Som utlovat hade en skrovlig silhuett i fjärran snart uppenbarat sig. Några timmar senare hade han stått vid bergkedjans fot, letandes efter en väg upp som inte skulle innebära död. Till slut hade ynglingen hittat en bredare vandringsled som såg ut att leda upp genom bergen. Det hade varit hans bästa chans, så utan att dröja hade han begett sig upp för bergen.
     Den unge visste inte riktigt vad han förväntat sig, men bland bergen fanns det betydligt mycket mer utrymme än han väntat sig. Bara han tagit sig upp för bergsfoten, så hade en helt ny plats öppnat sig. Platåer, skrevor och grottor i varierande storlek gick att finna var som. Det såg ut som en torr plats att leva på – vad det fanns för byte att överleva på här var han osäker på. Dock verkade inte bergskedjan så bred, och han väntade sig att mötas av nytt landskap tidigt i gryningen. Solen hade just försvunnit bakom horisonten och tagit med sin sommarvärme.
     Det vilade en främmande tystnad bland det steniga landet. Det fanns inte mycket djur omkring, vilket lämnade en stillhet i hans alltid spinnande sinne. Det kändes... annorlunda. Ynglingen kunde inte riktigt bestämma sig om det var behagligt eller inte. Det kändes tomt.
     Klorna klickade rytmiskt emot stenhällen under honom när han i en lunkande trav fortsatte framåt. Leder och bredare stigar korsade varandra gång på gång och fick honom alltid lite kluven. Gick han rätt? Var han på väg åt det håll han skulle? Den unge försökte tappert att hålla sin kurs rakt framåt, men då och då fick han svänga lite för att inte ramla av de slingrande gångarna emot en säker död.

Hanen vandrade i solens sken, och i topparnas bekanta skugga. Hans valpben hade klättrat i skrevor och kastat sig mellan stenar, och hela hans liv hade en gång funnits bland bergen.
Inte dessa berg, aldrig dessa berg.
Ögonen glödde intensivt vitt, så som de alltid gjorde när solen sken. Lojt dirigerade han energin vidare till de sargade tassarna för att skynda på läkningen något. 
Hade han haft någon ordentlig känsel kvar så hade blåsorna bränt och den skära, svedda huden smärtat.

Planlöst rörde sig hanen över den vagt gräsklädda tundran som över de senaste veckorna blivit hans hem. Byte var ovanligt, och det kunde man se där pälsen var som tunnast. Lämmel, sork, och vissa rovfåglar kunde han plocka med lite tur, och ett getkadaver gnagde han fortfarande på när hungern morrade som värst. Inte mycket fanns kvar på det, men än kunde magen fyllas tillräckligt för att slippa hungerkänsla. 
Rörelse i ögonvrån fångade hans uppmärksamhet. En fet lämmel blixtrade till mellan skyddande stenar en bit bort. För en stund övervägde han att sticka efter den, men avstod när en främmande lukt blåste över landskapet. 
Öronen spetsades, röd blick skärptes. Inte långt bort visste han att det gick en trampad stig; ett utrymme han aktivt undvek för att inte riskera hamna i konflikt med passerande vargar. Han var inte rädd för dem, men inte heller hade han råd att ge sig in i striderna som nästan alltid uppstod. 
Naberius visste inte varför främlingar reagerade med skräck eller ilska när de mötte honom, men han hade blivit van över åren. 
Naberius stod stilla, kroppen spänd. Han kunde inte avgöra om lukten kom närmre eller inte. Konfunderat övervägde hanen vilka alternativ som fanns. Gömställen fanns det få av i det öppna landskapet, så det var knappast ett verkligt alternativ att välja.

Det var lika tydligt som ett blixtnedslag när en främmande vargs sinne kom inom hans telepatiska radie. Tystnaden som varit ekande i hans huvud fylldes istället med bultandet från en annans medvetande. Men något var annorlunda. Ynglingen hade aldrig känt det tidigare. Det fyllde honom med osäkerhet, nervositet – känslor som ungvargen annars så duktig förträngde. Dessa gick däremot inte att fly undan, de dominerade allt annat.
     Öronen vek ner sig en aning, fortfarande spända och vakande – väntade på minsta ljud. Svansen hängde lågt, vaggandes sida från sida med stegen. Blicken letade febrilt över det steniga området. Främlingen var i närheten, det var han säker på. Men vart? Den tidiga nattens mörker kändes plötsligt mer hotfullt än någonsin innan.
     Corson rundade en stenformation, och möttes strax efter av anblicken av en främling. De fasansfulla känslorna rusade genast upp till ytan. Unghanen sjunk ihop hukandes, öronen lade sig platt emot hans nacke och svansen sträckte sig rakt ut. Läpparna drogs instinktivt upp över de mjölkvita tandraderna. Det var inte ett tecken av aggressivitet, snarare av rädsla. Kroppshållningen var varnande, osäker; kom inte nära! skrek den.

