Den unga hanvalpen hade sökt sig iväg ifrån sin drös med syskon på ett mycket viktigt uppdrag. Det var ett uppdrag som behövde väldigt mycket skicklighet faktiskt, någonting som inte vem som helst kunde klara av men som självklart var perfekt för honom. Uppdraget att hitta den bästa och coolaste platsen i hela Kaiwood!
Det var med fokuserad blick som han sökte av omgivningen runt om lyorna, men den tycktes hela tiden dras mot höjden i bakgrunden. Han hade skymtat den många gånger förut, och hört historier om någon viktig Mokiko eller vad den nu hette som skapat den. Ärligt talat så brydde han sig inte så mycket om hur den skapats, bara att den fanns och att den såg ut att vara en bra utkiksplats. För första gången hade han nu vågat sig, och fått, söka sig nog långt ifrån lyorna för att ta sig en närmare titt på höjden. Först hade den inte sett så stor ut, men ju närmare han kom desto mer växte den ovanför honom. När de små benen till slut nått fram till höjden så stannade han upp och såg sig omkring med stora ögon.
''Woah!'' utbrast han och blev ståendes med öppen mun. Den var så stor, och så cool! Marken var alldeles konstig och ojämn, och täckt i rötter och stenar. Längre upp kunde han se massvis med röda blommor där skogen öppnade upp himlen ovanför honom. Den var ju stor som ett helt berg! Det var i alla fall vad han föreställde sig om berg, utan att faktiskt ha sett ett. Det lät stort, så det måste vara stort. Genast väcktes en iver och målmedvetenhet inom honom, han skulle bestiga berget!
Knappt hade han börjat försöka ta sig över den skrovliga, ojämna marken vid höjdens botten då han hörde några av sina syskon närma sig. Munnen kneps ihop till ett litet beslutsamt streck och han skyndade på sina små ben så fort de kunde bära honom. De skulle inte få komma och ta det här ifrån honom, han skulle vara först upp!

(Öppet för 1-2 syskon)

Zorah sitter en bit bort från lyan och försöker frenetiskt sjasa bort en fjäril som envist försöker sätta sig på hennes nos. Valpen nafsar efter fjärilen som trots sina stora vingar är otroligt graciös och enkelt sveper utom räckhåll varje gång valpens små tänder slår ihop. Efter en stund ger Zorah upp och fjärilen sätter sig triumferat på hennes nos och börjar gnida frambenen mot varandra. Zorah skelar för att kunna studera fjärilen. Då börjar det klia i nosen och och valpen kan inte hålla det tillbaka. Hon nyser och ger ifrån sig ett ljud som mer låter som en liten mus än en varg. Fjärilen tar äntligen till flykten och valpen ser efter den en stund, sen ruskar hon på huvudet och stryker ena framtassen över nosen. I ögonvrån ser hon Quarian smita iväg och Zorah vänder sig om och ser efter brodern. Hon tippar huvudet på sned och sakta går det upp för henne att brodern kanske har något spännande äventyr på gång och det vill inte Zorah missa. Hon reser sig upp men lyckas snubbla över sina egna ben och fallet på nosen. Snabbt är hon dock uppe igen och ruskar på hela kroppen varpå hon rultar efter brodern. Zorah tänker först att hon ska träna på att smyga på brodern nu när han inte har någon aning om att hon följer efter honom, men så hör hon att något annat av syskonen också verkar vara nyfiken på vad Quarian håller på med och är påväg åt samma håll. Utan att se som om och ta reda på vem det är så ökar Zorah på farten och springer sista biten fram till kullens fot där Quarian börjat klättra. Rumpan tar mark och Zorah lägger huvudet på sned när hon ser upp på Quarian. ”Vad gör du?” Frågar hon och lägger betoning på det mittersta ordet vilket får henne att låta dömande över broderns påhitt.

Siyah hade faktiskt hittat den coolaste pinnen någonsin, den hade två små grenar längst ut som dela sig åt varsit håll och hon hade upptäckt att man kunde lyfta upp små stenar med den. Vilket gjorde att hon kunde vara mer precis när hon byggde sitt stentorn. Så försiktigt hon kunde så föröskte hon placera den sista stenen längst upp på tornet men hon råka stöta till tornet med pinnen så allt rasa. Hon spotta ut pinnen irriterat. ''Dumma torn! Gör som jag vill!'', surheten försvann dock fort för hon fick syn på något annat av intresse istället. Två av hennes syskon var påväg åt samma håll och hon tänkte minsann inte missa vad som var så spännande. Den lilla valpen började genast springa mot sina syskon. Hon kom i kapp systern precis när hon hade slagit ner rumpan och Siyah titta på henne och sedan på sin bror på kullen. ''Vad händer? Är det något häftigt där uppe?'' fråga hon ivrigt och titta först på systern sen upp mot brodern, men innan någon hann svara så börja hon också klättra. Vem orkar vänta på svar när hon kunde få se det själv?

