”Hörru, hela den här Turbo-grejen...” Zephyr visste inte hur han smidigast skulle ta upp valpens försvinnande – om det överhuvudtaget var hans sak att nämna – men omständigheterna var för lika sin egen systers försvinnande för att han skulle kunna hålla tyst. Det var länge sedan Nyaldi försvunnit nu. Zephyr ville tro att han gått vidare – i det stora hela hade han nog det – men vissa dagar kunde han inte låta bli att undra vad som hänt. Vad som blev av henne.
   Teck hade ensam lämnat flocken natten efter Turbos försvinnande för att leta. Han var fortfarande inte tillbaka och misstanken om att sökandet lett honom långt från Byoomi stärktes för varje dag. Hade Zephyr vetat Tecks intentioner hade han erbjudit sig att följa med; allt för att undvika den spända stämningen som kändes allt för välbekant. Han sjönk ned intill Melvin med en suck och sträckte benen framför sig. Över vattenfallets brus hördes flockmedlemmars diffusa röster blandat med valpars glada skratt.
   ”Hur är det med dig?” Ett snett, uppmuntrande leende ryckte i Zephyrs mungipor när han i ögonvrån såg på valpen bredvid sig. Han gillade Melvin. Till en början hade han inte gett mycket för hela idéen med mentorskap, men hade snabbt vuxit sig bekväm i rollen. Kanske saknade han samma lätthet som Wulfric när det kom till att skamligt kasta ur sig allt möjligt påhitt eller den inlevelse i en berättelse som Huyana hade, men Zephyr ville ändå tro att han och Melvin fått en god start på sin relation.

[Okej, jag gav upp i slutet och avslutade lite fult mitt i, hihi. *Kastar derp-start på Älg*]

Turbo hade försvunnit och ingen visste vart hon hade tagit vägen eller varför. Hans far hade lämnat flocken för att söka efter henne. Thrar hade helt tappat fattningen. Malvin hade aldrig sett sin mor så arg tidigare. Det hade varit en otroligt obehaglig upplevelse. Han ville aldrig se henne så arg igen. Aldrig någonsin. Men mer än något annat så ville han aldrig mer se henne så ledsen som hon var nu. Han hade inte sett henne gråta, men det var en väldigt tydlig känsla att hon sörjde. Det var nästan som om det strålade ut ur henne. Han kände sig olustig i närheten av henne, även om han inte ville.
    "Hörru..."
Zephyrs röst fick honom att höja blicken, men då den äldre hannen fortsatte sänkte han den igen. Turbo...
    "Jag saknar henne..." svarade han tyst på mentorns ord. "Och jag saknar pappa, och jag vill att mamma ska vara glad igen..."
Det var så mycket som var fel nu. Han ville att alla skulle vara glada igen. Han ville att Turbo och pappa skulle vara hemma igen. Med stora, blanka ögon såg han på Zephyr.
    "Varför försvann hon?"

"Jag saknar henne..."
Valpens reaktion kändes nära inpå och Zephyr försökte tygla medlidandet från att färga sitt ansikte. Han lyckades inte helt och det syntes i hur han återhållsamt drog på munnen.
   "Så klart du gör", andades han, en viss ömkan i sin röst. "Men din far letar efter henne. Att han inte kommit tillbaka behöver nödvändigtvis inte betyda något dåligt." Tomheten var inget som kunde ersättas av andra syskon. Lindra möjligtvis, men inte ersättas. Det skulle alltid vara ett litet liv som saknades. En plats som ekade tom av frågor som 'varför'. "Dröjer det kommer Achilles och Sleazoid skicka ut medlemmar att leta." Zephyr log ett skevt leende som snabbt tynade bort när Melvins blanka blick mötte hans egen.
   "Varför försvann hon?"
   Han bet insidan av sin kind och låtsades som att han inte uppmärksammade besvikelsen i valpens ansikte. "Jag vet inte, Melvin. Ingen av oss vet." Det fanns många tänkbara scenarion - vissa mer oroväckande än andra - men Zephyr försökte hålla sig från att spekulera. De visste för lite om Turbos försvinnande. "Men vi ska ta reda på varför. Även om vi inte gillar det. Att veta är bättre än att inte veta." Kanske var orden mer ärliga än tröstande, men det kändes viktigt att poängtera att Qu inte tänkte ge upp. Det var det enda raka svar Zephyr kunde ge men han insåg att det kanske inte var vad en valp ville höra.
   Orden var dämpade och stämman ursäktande när han efter en stund bröt tystnaden. "Jag är visst inte så bra på det här", mumlade han och stirrade dumt ner på sina tassar.

