Åskan mullrade över bergen i norr. Det tog ton med hjälp av bergen omkring och man kunde känna vibrationerna långt ner i dalen. Ett varmt sommarregn föll med stora, tunga droppar. Vätan hade krupit sig in under pälsen på henne och gjorde så att den spretade ut i stripor över kroppens vassa konturer.
     “Kom an då!” ropade hon. Hennes blick var lika härjad som åskan. Det nedtrampade fältet hade bitvis blivit till lera av regnet. Lukten av blöt jord vann över alla andra. Några språng framför henne reste sig Vargon upp. Det leriga underlaget gjorde det förrädiskt halt och Solveig utnyttjade det till sin fördel. Om än han var yngre, var han betydligt tyngre och hon hade sitt stäppvargsblod till sin fördel. Men hon visste att Vargon lärde sig snabbt och samma manöver skulle inte funka två gånger i rad.
     “Till och med din döda bror skulle vara ett bättre motstånd än vad du är,” hånade hon och sträckte triumferande på sig. Enda sedan hon förlorat sitt öga hade Solveig tränat med en annan sorts intensitet. Det låg ständigt en genomsyrade allvarsamhet under ytan som sade; antingen vinner jag eller så får du knocka mig medvetslös.

Benen gled in under honom och Vargon tappade fotfästet i den halkiga leran. Han slog i hakan i sitt fall, en ljudlig smäll när käkarna slog igen med tungan fast mellan tänderna. Han svor frustrerat medan järnsmaken växte. Tungan kändes tjock, hans mun full i blod när han spottade och klev upp ur lergropen. Han kunde hålla med om att han inte var den bästa motståndaren just nu – hans fokus var dåligt och hans attityd för blasé för att han skulle orka försöka – men Solveigs kommentar fick det att blixtra för hans ögon.
    En morrning steg ur honom. "Håll käft om du inte vill förlora synen helt", varnade han med tänderna blottade i en orangefärgad grimas. Fick han tag i henne skulle hon ångra sina ord. Med sin nästkommande attack slog Vargon ut med en tass mot hennes ansikte – en ful gest i hopp om att förblinda henne med leran som klädde honom – innan han kastade sig sig mot henne på nytt.

     “Tsk.”
     Hur mycket än Solveig retade och hånade honom, var han ingen valpspoling längre. Kanske var det en anledning till att hon så gärna ville vinna över honom. För henne fanns det en osagd rivalitet, inte bara med Vargon utan också med hela världen. Solveig vägrade låta andra se på henne som den krympling hon egentligen kände sig som.
     Det var ett fult trick, men Solveig borde vetat bättre. Leran träffade henne i ansiktet trots att hon försökte väja undan, och lika snabbt var Vargon över henne. Hans tyngd nålade fast henne i marken under. Hans långa huggtänder över hennes nacke fick henne att känna sig liten. Men på samma sätt som hennes kommentar eggat upp honom, gjorde den här situationen det för henne.
     Kanske var leran tur i oturen, för när hon kände sig som fast i ett järngrepp kände hon sig glida. Det halkiga underlaget gav henne en chans, och när hon kände Vargon ta spjärn lät hon sig själv mjukna ihop. Tack vare Vargons tryck gled hon och med regnet och vätan i leran till sin fördel använde hon sin kraft för att nästan rulla ut från inunder honom.
     Flämtande hävde hon sig upp på benen igen och skakade leran av sig. Det enda blåa ögat stirrade på honom igen.
     “Vad tror du han skulle säga nu?” frågade hon andfått. Kanske hade det börjat med en avsikt att provocera, men det förvandlades till något annat. “Vad tror du han gör där nere, i Chaibos grottor?”
     Solveig var fortfarande arg - det kunde hon inte förneka. Baro hade berövat henne på en del av hennes syn, och hon skulle aldrig förlåta honom för det. Men hon var också arg för att han berövat henne på hennes chans att vara arg på honom. Hon hade tänkt plåga honom för resten av sitt liv - men nu fick hon inte ens möjligheten. Det var ett konstigt, förvridet sätt hon sörjde honom på. 
    “Den förbannade idioten,” väste hon mellan andetagen. “Bara lämnar oss andra i sticket att göra skitgörat.”

Det tog en stund för honom att ta sig ur tunnelseendet. Vargon var så fokuserad på sin jakt att han till en början inte registrerade vad hon sade. Solveig fick backa och parera honom ett par gånger innan han stannade upp.
    "Va!? Vad är det?", flämtade han irriterat, tagen av den abrupta pausen i träningen. Det tog honom ytterligare några ögonblick innan orden sjönk in men när de väl gjorde det rann irritationen av honom som droppar på vaxartade blad. Han satte sig ner vid sidan av henne med en tung utandning och funderade över hennes fråga.
    "Att vi beter oss som töntar förmodligen." Han skvittrade menande lera på henne med en tass. Följdfrågan var lika oväntad och han fnös roat. "Med hans lokalsinne? Gått vilse mest troligt. Villat bort sig i grottsystemet och vägrat be om hjälp för han är för tjurskallig. På så sätt är det tur att han har Titania med sig." Gudar vad Vargon saknade honom. Saknade dem båda.
    Saknaden var något han mestadels höll för sig själv. Han var inte som sin pappa och föredrog att bearbeta och sörja i sin ensamhet. Skulden låg också över honom; gjorde hans ögonlock lite tyngre, hans blick lite mer matt och frånvarande. Han hade inte berättat att de bråkat precis innan.
    "Den förbannade idioten. Lämnar oss andra i sticket att göra skitgörat."
    Vargon klickade tungan mot gommen. "Är du förvånad? Han var alltid lite smålat." Det var en lögn. Baro hade alltid varit den dedikerade. En som tog sig själv och sina uppgifter på stort allvar. Men om Vargon pratade tillräckligt mycket skit om sin bror kanske han blev arg nog och var tvungen att komma tillbaka. Han kände igen sig i Solveigs ilska och delade den fullhjärtat. Hon hade rätt. Baro var en idiot som lämnat dem i sticket.