Bakom sig kunde han höra Zorahs och Siyahs röster. Han var väl egentligen inte förvånad över att några av syskonen hade följt efter honom, men han hade inte tid att stanna upp och prata med dem.
''Jag klättrar ser ni väl? Till toppen'' utbrast han med en lite smått irriterad ton och vände sig inte ens om. Blicken var envetet fäst framför honom, på nästa hinder som dök upp i hans väg. En större sten. Han tvingades stanna upp för att överväga hur han skulle gå till väga, så han slängde en blick över ryggen för att se om systrarna följde efter honom. Bajs också. Siyah hade börjat klättra hon också! Med en allt mer tilltagande stresskänsla och beslutsamhet i bröstet så rundade han stenen och fortsatte uppåt så fort som de små benen kunde bära honom. Han skulle komma först. Han skulle bli den bästa valpen på höjden! Så det så!

När även Siyah börjar klättra upp för kullen kan Zorah inte bara sitta där och se på. ”Men vänta på mig hörni!” Hon måste ju vara med på det roliga och om hon dessutom kan ta sig upp till kullens topp så vore det ännu bättre. Zorah börjar klättra men det tar några försök innan hon kommer på finessen för att klättra uppåt sådär. Siyah och Quarian är redan mycket högre än henne och Zorah måste kämpa mer. Hon halkar flera gånger men under frustrerande pip och gnyenden klättrar hon efter syskonen.

Siyah klättrade entusiastiskt upp för kullen för att komma ikapp sin bror, men han hade lite försprång men hon tänkte inte låta det stoppa henne. ''Ari vänta på mig!'' ropa hon ut och försökte undvika lösa stenar. De små klumpiga valptassarna jobbade hårt och allt hon såg var sin brors rumpa som var i vägen för att låta henne komma förbi, när hon kom tillräckligt nära så slog hon till broderns svans lite lätt. ''Ari flytta på din feta rumpa!'' sa hon retsamt! Hon tittade även ner såg att systern var också bakom henne. ''Kom igen då Zorah, du kommer bli kvarlämnad på botten!'' skrattade hon.

Vänta? Varför skulle han vänta på dem? Det var ju en tävling! En tävling som han faktiskt tänkte vinna, och då kunde han ju inte stanna upp och låta dem komma före.
''Sisten upp är en stinkig fis!'' ropade han retsamt samtidigt som han ökade på farten ytterligare. Han tyckte sig kunna se toppen nu, åh så nära det var, och så bra han var. Han skulle bli den bästa klättervargen i Kaiwood, nej, i VÄRLDEN!
Med en sista kraftansträngning så tog han sig till slut upp på den lite planare ytan högst upp, med den ena systern hack i häl, vilket var mycket närmare än vad han ville erkänna. Han vände sig om och drog på sig det bästa malliga uttrycket och stansen han kunde uppbringa.
''Visste väl att jag skulle vinna'' utbrast han med ett skrockande och såg mellan de båda systrarna. Det kändes bra, och han var väldigt stolt över sin egna prestation. Till sist så lät han dock blicken vandra vidare ut över landskapet framför dem och insåg hur högt upp de var, och hur annorlunda allting såg ut från den här platsen.
''Kolla vad coolt! Man kan se typ allt från toppen alltså!'' fortsatte han, uppenbart exalterad över utsikten.

Zorah var redan medveten om att hon skulle vara sist upp på kullen. Vad hon däremot inte tänkte gå med på var att stämplas som en stinkig fis. Det tänkte hon minsann ta strid om syskonen skull envisas med det.
Ihärdigt fortsätter den lilla valpen klättra högre och högre. Det känns väldigt frustrerande att det helt plötsligt skulle bli en tävling av kull-klättrandet när de var så olika nära toppen. Inte gör det saken bättre heller av att Quarian komplimenterar utsikten där uppifrån. Zorah vill ju också se!!!
Plötsligt snavar Zorah till och ett överraskat tjut rycks ur henne från någonstans långt ner i bröstet. Smärta i benet som får henne att kvida. Den lilla tikvalpen lyckas dock hålla sig kvar och med målmedvetenhet fortsätter hon upp för kullen. Vem bryr sig om att ha ont? Hon ska minsann se utsikten uppifrån kullen!
Siyah kommer såklart upp som klar tvåa på kullen men Zorah tycker ändå hon inte är långt efter. Nästa gång borde det vara mer rättvis start, syskonen hade ju försprång. Fuskigt. Snart kommer även Zorah upp på kullen, hjärtat hamrar hårt i bröstkorgen men med öppen mun och ett förbluffat uttryck i det lilla anletet ser Zorah också ut över området som breder ut sig omkring dem. WOW! Man kan verkligen se allt här uppifrån!
Zorah ignorerar en lätt blödande reva på benet efter att hon snavade i klättringen. Hon har inte tid att ha ont.
”Titta titta! Vad mycket man kan se här uppifrån! Varför kan inte lyan vara här uppe? Tänk att ha den här utsikten varje dag!”
Zorah skuttar glatt närmare syskonen.

