Deras trötta blickar var sammanbitna när hon påkallade deras uppmärksamhet. Om de försökte dölja sitt tillfälliga ogillande lyckades de inte speciellt väl. Men hon klandrade dem inte. De senaste veckornas intensiva träning hade kulminerat i ett par dagar fyllda av prover. När Niyaha inte körde slut dem fysiskt så grillade Nehexor dem muntligt. Hoppet hon sett dem bära med sig i början hade långsamt sinat. Men beslutsamheten fanns fortfarande kvar där inne någonstans. Den skymtade på sätt som hon förstod att de själva inte såg.
     “Dåså, är ni redo för nästa steg?” Niyaha kunde nästan se färgen lämna Vargons ansikte. Inte en grej till. Hennes bestämda uttryck brast i ett roat leende. Något som blivit allt mer sällsynt för henne. Baro verkade läsa av situationen snabbare än sin bror och en glädje tändes i hans anlete.
     “Baro Puck. Vargon Kal. Bra jobbat. Ni är här med Antagna.” Glädjen som spirade ur bröderna fick henne att skratta. Ett ögonblick av glädje, av hopp för en morgondag. Det var en känsla hon kom på sig själv med att nästan ha glömt. Det var en klen tröst, men ibland var det allt man hade att kämpa för. Hålla ut. Solen kommer stiga igen.

[Baro och Vargon är antagna!]

Baro hade svårt att veta hur han skulle bete sig. Sedan systerns och Janos försvinnande hade han märkt hur de runtomkring honom försvunnit i sorg, och leenden var sällsyntare än vanligt. Det låg en tystnad över dem alla, och Baro hade svårt att relatera. Det kändes som om något var fel på honom. Han hade inte fällt några tårar, kände inte speciellt mycket känslor över vad som hänt. Istället var han tom, och framförallt arg att han inte gjort något för att förhindra det. Att han fortfarande inte kunde göra något.
    Därför hade han gjort det enda han faktiskt kunde göra, träna hårt. Träningen hade gått i första hand, vila i andra och allra sist hade han funderat på sina känslor. Eller ja, de känslor han inte kände.
    “Dåså, är ni redo för nästa steg?”
    Baro ryckte till och han fäste blicken vid Niyaha. Han förstod direkt vad hon menade, och något glimmade till i hans blick. Kanske var det hopp.
    Han förblev tyst medan hon talade. Hans blick var fäst vid den äldre, lyssnade på varenda ord hon uttalade. När de fick sina namn gav han sin bror en hoppfull och nöjd blick. För ett par sekunder kände han en varm känsla, och ett skratt rullade ur hans bröstkorg. Men inte heller den kändes genuin, det kändes fel. De skulle inte skratta i den situation de befann sig i.
    “Äntligen, Kal.” Han buffade sin bror i sidan. “Nu kan du vila i natt."