De två bröderna hade redan första dagen de anlänt till festen bestämt sig att de tillsammans skulle ta en kort, guidad tur runt området med en av flockmedlemmarna som hade erbjudit sig. Baro ville gärna veta mer om deras kultur och höra om deras synsätt på livet, och hade sett fram emot det mycket. Men, efter ett par dagar i väntan på sin bror hade han fått reda på något förfärligt. Vargon hade redan tagit den lilla turen, inte själv, inte med någon annan ur flocken. Nej, utan tillsammans med den där honan Baro ertappat honom med för flera dagar sedan.
    Det var inte första gången han kom på dem med att umgås, och Baro hade känt sig som någon som ständigt bara var i vägen. De hade inte ens frågat honom om han ville följa med utan smitit iväg helt själva. Kanske borde han vara glad för sin bror, men det enda han kände var svartsjuka och irritation. Om det var hans raseri eller hans egna känslor som talade kunde han själv inte avgöra.
    Det var därför med bestämda steg som Baro gick fram till sin bror och gav honom en hård knuff i sidan. De befann sig något i utkanten av festen, och Beata befann sig ängre bort tillsammans med en byteshandlare och skulle varken se eller höra dem.
    “Du vinner nog priset för sämsta brorsan i år,” kommentaren var vass och irriterad men också sårad. “Du verkar fullständigt ha glömt bort vad som är viktigt.”

De närmsta dagarna kändes som att de flugit förbi. Vargon hade svårt att få dygnens alla timmar att räcka till för allt han ville se, göra och uppleva. Men allra svårast var det att hålla sig borta från Flippa. De upprymda känslorna var berusande, fullkomligt beroendeframkallande, oavsett vad de gjorde tillsammans. Han ville göra allt med henne.
    Ju färre dagar som återstod av festligheterna desto mer funderade Vargon på vad han kunde ge henne så hon inte skulle glömma av honom. Han hade spanat in varje vara som handlarna erbjöd, utan att hitta något som kändes rätt. Så det enda som återstod var väl att försöka göra något själv. Något personligt, som skulle påminna henne om honom. Endast honom.
    Det hade inte varit helt lätt att hitta materialen han behövde. Mest av allt saknade han sina verktyg hemma men det var inget som tänkte stoppa honom. Vargon var djupt fokuserad på att länka samman två silverringar när en hård knuff fick honom att tappa allt i ett öronbedövande skrammel. "Baro, för i h—vad gör du?!", fräste han och vände sig om för att se brodern i ögonen.
    "Du vinner nog priset för sämsta brorsan i år. Du verkar fullständigt ha glömt bort vad som är viktigt."
    "Va? Vad är det med dig nu då?", frågade han misstänksamt. Han var fortfarande arg över länkarna han förlorat. "Säg inte att du fortfarande är sur över Flippa. Jag ser ditt nylle varje. jädra. dag. Ursäkta mig för att jag vill spendera några dagar under hela året med att inte konstant se det."

Baro totalignorerade vad hans bror höll på att göra. Istället spände han blicken i honom, uppenbart irriterad.
    “Ja? Hör du dåligt eller? Dina öron är väl fulla av päls så mycket som hon fäller,” fräste han ur sig. Han kunde känna hur hans hjärta slog snabbare för varje sekund han såg på sin bror.
    “Du hade åtminstone kunnat fråga om jag ville följa med. Familj stannar alltid, vet du det? Oavsett vad som händer. Tjejer kommer, tjejer går.” Baro hade vid det här laget tagit ett steg närmare Vargon, och hans blick var svart. “Eller är du rädd att hon skulle välja mig framför dig? Om vi umgicks alla tre? Med tanke på hur tanig du är i jämförelse med mig.” Baro visste att en av Vargons svaga punkter var just det. “Erkänn det bara.”