Naberius spanade genom mörkret, och önskade inte för första gången att solen skulle kunna ge honom kraft även på natten.
På dagarna kunde han känna energierna bränna under huden, fylla honom med styrka. Bara ekon av den kraften svajade lojt inom honom efter solnedgången, för lite att göra något med. 
Öronen knyckte till, en vit tandrad blixtrade i den tidiga nattens mörker. 
Hela kroppen var på spänn när huvudet vreds för att se vems lukten och ljuden var. Inför sin inre blick hade hanen byggt upp en främling; hotfull och stark, med nästan karglikt krökt rygg och mörka ögon. 
Vad han såg fick honom snarare att tappa fokus. 
Spändheten försvann inte, men märkbart släppte spänningarna över skuldrorna och öronen veks osäkert åt sidorna. 
Det var en valp.
Kanske inte en valp. Nästan. 
Han såg den unges rädsla; blottade tänder och tillbakadraget kroppsspråk. 
Framför sig såg han sina egna valpar, oförstörda och vackra. Han såg dem som ekon, hägringar, dansandes framför vad som var den unga främlingen. 
Ånger var något Naberius ofta tampades med, men han visste att han hade gjort det bästa när han hade lämnat valparna.
Naberius sänkte huvudet, och vred kroppen till ett snarare neutralt läge snarare än passivt aggressivt. 
Jag menar inget illa, sade han med kroppen, men försökte inte närma sig på något sätt.

Den mörkpälsade främlingen framför honom tog en neutral ställning, men det påtagliga obehaget försvann inte. Det fräste i huvudet på honom. Det måste vara vargen framför honom, det måste vara hans verk. 
     "Vad är det för fel på dig?!", spottade han fram bland ekande morrningar. Det skrämde honom, den kraftiga känsla han slagits vid. Den var främmande, mörk - det var något fel på hanen framför honom. En sjukdom? Svaret var oklart. 
     Hållningen höll sig likadan - fortfarande lågt hukad, med något krökt rygg. Tänderna skymtade fortfarande under de mörk läpparna medan de isande blå ögonen var fäst i det mörka anletet. Svansen var lätt utsträckt bakom honom. Ungvargen kände sig stålsatt, musklerna var stela, hårt spända - beredd på att fly eller fäkta. Det kändes som en storm i huvudet. Det var svårt att tyda den framför honom. Han utstrålade inget fientligt, men sinnet sade något annat - vad det innebar visste den unge inte själv.

Öronen drogs bakåt, som om han var sårad av orden valpen uttryckte. Som om det verkligen var en fara framför honom drogs kroppen ihop bakåt; drog sig undan en påtaglig smärta som egentligen inte fanns.
Det var samma sak med många han mötte. De ryggade undan från honom, fräsande och spottande. 
Naberius tog ett steg bakåt. Kanske var det ett misstag, kanske skulle den unge se det som ett hot och själv anfalla eller fly. 
Bilden av den unge skiftade mellan verklighet och förställda minnen. Aldrig hade valparna faktiskt uttryckt ett sådant hat mot honom, eller rädsla för den delen, men det skulle inte ha förvånat honom om det skulle ha hänt förr eller senare. 
Samtidigt kände han ilska växa i avgrunden. Varför alltid honom? Varför skulle alltid han mötas av mörker och hat? 
Vad hade Gudarna emot honom?
Öronen veks frammåt, svansen slog kattlikt mot marken. Sårade ögon smalnade av. 
Han väste tillbaka på Lawari, väl medveten om att få talade språket så långt väster ut, och att de som gjorde det sällan talade något annat. "Det är dig det är fel på, yngling." fräste han, obrydd över att den andre förmodligen inte förstod vad han sagt.
Han knyckte med huvudet; rätade upp sig och försökte bygga tillbaka muren mot omvärlden. Skydda sig mentalt mot den emotionella smärtan. Han kunde inte förneka att främlingens ålder gjort intryck på honom, påmint honom om fjärran tider, men det borde inte ha ursäktat honom från att inte hålla garden uppe. 
Fortfarande var kroppen inte genuint aggressiv, utan än neutralt väpnad; en respons på en möjlig förolämpning.

Hanen drog sig tillbaka något steg. Han verkade nästan lite sargad över vad han sagt. Förvirringen växte sig större och bidrog bara till det enerverande surrandet i hans huvud. Ett främmande tungomål lämnade den mörkpälsade vargen. Orden var helt annorlunda, och han tvekade på att han ens kunde frambringa vissa ljud som meningen hade.
     ”Du är sjuk!”, spottade Corson fram. Det var något så tydligt fel. Det skakade varenda nerv i hans kropp. Med stela rörelser backade han undan. Ynglingen vågade inte ta sig förbi den äldre. Faktum var att han inte vågade ta ett enda steg närmare den förbannade varghannen. Kanske smittar det.
     Med avvaktande dröjande steg retirerade han tillbaka till den stig han kommit från. Den blå blicken var obevekligt fäst på vargen framför. Inte förrän han lösts upp i nattens skuggor vågade han se bort. Fort, med hastiga steg vände han om för att leta rätt på en annan stig.

[Vi kan avsluta här om inte du vill skriva något mer.]

Naberius kastade huvudet åt sidan, och såg ungvargen försvinna i ögonvrån. Det sved när han pressade samman ögonen, en familjär känsla men ändock lika förbjuden. 
Han var inte förvånad. Det hela kändes dock vådligt förebådande; han förväntade sig att samma sak skulle hända om han någonsin råkade samman med någon av hans egna valpar.
Att de skulle se på honom med samma blick, med samma djupa avsky och rädsla. 
Det sved i hans inre vid tanken. Oundviklig sanning smakade sällan av mört kött, som det sades. 
Det var dags, resonerade han. Dags att lämna bergen och denna händelse bakom sig. 
Ett djupt andetag drogs innan ögonen öppnades på nytt och starka ben bar honom i motsatt riktning den unge försvunnit.

[AVSLUTAT]