"Där borta?" Blair sträckte på halsen för att försöka se över alla i området. Den stora honan nickade och log varmt mot honom, ett leende som han av automatik speglade utan att nödvändigtvis känna samma värme.
     "Drina borde vara just bakom hörnet."
     "Tack, Eri. Jag ska komma ihåg det här." Hon fnös, men blinkade ändå med ögat mot honom. Han drog på ett snett leende, och vände sig bort. I samma ögonblick föll det bort, och han såg bara utmattad ut. För sakens skull försökte han alltid vara sitt bästa jag när han pratade med potentiella kunder, men han fann det svårare nuförtiden att verkligen finna glädje i samtalen eller lättsamt flirtande. Läkeprocessen gick sakta framåt, och kanske var han bara inte där än.
     Yanamore var betydligt lättare att ta sig fram genom än Civitas, men Blair fick sig ändå skutta ur vägen för några på sin väg framåt. När någon svängde ut i hans väg kickade reflexerna in och han hann stanna innan de kolliderade. Att blocka hans väg måste nästan ha varit meningen med tanke på hur kroppen var positionerad, och han behövde inte ens möta hennes blick för att veta vem det var.
     "Jag har väl inte gjort något dumt redan?" Med höjda ögonblick lyfte han huvudet för att möta hennes blick.

Ord och viskningar reste snabbt genom Yanamore. Där fanns visserligen många rykten om både det ena och det andra, men Ronia hade sedan länge vant sig vid att sålla ut det oväsentliga lång innan skvallerbyttor till vargar hunnit tala till punkt, men ibland kunde deras glappa käftar vara till nytta - som nu. En brun fakarg med en rätt ful nuna, men med ett synnerligen charmerande sätt, hade frågat runt bland områdets byteshandlare ifall de behövde... Ja, vad var det? Beskydd? Assistans, hjälp? Det hade varit otroligt nog för att hon först skulle avfärdat tanken, men den hade likväl fortsatt pocka på hennes uppmärksamhet under större delen av dagen. Var det han så ville hon veta. Hon behövde veta.
    Tanken på vad Kasai slutligen behagat berätta för en eller två månar sedan fick det att krypa i tassarna av irritation, och rätt som det var släppte hon det hon höll på med och vände om. Kolgrim såg efter henne med konstig blick när han sträckte sig efter lyktan hon helt sonika dumpat på marken. Hon försvann snabbare än han hann ifrågasätta det.
   Det var enkelt att finns ledtrådar som ledde henne i rätt riktning, och det dröjde inte allt för länge innan hennes misstankar bekräftades. På en av de livligare, upptrampade vägarna sicksackade Blair genom vimlet av vargar. Hon följde honom med blicken från  sin upphöjda post, ståendes uppe på en lägre mur. Blicken smalnade när han uppenbart tog sikte på kröken i muren, och hon skyndade sig att hoppa ner på motsatta sidan. Hon travade framåt med långa kliv. Ögonblicket senare steg hon ut rätt framför honom.
   Deras blickar möttes så fort hon hejdat honom. Hon studerade honom med höjt huvud och kalkylerande blick. Samma skärpa i de gröna ögonen som alltid, men med ett liten förändring i det sedvanliga uttrycket när hon noterade… Ja, vad? Hon hade känt honom tillräckligt länge för att… Nej. Hon var inte säker på någonting, och det störde henne. Helst av allt hade hon velat blotta tänderna och beordra honom att lämna hennes hem - omedelbart, för att undanröja problemet helt - men den rationella delen naglade fast henne på plats, för det skulle inte gynna något i längden. Hon behövde veta om det var sant. Var det sant, så kunde det förändra allt. Hon önskade inget annat än att kväva de kvarvarande misstankarna som fortfarande glödde. Om det var sant så kunde det betyda det att de var säkra, åtminstone från den fronten.
   Hon sa inget av det som rusade genom tankarna de få sekunderna som passerade. Istället fnös hon. Utåt behöll hon samma auktoritära aura som alltid.
   "Handel?" Hon rörde inte en min. "Du upphör aldrig att förvåna, Blair."

Ett litet leende fladdrade över läpparna, matt men ändå närvarande, men försvann snabbt. Om hon bara visste hur många andra som delade den åsikten. Han visste fortfarande inte om handel ens var något som var gångbart, eller om han bara släpade runt stackare i Numoori för att lindra hjärtesorg.
     "Vad kan jag säga", svarade han lättsamt med ett neutralt uttryck i ansiktet. "Om allt jag gör är lätt att förutsäga skulle det inte vara kul längre." Han såg över hennes skuldra, försökte kika mot de handlande bakom henne. Kanske var någon där den han sökte.
     "Ska du inte ge mig rundturen?" Han vinklade huvudet lätt på sned. "Eller åtminstone eskortera mig till Drina? Du blir av med mig snabbare då, kan jag lova." Ronia ville inte ha honom här, så mycket visste han, och med det arrangemanget kunde de slå två flugor i en smäll. Hon blev av med honom, och han kunde snabbare återvända till Garn och Shiva - och i förlängningen, sin bror. Dessutom, resonerade han med en viss road bisterhet, så skulle det säkert inte skada ryktet att röra sig lite med Isil Anars ledarinna.