Han nickade nedstämt åt orden. Bara för att pappa inte hade kommit tillbaka med Turbo innebar det inte att han inte skulle hitta henne. Orden hjälpte lite, men han var fortfarande ledsen över att de var borta.

Zephyr visste inte heller varför systern hade försvunnit. Ingen visste. Det var vad som gjorde det hela så otäckt. Tänk om någon annan av syskonen skulle försvinna bara sådär? Tänk om mamma skulle försvinna? Det ville han inte. Inte alls.
    "Att veta är bättre än att inte veta."
Han tyckte inte om det. Tänk om någonting jättehemskt hade hänt henne. Något så hemskt så att hon aldrig mer skulle komma hem... Tårarna välde upp i hans ögon och han tryckte sig mot den äldre hannens ben. Ett lågt snyftande lämnade honom. Tanken på att aldrig mer få se Turbo någonsin igen överväldigade honom.
    "Jag vill ha tillbaka min syster."
Rösten var tjock och han ansträngde sig för att inte hulka högt. Men det var svårt. Jättesvårt.

Valpen tryckte sig mot honom, och för ett ögonblick stelnade Zephyr till. Det var inte obekvämt, bara ovant. Han var glad att han på något sätt kunde finnas där för Melvin, speciellt när ord inte hörde till hans starkaste sida.
     "Jag vet, Melvin. Du förstår nog inte hur mycket." Det låg något ömt i rösten; något sårbart när han talade med låg stämma. Zephyr tänkte på Nyaldi, så som han gjort så många gånger tidigare.
    En kortvarig tystnad föll mellan dem och Zephyrs blick var någon annanstans, liksom hans tankar. Det var till sin egen förvåning han plötsligt talade, nästan chockad över sina egna ord.
   "Visste du att jag hade en syster? Hon försvann också."

[Superlångt ]

Melvin snörvlade högljutt och såg upp från Zephyrs ben. Visst var han medveten om att han hade en syster! Han träffade, eller åtminstonen såg, Himalaya flera gånger om dagen! Men innan han hade chansen att svara fortsatte den äldre. En försvunnen syster. Han stängde munnen med en liten smäll och skakade på huvudet. Nä, det hade han inte haft en aning om.
    “Hittade ni henne igen?” frågade han försiktigt.
Egentligen visste han nog svaret på frågan, men han ville så gärna ha fel. Han ville inte att Turbo skulle vara försvunnen för all framtid.

Zephyr drog glädjelöst på munnen åt Melvins fråga. Han ångrade redan det han sagt och skulle säga. Kanske skulle valpen förstå en dag, om än den dagen inte var i dag.
    "Ingen vet vad som blev av henne. Sleazoid sökte länge, flocken också." Han lät svaret sjunka in en stund innan han suckandes fortsatte. "Det betyder inte att vi inte kommer hitta Turbo. Det vet vi inte. Men du borde förbereda dig på det."

Ingen visste. Hela flocken hade sökt. Det var precis som med Turbo. Hjärtat sjönk i bröstet på valpen. Han fick anstränga sig för att inte gråta. Något som lämnade en grimas i hans ansikte.
    "Jag-" hans röst sprack i en ljus ton.
Melvin slog ihop munnen med en smäll och drog ett skälvande andetag.
    "Jag vill inte."
Vad det var han inte ville var han inte ens helt säker på. Han ville inte någonting med den här situationen. Med sammanbiten blick såg han på Zephyr.
    "Så det så."
Tårarna rann på honom, och rösten var grinig. Nej, han ville inte alls.

"Jag... förstår", mumlade Zephyr efter en stund. Han trodde han förstod, i alla fall. Kanske var det bäst att lämna det vid det. "Det var inte meningen att göra dig ledsen."
    Han sträckte tassarna framför sig och reste sig upp, samtidigt som han gav Melvin en uppmuntrande knuff med nosen. Han hanterade inte tårar väl, men kunde inte se någon Thrar i närheten. Att lämna Melvin till henne i det här skicket, var nog ändå ingen bra idé.
    "Vad säger du om att hitta på något annat, hm? Få dig på andra tankar? Wulfric ligger och degar i dungen bakom fallet. Om vi skyndar oss hinner vi nog skrämma öronen av honom innan han vaknar." Med ett illa dolt leende sjönk Zephyr ner på armbågarna. "Jag ger dig ett försprång."

[Avslutat? Avslutat! ]