"Och vart är ni på väg?"
Attans. Attans, tusan, bränn hennes svans. Blod och brännässlor och aska och…
    "Öööuh," svarade Titania dumt. Hon vände sig om mot modern så oskyldigt hon bara kunde, om än både öron och svans avslöjade hur påkomna de var. "Ing’n…shtanch?"
     "Med den där?" Beata nickade menande i dotterns riktning. Titania drog in hakan och skelade när hon såg ner på korgen som hängde i hennes mun. När hon såg upp på Beata igen så viftade hon avväpnande lågt med svansen, om än hennes blick inte lyckades stanna vid moderns tillrättavisande min.
    De skulle bara hämta sten. Ärligt! Titania hade överhört några av de vuxna prata om att de saknade ett pigment inför nästa högtid, och när Titania berättat för Vargon hade de båda självsäkert kommit fram till att det var ett av pigmenten som kom från sten. En röd sten. Något som de bestämt inte kunde hitta nere i dalen, och därför kommit till slutsatsen att den måste finnas i de omgivande bergen. I bergen fanns det massor av sten. All sten, faktiskt. Det lilla Titania hade sett av dem under strapatser längs deras rötter, det hon sett under hela sin uppväxt, omgiven av deras väggar, och från vad hon hörde från de äldre så var bergen väldigt steniga.
     Titania var inte sen att säga ja till ett äventyr, och hennes gröna bror var den minst troliga av alla att protestera. Så! Planen hade varit att smyga upp bland klipporna – inte långt! Säkert! – och sedan återvända med den röda stenen de garanterat skulle hitta där uppe och överraska alla med ett jobb väl utfört. De var faktiskt gamla nog att hjälpa till nu (tyckte Titania), och hon ville bestämt bevisa det. De var redo! Faktiskt!
     Nu, stående vid foten av bergskedjan som omgav dalen – backen upp bara till foten hade varit en bragd – med Beata väntande på svar, kände hon sig dock inte lika vuxen eller redo. Modern måste ha upptäckt dem trots allt när de tog korgen från beskyddarnas tingestar kort efter soluppgången när flocken börjat lägga sig för dagen. Det, eller så hade någon av flockens telepater förmedlat att ungdomarna hade något fuffens för sig. Tanken hade inte slagit Titania innan att så kunde vara fallet. Fördömda blod och aska.

Syskonen vände sig synkroniserat om för att möta modern, båda med ett påklistrat leende och oskyldigt viftande svansar. Pissröta och tusans skabbsvansar. De hade ju varit försiktiga! Vargon hade varit så säker på att ingen märkt dem och något alibi hade duon aldrig funderat på. Någon han nu ångrade när de båda stod som fån under moderns orubbliga blick. Han visste inte vad han skulle säga; vilken historia han och Titania skulle spinna för att vara övertygande nog. Kanske kunde han köpa lite tid genom att spela dum och dryg.
    "Nääää, vi tänkte sticka härifrån så klart. Bort till Numooris ände för att plocka vampyrtänder och göra var sitt halsband." Sarkasmen var lika påtaglig som hans blick när han himlade med ögonen. "Mamma, det är bara en dum korg. Vad tror du vi ska göra?" Han tvingade sig själv att hålla Beatas blick, om än han inte riktigt kunde hålla sig från att blinka lite väl mycket. Den självsäkerhet han försökte utstråla rann snabbt av honom och för ett ögonblick övervägde han om han skulle rädda sitt eget skinn genom att skylla allt på sin syster. Men det var en flyktig tanke, för han visste lika väl som sin mor att det inte var något han var kapabel till. Inte med Titania.
    Vargon bytte taktik och gav ifrån sig en uppgiven suck. "Okej, du kom på oss. Men lyssna, enda anledningen till varför vi inte berättade vad vi tänkte göra är för att det... det är en överraskning."
    "En överraskning?" Beata höjde på ögonbrynen i en allt annat än övertygad-gest. Han förstod inte hur hon gjorde det. Det var som att hon var en himla lögndetektor med någon dum telepati-kraft hon aldrig berättat om.
     "Japp, en överraskning", bekräftade han nickandes och slängde en blick mot sin syster, vädjandes om hjälp. "Titania, berätta hur det ligger till."

