[Ensam roll, svara ej tack ^^]

Lawenya separerade ytterligare några fler blad från en gren, hon orkade, ville inte, kunde inte förstå sina könslor. De var svåra att sätta ord på, hon förstod inte. En besviken frustration, hon ville inte röra på sig igen, inte resa på sig och se framåt, hitta ett nytt byte eller en ny å. Hon orkade, inte, något skrek inom henne, skrek i blindo. Förvirring, hon klandrade inte någon än sig själv för alla sina val i hennes liv, från början till slut. Känslan att vilja gråta fanns, men hon motade undan den, ville inte, orkade inte släppa tårarna. Fast hon tidigare hade gett de chansen så kom de inte, det fanns inget mer att gråta för, inte nu. Även hat fanns i hennes känslor, inte för något eller någon, det fanns bara. Hon kunde inte låta känslorna flöda, de stod still, kunde inte ge de utlopp, det gick inte. Smärtan var närvarande samtidigt som de inte fanns, hon kände den inte samtidigt som när hon tänkte närmare så var det den enda saken hon kände, fången, men ändå tillfredsställd av att ha alla olika känslor. Lawenya ville inget annat än att fly från de, men de kunde ta dagar för de att försvinna, tiden skulle läka hennes sår.

Tiden. Löften. Hopp. Lawenya lät huvudet sjunka ner och lägga sig i vila mot tassarna. Hon slöt ögonen, önskade sig att vara någon annan, se annorlunda ut. Fokuserade på det första djuret som dök upp i hennes huvud - rådjur. Del för del så kände hur hon krympte, hur hennes former ändrades, hon trodde länge och väl att de var en ren inbillning innan hon öppnade ögonen. Hon stapplade flera steg bakåt, hur kunde världen ha blivit så stor?

Sekunderna hasade sig fram innan Lawenya blickade ner på sina tassar, där de skulle ha varit fanns nu två pinnsmala ben. Rådjurs ben, hon var ett rådjur, bytet som hon jagade. Ett rådjur. Hon kunde inte förstå, var hennes giva djur ett rådjur? Hon kunde bli jagad, dödad för att vara i fel skepnad vid fel tillfälle. Hon rörde tankfullt på den lilla svansen, det var kanske inte så dumt ändå? Chansen fanns att hon skulle kunna ta sig närmre andra bytesdjur, ifall doften inte avslöjade hennes förstås.

Lawenya prövade benen, hon började sakta gå framåt, så svårt var det inte. Farten ökades för varje steg till hon tillslut sprang, färdades snabbt över marken. Takten bröts, hennes första hopp fick henne att landa på magen. Spänstigheten i hennes ben gick inte att ta miste på, hon hade hoppat över en meter, minst. Hennes färd fortsatte igenom skogen.