När brodern ökade takten så gjorde även hon det, hon skulle minsann inte bli nån stinkig fis! Men när hon hörde ett tjut bakom sig så kunde hon inte låta bli att kolla bakåt och såg att Zorah hade snavat ner lite, perfekt! Nu blir hon definitivt inte sist! Hon kämpade sig uppåt och hörde hur Quarian prata om utsikten. Väl upp på toppen andades hon ut, ''Du vann bara för att du hade ett försprång! Fusk!'' fnyste hon. Hon tittade ut från toppen med stora ögon, ''Wow! Tänk om vi kunde bygga ett fort här! Hade varit så coolt!'' utbrast hon exalterat och tittade på sina syskon. ''Du var rätt klumpig där bak Zorah'' sa hon lite retsamt, ''du borde nog öva mer på dina klätterfärdigheter!'' skrattade hon. ''Men alla kan ju inte vara bra på allt'' sa hon med näsan i vädret.

''Pfft, knappast, det är bara ni som är söliga'' svarade han och viftade avfärdande med tassen mot systern. Men sedan sade hon något som fångade hans uppmärksamhet. Bygga ett fort. Det var de enda orden som fastnade i den unga hanens huvud när Siyah sedan fortsatte med att retas med Zorah över att hon förlorat. Ett eget coolt fort uppe på den högsta kullen, det kunde bli så bra.
''Shysh'' snäste han till för att avbryta deras tjafsande. ''Vi borde bygga ett fort här, fatta vad coolt!''. Han hatade att erkänna att det var någon annan än honom som kommit på idén, men den var för bra för att inte ta tillvara på. Ibland var systrarna bra faktiskt, ibland. ''Vi bygger den här, bara vi, så blir alla andra avis på oss, eller hur?!''. Han nästan studsade på stället när entusiasmen tog över. ''Vi tar över kullen som våran, och har värsta coola stället som blir den bästa basen när vi ska kämpa mot alla som vill bryta sig in, för de måste klättra först så vi ser dem alltid!''. Munnen gick i ett när idéerna bara fortsatte att flyga ut ur honom. Det kunde bli det bästa bygget någonsin!

Zorah svarar systern med att räcka ut tungan.
”Ja, vissa är bra på att klättra. Andra är smarta istället”. Zorah höjer nosen mot skyn och ser ner på systern. Valpen flinar. Hon tycker att hon är väldigt vitsig med att kalla systern dum utan att kalla henne dum.
Då shyshar brodern dem och Zorah ger honom en sur min. Vad vill han nu? Snart ler hon glatt igen.
”Klart vi ska! Jag sa ju det” Zorah är stolt att hon kom med idén först. Att det var något som syskonen spann vidare på.
”Vi är de första som satt våra tassar här uppe. Kullen är vår nu”. Även om hon gärna hade delat platsen med hela familjen för att kunna vakna varje morgon med den här otroliga utsikten. Hon erkänner ändå att ett fort för bara henne, Quarian och Siyah är faktiskt en ännu bättre idé, baserad på hennes ursprungliga idé såklart. Zorah är allt bra smart.

Siyah lipar tillbaka mot Zorah när brodern avbryter dom, men glömmer snabbt gnabbet för nu fanns det viktigare saker att göra! "Ja, vi gör det! Bara vårat! Reegar hade inte lyckats komma upp hit ändå" skrattade hon åt tanken på att sin klena broder skulle försöka ta sig upp hit. "Vi måste samla material och vi måste ha kodord!" Hon började nästan studsa på plats av spänning och pälsen hennes spretade mer än vanligt. "Så um.. jag kan börja samla sten som vi kan rulla ner på dom som försöker klättra upp!". Tanken av att kunna försvara fortet från fiender fyllde henne med glädje, hon kanske även kunde kasta sten på några av det andra syskonen.

Han nickade medhållande, fortfarande väldigt entusiastiskt.
''Ja, och alla sorters pinnar och kvistar som vi kan bära!'' fortsatte han efter att Siyah börjat rabbla upp en massa material. Inte för att han direkt hade någon aning om hur man byggde någonting bra, men han hade sett vad för material som de vuxna brukade frakta till olika byggprojekt, och de hade för några dagar sedan sett en lya för fåglar som hade en massa kvistar och sånt i sig. Så det borde väl funka?
''Vi måste också ha ett coolt namn på fortet, nått riktigt smart och fränt'' fortsatte han och drog på sig en fundersam min. Han kunde dock inte komma på något bra förslag till det. Det kanske kom fram när de började bygga, när de såg hur det såg ut.
Han spanade ut över skogen igen och försökte verkligen tänka var de bästa pinnarna kunde finnas, men det var svårt, för de hade ju inte ens fått se alla skogens områden. Knappt så att de ens hade fått lämna lyan annat än i led efter någon vuxen någon enstaka gång, och då såg man ju bara syskonens stinkiga rumpor och inget spännande.