"Passa dig", varnade Vargon med låg, sammanbiten röst. Hans bror hade rätt. Han hade så fullkomligt rätt i att han inte ville ha honom i närheten av Flippa. Orsaken till varför tänkte han dock aldrig erkänna, hur sant det än var. Den tillfredsställelsen vägrade han ge Baro.
    "Tänker inte erkänna, för det är en lögn". Han tvingade sig själv att stå kvar när Baro tog ett steg närmare. "Men om du nu så gärna vill plåga dig själv med sanningen så ska jag ge dig den. Lyssna noga." Vargon mötte den mörka blicken. Såg hur broderns röda ögon mörknade för varje passerande hjärtslag. Han vek inte undan. "Jag ville inte ha dig runt henne för jag visste att du hade tagit över. Fullständigt. Och innan du får några idéer; nej, jag menar inte på ett charmigt sätt. Jag menar på det mest pinsamma, själadödande sättet du kan tänka dig. Har du glömt hur du gapade som en fisk första gången du såg henne? Jätteattraktivt det, verkligen."
    Allt eftersom såg han orden sjunka in. Hur de färgade hela Baros väsen svart samtidigt som han djupandades för att behålla kontrollen. Det bästa hade varit att backa där och då. "Vad är det? Är du arg?", provocerade Vargon med iskall stämma. "Tänker du få ett utbrott? Se så, ta ett djupt andetag. Så här—", sade han och gjorde en överdriven demonstration av att andas in genom nosen. "—och så andas ut genom munnen." Han blåste den varma luften i broderns ansikte och tippade huvudet till sidan. "Känns det bättre?"

Baro hade bitit ihop käkarna av ilska, och det blev värre ju mer brodern talade. Han kunde känna blodsmaken i munnen, men ignorerade det. Fokus låg fullt på Vargon.
    “Ja, jag är arg. Vi i Jägarna ska hålla ihop, vi är familj. Speciellt efter allt som hänt,” morrade han fram. "Har du glömt vad som hände  vår syster redan?" 
    Det tog bara ett par sekunder från att Vargon visade honom hur han skulle andas tills att allt blev svart. Det var som om Baro försvann och han blev besatt av någon annan. Med ett djuriskt läte slängde sig Baro rakt fram, hårt in i sin bror. Han mindes inte vad som hände, vad han tänkte eller hur allt gick till mer än att han kände sina tänder omsluta Vargons bog - och han tänkte inte släppa taget. Om han ville, så kunde han inte. Ilskan var det enda han kände. Raseriet hade tagit över helt, och han kunde bara tänka att Vargon förtjänade det.

Hade Vargon hunnit hade han bitit Baro där och då för att ha nämnt Titania, men han hann inte mer än visa tänder innan brodern var över honom. Han svor, arg och chockad när de föll till marken och Baro högg honom utan att släppa taget. "BARO, SLÄPP!", skrek han under tiden han kämpade för att ta sig upp på benen men Baro var urstark och tung över honom. "Din idiot, släpp! BARO!"
    Precis när han började inse hur lönlöst det var att försöka nå fram till sin bror såg han en flash av grönt i ögonvrån. Bråket var högljutt och hade uppmärksammats av inga mindre än deras moder och farbror, som skyndat till platsen. Beata och Gharrow använde ordlöst sina krafter för att övermanna broderns kropp och fjättra honom till marken med osynliga bojor. Så snart Vargon kände käkarnas handfasta grepp släppa vred han sig lös och tog sig upp. Han andades hårt, full på adrenalin och ett band av rött som ringlade sig ner för benet Baro satt tänderna i.
    "Vilken Jägare du är", flåsade han och spottade framför sin brors stretande kropp. "Du kan ju inte ens kontrollera dig själv." Hade det inte varit för att Beata skrek på honom att hålla tyst hade han antagligen fortsatt sina förolämpningar, och Vargon skakade på huvudet i misstro. "Vi fortsätter den här diskussionen när du har lugnat ner dig. Jag ska gå och ta hand om det här—", muttrade han och visade upp sitt pulserande sår. "—som du så broderligt tilldelat mig. Försök att inte döda någon under tiden."
    "Vargon!", vrålade Beata för att få ett stopp på pladdret. Hon såg nästan lika ursinnig ut som Baro. "Håll tyst och försvinn härifrån. Jag tar hand om dig senare." Åt det himlade han med ögonen och stapplade i väg från platsen.

[Avslutat]