Himalaya hade samlat ihop en grupp flockmedlemmar för jakt. Enda sedan Hamlas bortgång så hade hon fått rollen som huvudjägare, en roll hon faktiskt trivdes väldigt bra med för det mesta, speciellt nu då hon återhämtat sig helt efter valparnas födsel. Jakt var något hon både gillade och var bra på. Det var skönt att låta kroppen och hjärnan jobba samtidigt som det gav föda till flocken.
Dagens jaktlag bestod av Rufus, Nuri, Jonah och henne själv, men med dem fanns även två ynglingar. Laya hade bestämt sig för att det var dags att börja introducera valparna till jakt, men hade tyckt att det räckte att ta med sig två till att börja med. Desto fler de var desto svårare var det för dem att hålla sig gömda, och speciellt hålla sig lugna. Dathomir och Devaron hade fått chansen att följa med den här gången, två som inte vanligtvis brukade brusa upp varandra allt för mycket. Allt detta var väldigt experimentellt fortfarande, så det var väl bäst att inte göra det svårare för sig än nödvändigt.
Jägarna hade pratat ihop sig om ett upplägg för dagen, en generell strategi och vad de var på jakt efter. Valparna hade teoretiskt hört om hur en jakt gick till flera gånger av både Greta, henne själv med flera, så förhoppningsvis hade de lyssnat. När jägarna gjort sig redo att ge sig av så hade hon gett valparna en snabb genomgång om vad hon förväntade sig av dem, och några regler. De var där för att observera, inte för att testa jaga själva. De skulle hålla sig ur vägen så gått det gick och vara tysta och lugna. När hon var säker på att de hade förstått allting så vände hon sig tillbaka till de vuxna.
''Jonah, flyg i förväg och se om du hittar något större byte''. De skulle inte kunna smyga riktigt lika enkelt och långt med valparna i släptåg, så det var en fördel att åtminstone veta vart bytet befann sig. Silannin nickade och flög iväg mellan trädstammarna. ''Kom'' uppmanade hon och nickade i riktning där vars Jonah försvunnit och började röra på sig.
Det dröjde inte länge innan han kom tillbaka med rapporten om att en hjort befann sig inte allt för långt ifrån dem. Perfekt. De fick snart upp vittringen på den, och vinden låg till deras fördel vilket alltid underlättade.
''Känner ni doften?'' viskade hon till valparna och de båda lyfte på huvudena för att vädra i luften. ''Det är den hjorten vi tänkt fälla. Och eftersom vinden blåser åt vårat håll så blir det svårare för den att upptäcka oss innan den kan se oss''. Det var mycket som behövdes ta i åtanke som de små behövde lära sig, en hel konst att lära sig jaga. ''Så nu tar vi det tyst och försiktigt när vi tar oss närmare. Se er för vart ni sätter tassarna och var tysta''. Jägarnas kroppsspråk ändrades markant från sina vanliga gångstilar till en lätt hukande ställning på tysta långsamma tassar. Hela tiden höll hon koll på vart valparna befann sig, vilket tack vare telepatin var betydligt lättare än utan. När de till slut fick syn på hjorten som betade en bit bort, lyckligt ovetande om vad som skulle ske, så stannade de upp.
Stanna här. Förmedlade hon till valparna och syftade på det glesa buskaget alldeles framför dem. Det borde vara en lämplig plats, gömda och ur vägen, men där de ändå kunde följa jakten.

| Dathomir & Devaron |

Dathomir tycker det var extremt spännande att få följa med på jakten. Ha har tränat mycket på egen hand efter den information valparna fått under sin uppväxt. Men att jaga grodor och fjärilar är inte på långa vägar likadant som att jaga faktiska byten för att flocken ska få mat. Det här var så mycket större. Och det var ett äventyr av att bara få lämna flocken ett tag. Få följa med de vuxna på riktigt. Han kände sig riktigt stor. Men det var ändå lite läskigt. Det är en sak att se jägarna komma hem med bytet och ett helt annat att få se hela jaktprocessen. Dath var glad att det är Devaron som är med honom just nu. Han vet inte riktigt vad han skulle göra om det var någon annan av systrarna. Med Devaron är man mer bekväm i att vara sig själv.

Han lyssnar på vad mamma berättar för dem. Att känna doften av bytesdjuret och lära sig att ha vinden i ansiktet är bra. Dath nickar och lägger allt på minnet. När valparna sedan tassar efter mamma håller Dath koll på marken. Så han inte råkar trampa på något. Minsta ljud kan avslöja dem och han känner att varenda liten muskel i hans kropp är på helspänn. Öronen vippar fram och tillbaka. Det känns nästan som statisk elektricitet för varje steg han tar, det riktigt pirrar i trampdynorna. Han vill göra bra ifrån sig. Även om han bara är med som observatör så vill han göra bra ifrån sig, för att en dag bli en värdefull jägare i flocken.
När mamma förmedlar till valparna att stanna så hukar sig Dath försiktigt, bara böjer lite lätt på benen och ser riktigt vaksam ut. Han ser åt Devarons håll och undrar om systern känner samma spänning i luften som han själv gör. Det är en klump i bröstet. Men en bra klump. En stund sluter han ögonen och mörkret är välkomnande, det är tryggt. Mamma har lett den till en plats där de har god överblick. Dath öppnar ögonen igen och lokaliserar mamma med blicken. Tillsammans med systern inväntar han tyst att jakten ska börja.

Spänningen hade varit hög sedan dess att modern meddelat att hon och brodern skulle få följa med och iaktta en jakt. De hade såklart fått höra hur det gick till flera gånger, men aldrig fått se hela förloppet. Det kändes nästan lite som att de blivit inbjudna till någon hemlig klubb och hon kunde knappt dölja sin iver emellanåt. Svansen piskade fram och tillbaka under samlingen, och hon praktiskt taget trampade på stället för att få komma iväg. Å så hon såg fram emot det, och ännu mer till den dagen då de faktiskt fick vara med och jaga. Tänk vad coolt!

När de till slut kommit sig iväg och fått syn på bytet så gjorde hon sitt allra bästa för att vara tyst och försiktig. Det sista hon ville var att förstöra allting och få skäll, det fick hon nog av ändå som det var, mest var det Esseles fel faktiskt. Tack och lov att det inte var hon som var här med henne, då hade Ess säkert förstört allt och gett Dev skulden i vanlig ordning. Dath var bra, och chill att vara runt. En bra bror.
Hon följde intresserat förloppet framför dem när de vuxna smög sig närmare bytet. Såg till att verkligen fokusera och lägga deras rörelser på minnet. De rörde sig så felfritt, och så likt varandra, som om de inte ens behövde tänka. Utan någon förvarning så var det som att de alla exploderade i sina rörelser och satte av i full fart. Olika krafter användes, sprakandet av mammans och Rufus elektricitet hördes, Jonahs älvsand glittrade i luften och Nuris eld flammade upp i en vägg framför bytet. Devs haka nådde nästan marken så hänförd som hon var av händelseförloppet. Det var så coolt!