Zorah nickar medhållande och ser sig omkring för att finna platser som ser ut att kunna tillhandahålla material för fortet. Tänka sig så mycket man ser här uppifrån.
”Hm… Skogsväktarfortet kanske?” Funderar hon högt medan hon hittar en buske en bit ifrån kullen. Kanske hon kan hitta bra pinnar där. Zora börjar röra sig runt uppe på toppen av kullen för att hitta bästa platsen att komma ner.

''Näää, gudars vad töntigt!'' svarade Siyah på systerns namn förslag, ''Det måste vara något coolare!''. Hon funderade en kort stund. ''Typ som.. hm.. Mördarfortet eller... hm.. jag vet inte, nått coolare iallafall!'' utbrast hon tillslut. Orka tänka ut namn nu när man kunde börja bygga! ''Sisten ner är en rutten mask!'' ropa hon sedan ut och puttade sig förbi Zorah och började snabbt klättra ner från kullen med några klumpiga navigeringar. Hon visste redan vart hon skulle hitta det perfekta stenarna!

”Nä det låter töntigt” svarar Zorah på systerns namnförslag till fortet. Siyah har ju ingen fantasi. Zorah himlar med ögonen åt systern.
Zorah var inte beredd på att bli puttad av Siyah. Hon tappar balansen och var redan lite för nära kullens kant så att säga. Valpen piper till och faller utför. Hon får inte stopp på den lilla kroppen och rullar hela vägen ner till marken. Turligt nog är hon så mjuk i kroppen och rullar runt som en trasdocka. Tillslut slutar hon rulla och försöker att ställa sig upp.
”Kan någon få skogen att sluta snurra?” Zorah känner sig väldigt yr och tvingas sätta sig ner. Såret hon fått från klättringen upp för kullen har slutat blöda men hon kan ha vrickat ena tassen i den ofrivilliga resan ner för kullen.

Quarian hade precis påbörjat sin klättring ner för kullen när någonting rullade förbi honom med hög fart, först hann han inte ens uppfatta vad det var för någonting, innan han pinsamt sent insåg att det var den ena systern som puttat den andra ner för kullen.
''Oj!'' utbrast han förvånat och skyndade sig ner för kullen för att titta till henne. ''Gick det bra?''. Han hade nu sänkt rösten något till en viskning för att inte verka för uppenbar. Han var faktiskt lite orolig över Zorah, men han ville inte ge Siyah än med tillfredsställelse och tillfälle att reta honom för det.
Efter att han konstaterat att systern ändå mådde bra så började valparna att söka efter material till sitt bygge.

De byggde och byggde i vad som kändes som en evighet, med varierade resultat. Ibland lyckades de få ihop kvistarna och stenarna till något coolt, bara för att det sen föll ihop när någonting mer lades till. Valparna började bli allt mer frustrerade över bristen på framsteg med sitt bygge och tjafsade allt mer högljutt med varandra när någon gjorde ett litet misstag.
''Men du kan ju inte göra sådär fattaruväl'' gnällde han och tog tag i en av kvistarna för att visa hur det skulle göras istället.

Gastandet och tjoandet tillsammans med de vilt dansande energierna hade kallat henne till Morikos höjd. Naphulas skitungar var här och lekte. De var så inne i sitt projekt, och sina tjafs, att de alls inte märkte att hon närmade sig. Inte ens då hon med varsamma steg klättrade upp för den onaturliga kullen noterade de henne. Hon hade aldrig varit en speciellt smygig varg, stealth var inte hennes styrka, men ändå lyckades hon komma upp alldeles intill de tre systerbarnen innan den första märkte henne. För dem måste det vara som att hon uppenbarat sig från ingenstans direkt bakom dem.
"Och vad, vid Chaibos, tror ni att ni håller på med?"
Stämman var mörk och hotfull, orden rullade ur bröstkorgen med ett dovt morrande.
"Saknar ni helt respekt?!"
Kanske det inte borde vara allt för mycket av en chock, eftersom de enligt Lamias vetskap lika gärna kunde ha blivit till under samma stund som den senaste begravningsceremonin här. Deras blotta existens en skymf, men att då dessutom vara skamlösa nog att Leka ovanpå de döda. 
"Har ni någon aning om var ni befinner er, eller är ni också immuna mot kunskap inte bara värdighet?"