Ronia betraktade honom under några tysta sekunder, innan hon vände honom ryggen. Hon var övertygad om att han skulle följa med om hon bad honom - han hade trots allt bett om hennes hjälp.
   "Följ mig." Ronia ledde Blair mot samma mur hon tidigare hoppat ifrån, men rundade den åt hållet hon först kommit ifrån istället för att leda honom rätt till Drina. De korsade ett öppnare område innan Ronia travade upp på slutet av en mur, där den sluttade och nådde marken. Hon stannade till och såg till att Blair hängde med, innan hon fortsatte vidare. Under muren sluttade marken uppåt, och snart nådde de en platå som gav god uppsikt över Yanamore.
   Uppifrån utkiksplatsen gick det att se större delen av det närmsta området, och Ronia la blicken på en avskiljd glänta som låg avsides från de livligaste markerna. Utanför rörde sig två stadiga Sannistäppare, men Ronia visste att hälften av dem saknades. Hon nickade åt deras riktning.
   "Ser du det röda vindskyddet?" Hon pausade kort. "Det tillhör Aros och hans följe. De brukade följa vandringleden mellan Yanamore, Civitas och Måntemplet." Ronia bet ihop käkarna, men fortsatte sedan till synes utan att påverkas. "Två av dem dog i anfallet på templet. De har kortat av sträckan på grund av det. De skulle säkerligen uppskatta extra arbetskraft, om det är vad du är ute efter."
   Blicken vandrade vidare till ett område närmare dem, bara någon mur ifrån var de först stått när han frågat efter...
   "Drina." Hon nickade mot honan. Hon satt i vanlig ordning givakt i ett berg av både det ena och det andra. Hon höjde något på ögonbrynen. Drina var visserligen pålitlig, men hon var inte den mest organiserade varg man kunde tänka sig. "Hon är ute efter allt. Kött, ädelstenar, verk. Hon känner många. Är en samlare inte vad du är ute efter ger hon dig vidare information utan något särskilt i utbyte." 
   Ronia vände slutligen blicken mot Blair, såg till att han hängde med.
   "Frågor?"

Blair följde efter henne utan att ifrågasätta eller tvivla. Han noterade att hon inte verkade leda honom till Drina, eller åtminstone inte åt det håll Eri pekat honom, men han fann snart förklaringen. På den lilla utkiksplatsen kunde han se omgivningen mycket tydligare. Hon pekade ut ett rött vindskydd, och Blair lyssnade utan att röra en min. Mentalt gjorde han en tydlig påminnelse om att hålla sig borta från det området. Visserligen kände han inte igen dem, men de kunde ha sett honom i tumultet. Somliga bilder fastnade hos en.
     Han följde hennes ord till en hona, omgiven av alla möjliga saker. Blair lutade huvudet på sned, intresserad men också lite road. Han var alltid intresserad av att lära känna de som kände många.
     "Frågor?" Blair skakade på huvudet. Han hade lyssnat uppmärksamt och lagt allt på minnet. 
     "Nä. Du har varit ytterst hjälpsam. Tack, Ro." Han slängde en sista blick ut över området, noterade igen de stora sannistäpparna och var de rörde sig. Undvik. Usch. Gudarna var så skyldiga honom lite kött för besväret. Hela attacken var dåligt för affärerna på personligt plan.
     Han vände sig om, men vred på huvudet för klicka med munnen, följt av ett halvleende. Sedan begav han sig ner, samma väg de kommit, för att ta sig till Drina. Han såg sig inte om, men misstänkte att hon fortfarande betraktade honom.

Ronia såg honom gå, men gjorde ingen ansats att följa efter. Blicken smalnade av när hon såg honom försvinna utom synhåll. Trots att hon fortfarande hade frågor som krävde svar lät hon honom gå. Kanske var det bättre så, att låta honom stanna i närheten. Se vad han gjorde. Hon hade många vargar som skulle vara villiga att tala om hon bad dem. Dessutom var hon inte villig att ta upp något så viktigt mitt i Yanamore, med risk att ställa till med en otrevlig scen. Det var inte vad hon ville. Samtidigt hade hon själv förlorat, och varit rädd för att förlora, tillräckligt mycket i sitt liv för att förstå att Shadys förmodade död kunde vara mer än bara en personlig vinst.
   "Jag har ögonen på dig, Blair."

[Avslutat.]