Tänk tänk tänk tänk! En ny plan. Vad som helst. Vi hittade korgen här och skulle precis gå hem igen! Nej, Beata hade säkert följt efter dem en stund redan. Vi har fått uppdrag att hämta en ört som bara växer vid foten av bergen. Om det varit vem som helst annars hade den kanske funkat, men nu var det en av flockens beskyddare de hade att göra med, som garanterat kunde fler örter än Titania och Vargon kombinerat ens hört talas om. Tänk tänk tänk tänk-
     "Va? Vi ööö…" Titania hade varit så uppe i sina egna desperata tankar att hon nästan missade att brodern tilltalade henne. Med något nära panik i blicken mötte hon Vargons ögon, och försökte mentalt backa genom vad som just sagts. "öööööÖÖberashkning! JA! Vi, öh," Titania tappade nästan korgen i sin hast att täcka över den lite för långa stund det tagit för henne att reagera. Hon släppte ner den på marken och duckade med huvudet för att haka korgen över ett av sina sakta men säkert växande horn för att vinna lite tid.
     "En överraskning!" återupptog hon med överdriven glättighet. "Om vi berättar så är det ju ingen överraskning längre, eller hur?" Orden och leendet verkade inte ha någon effekt på modern. Titania kände svetten rinna mellan tårna. "Det är en väldigt viktig överraskning, faktiskt. Uppdrag högt uppifrån. Hush hush, inget vi får prata om. Om vi berättar blir vi flådda levande, eller värre! Så därför…" Titania hoppades att det meningslösa svamlet som lämnade henne var tillräckligt för att dölja att hon, i vad hon intalade sig själv var en subtil rörelse, långsamt makade sig närmre brodern. Så snart som hon kände Vargons sida mot sin egen avbröt hon abrupt sitt stressade ordflöde.
     "SPRING!" Titania kastade sig själv i sidled, och knuffade brodern i samma rörelse för att få honom i rörelse. Hon längde sina språng så långt det bara gick, nu på väg ner för den långa backe de tidigare kämpat upp för, och slängde med huvudet så att korgen lossnade och föll till marken någonstans bakom dem med en mjukt prasslande duns. Kanske skulle den ge dem lite tid om Beata stannade för att plocka upp den.  Mot moderns många fler år av träning och erfarenhet hade de annars ingen chans.

Han höll ordlöst med och nickade lite väl entusiastiskt åt systerns förklaring. Ett uppdrag högt uppifrån. Ovanför Beata. Så klart! Vargon var så pass imponerad av hennes berättelse att han nästan trodde den själv. Han var därför inte beredd när hon plötsligt beordrade honom att springa, för om han trodde på henne så kändes det logiskt att Beata också hade gjort det. Men om än huvudet inte hängde med så gjorde kroppen det. Han var van vid att springa – fly – för sitt liv efter sina upptåg. Om någon sade 'spring' så skulle han mest troligt springa.
    Han var ett halvt steg efter Titania när de tillsammans dundrade ner för backen och han fick väja med huvudet för att inte bli prickad av korgen som hon slungade bakom sig. "Vi har ju inte gjort något. Vi hann inte innan hon dök upp", resonerade han efter att nästan ha snubblat in i systern. "Hur arg kan hon vara egentligen?" Han kastade ett öga bakåt men kunde inte se Beata. Kanske hade korgen uppehållit henne och de verkligen skulle lyckas undkomma situationen utan en skråma. Han hade inte tittat särskilt noga eller länge, allt för upptagen med att hålla sig själv på benen.

Titania flåsade ljudligt för varje dundrande språng. Nedförsbacken gav henne och Vargon extra fart, och det blev en kamp bara att hålla sig från att falla framstupa vid minsta ojämnhet som kom i deras väg.
     "Jag vet inte och jag vill inte veta! Hon såg-" Titania snubblade för ett steg, men lyckades fånga upp sig själv precis i tid för att inte falla omkull. "Hon såg ut som vi redan gjort nått HEMSKT, typ. Olagligt! Eller nått. Och jag känner inte för a-!"
    Titanias flykt tog abrupt slut när hon kände ena tassen halka under sig. Hon tumlade ograciöst till marken, rullade kort, och innan hon hann upp på tassarna igen så fick hon syn på Beata som snabbt kom ikapp nu när hon själv låg stilla. Där fanns ingen chans att hon skulle hinna undan längre, men…
     "SPRING VARGON! RÄDDA DIG SJÄLV!" Hon ropade dramatiskt efter sin gröna, snabba broder. Att hennes val av ord fick syskonparet att låta ännu mer skyldiga till något de inte hade gjort fanns inte i hennes värld. I stunden kände hon sig mest som ett dramatiskt offer i en saga, där hon kunde se brodern få säkerhet genom att själv möta moderns vrede. Modern som precis då kom ikapp henne, och som inte verkade imponerad av Titanias mycket oskyldiga leende och osäkert viftande svans.

"SPRING VARGON! RÄDDA DIG SJÄLV!"
    Han tittade sig över axeln och kunde längre bort se Titania fast i Beatas klor. Den ultimata uppoffringen. Vargon skulle inte svika henne. "JAG SKA HEDRA DIG TITANIA!", skrek han lika dramatiskt och riktade blicken framåt. "DU ÄR DEN BÄSTA SYSTERN JAG NÅGONSIN HAFT. VI SKA MINNAS DIG FÖR ALLTID!"
    Han längde avståndet mellan dem och såg inte tillbaka. Om han lyckades hålla sig undan Beata tillräckligt länge skulle han försöka sig på ett räddningsuppdrag senare. Det var det minsta han kunde göra.

[Avslutat]