Fenris hade vandrat i tankar fram till vattnet, lutat sig fram över ytan och lågt en sekund till att betrakta kristallkronan på hans huvud för att sedan dricka av det svala, lite salta, vattnet. Det var inte jättegott, inget kunde egentligen slå vattnet på glaciären. Det klara urvattnet. Lövskogens bäckar försökte imitera den sensationen men inget skulle ens komma i närheten av det i hans verkliga hem. Han satt där vid strandkanten som skilde lövskogen och öarna åt länge. Ögonen slutna. Kände vinden i pälsen och vätan mot tassarna. Och en blick på honom. Han lät den hållas, satt kvar en stund och låtsades inte om den, men sedan öppnade han ögonen för att stirra rakt in i ett par svarta, just under vattenytan. Han tippade huvudet på sned.
”Var inte rädd”
Sade han med en stämma hes av år i tystnad. Havsvargen närmade sig, försiktigt.
Mononoke hade slutligen tagit sig in till land, hon hade lagt shendu och de smärtsamma minnen bakom sig. Trodde hon. Men detta möte skulle förändra den förhoppningen. Förvrida den till någon form utav skev glädje. Beslutsamhet.
Korta hälsningsfraser hade utväxlats, då shendu nämnts. Den vita hanen hade visat stort intresse för samhället under vattnet. Havsvargen berättade. Om djupet och rådet. Hanens uppfordrande nickar fick henne också att avslöja sin systers öde. Hon talade om de gamla ritualerna som fanns att studera på väggarna i djupet och handelsgrottorna. Hela tiden hummade den vita hanen som svar. Sen började det övergå från berättande till frågor till samtal.


”Det är fruktansvärt.”
Sade han.
”Hur det ses som ett normalt inslag i numooris tikars liv, en given risk, att de skall våldtas.”
Han ruskade på huvudet och något tändes i hennes blick.
”Ja, jag försökte säga det men folk verkar så inställda på att det är så det är. Visst blir alla arga och känner medlidande, hatar hanen som gjort det, men det fortsätter hända och ingen gör något åt det!”
Haspade hon ur sig och hanen log svagt.
”Vad förslår ni att alla skulle göra då?”
Mononoke blev tyst för ett ögonblick, hakan sänktes mot bröstet men blicken brann.
”Ibland känner jag att enda lösningen är mord. Att spränga allt.”
Något extremt nöjt låg över Fenris ansikte då han hörde hennes svar.
”Jag förstår dig, det är lätt att ätas upp av känslorna och låta blicken svartna.”
Svarade han henne. Hon nickade, aningen generad men hon stod fortfarande för vad hon sagt. Tentaklerna på hennes huvud rörde sig mjukt som om vinden kunde påverkade dem likt vanlig päls.
”Jag tycker ni att vi ska göra åt det?”
Frågade hon. Plötsligt hade det gått från alla till ett vi, hon reflekterade inte över det själv.
”Jag vill skapa något nytt..”
Svarade han henne och sedan fortsatte han berätta det han ständigt talade om med alla. Syftet med hans liv, och hon blev genast intresserad. Så mycket av det han sa stämde med hennes åsikter, och annat som hon inte riktigt förstod kunde han berättiga med rak fakta och tydliga argument. Att säga att hon blev kär var fel ord, Mononoke var lesbisk sedan födseln, men frälst. Frälst kunde faktiskt användas för att beskriva det.
Samtalet fortgick, och hon blev allt mer entusiastisk.


”Jag önskar att alla kunde höra dina ord”
Sade hon efter en stund och såg på honom med vattniga ögonen.
”Det kan dem..”
Svarade han med lugn.
”Du kan sprida detta till alla du möter, det är vad jag ägnar mitt liv åt men vi behöver bli fler..”
Hon hade aldrig tänkt så.
”Du har makten”
Orden tog hårt, fortplantade sig djupt inom henne och grodde ett hopp.
”Tror du att vi kan förändra?”
Viskade hon, vågade knappt ta orden i sin mun. Vågade inte tro det, hade blivit besviken tillräckligt i sitt liv. Hanen nickade med en mjuka rörelser. Hon drog efter andan.


Han talade med en självsäkerhet, säker på sin sak. Hans ord var en garanti.
”Vargar har rest tempel, så varför skulle inte vargar kunna riva dem?”