje. Tanken på dem, unga på nytt i dödens famn, fyllde henne med överjordisk lycka. Det var allt hon ville, trots allt. Hon och Aurora, för alltid, oskiljbara.
     “Självklart, Auroris,” viskade hon, rädd att rösten skulle ge vika. “Då ska jag ge dig hela världen, om du så vill.” Kanske lät det som ett oskuldsfullt, barnsligt löfte, men Varya menade det med hela sitt väsen, och hon visste att Aurora visste det med. Det fanns ingenting de inte skulle göra för varandra. Den känslan var övermäktig allt annat Varya någonsin känt. Livets alla erfarenheter bleknade i jämförelse med den kärleken.

[Avslutat]