Träningsplatsen var belägen norr om Yanamore, en liten bit bort men ändå tydligt en del av staden. Blair hade utnyttjat den flitigt under sin vistelse här. Det kändes bra att röra på sig, men alla erbjudande att träningssparras mot någon hade han vänligt men bestämt nekat till. Han hade ingen lust att artigt anpassa takten till en främling som la för mycket av sin tyngd på frambenen. Det hade därför blivit en plats han tenderade att komma till för att tänka ostört och få utlopp för frustration.
     När Blair anlände på eftermiddagen var det förvånansvärt tomt. Besökarna var spridda över platsen, och förutom andetag och grymtningar var en lågmäld konversation mellan två det enda som hördes. Det var en tyst dag, stilla, och det var han tacksam för. Vinterluften, på väg att bli kallare nu när solen snart gick ner, var sval och behaglig i lungorna.
     Någon som däremot inte verkade ha en stillsam eftermiddag var Ronia. Hon befann sig avsides, men var inte mindre iögonfallande för det. En mjuk glöd löpte över hennes päls från eftermiddagssolen, men den kunde inte tävla med flamman i hennes blick. Hon attackerade en docka av halm, hopbunden av rötter eller liknande, skoningslöst och utan att bry sig om när den sprack i sömmarna. Blair kunde inte hindra ett litet leende från att spricka upp när halm flög åt alla möjliga håll.
     Han smackade roat med tungan, men styrde stegen dit i alla fall. 
     "Han fick vad han förtjänade", sa han när han var inom hörhåll, och skakade på huvudet när hon såg mot honom, återigen med ett smackande med tungan. "Dryg en, den där. Du skulle hört vad han kallade min mamma igår."

Det hade börjat som en vanlig övning. Att hugga mot den mjuka dockan på olika vis, tackla den åt sidan, se över sin egen precision och snabbhet på ett mål som inte rörde sig. Hon hade huggit och huggit, men trots att träning alltid varit ett gott utlopp för energin så hade det inte gjort någonting den här gången. Det dröjde inte länge innan blicken mörknade, och sekunden senare hade hon slitit den uppstoppade dockan av ställningen och börjat attackera den på allvar. Halm och trådar flög åt alla håll när hon skakade och slet i den den om vartannat. Det låg något märkligt tillfredsställande i att slita sönder något, bara för att få ge utlopp för ens en gnutta av den frustration som steg henne till halsen. Hon var arg. Rasande. Hon ville vända hela den fördömda Kaiwoodskogen upp och ner och bränna den till aska. De hade tagit henne. De hade inte nöjt sig med Nace, godhjärtade Nace, utan de hade också tagit henne. Det var oförlåtligt. Det fanns ingen förlåtelse inom henne. De skulle betala, och de skulle betala dyrt.
   En välbekant röst nådde henne. Blicken var vildsint när den landade på Blair, men hon släppte först inte greppet om det sargade redskapet trots att hon noterat honom. Hans ord liknande mer ett obegripligt mummel genom pulsen som rusade i öronen. Hon kunde inte avgöra om hans dumheter var en ren lättnad eller eldade på ilskan ännu mer. Lika kluven var hon inför hans blotta närvaro. En del av henne ville täppa till käften på honom med den halm hon stod på och skicka iväg honom därifrån, men en förvånansvärt mycket större ville att han skulle stanna. Han hade, trots allt, en märklig förmåga att omvandla hennes ilska till något mycket mer uthärdligt. Att tolerera någon var enklare än att fjättra hat inom sig. Dessutom så kunde hon inte förneka att hon kommit att uppskatta hans närvaro i Yanamore mer än hon räknat med. Kanske av just den anledningen.
   Hon klev ur resterna av sitt harmlösa offer med en fnysning. Halm dalade från henne när hon stannade upp, nästan omedelbart.
   "Du tror att du skulle erbjuda bättre motstånd?" Hon positionerade sig per automatik med alla fyra benen bredare isär, beredd på vad som än skulle komma. Blicken hade redan fixerats vid fakargens.
   "Kom an, då."

Blair la huvudet på sned.
     "Du tror att du skulle erbjuda bättre motstånd?" Han sneglade på halmkadavret. Det fanns fortfarande halm i hennes päls och lugg.
     "Tveksamt", muttrade han till svar, men backade inte för utmaningen. Han drog in ett djupt andetag och fixerade blicken på henne. De retsamma drag som hunnit dra in försvann, bortjagade av en plötslig koncentration. Säga vad man ville om honom - men Blair var uppmärksam, och han mindes saker han såg, speciellt när det handlade om personer som var viktiga. Han mindes hur i Skuggfall hon och Shiva kastat sig fram mot varandra utan att tveka, där andra kanske hade ryggat för ett sådant utfall. Ronia var inte rädd för konfrontation, och han hoppades att hon inte lärt sig av med det än.
     Han ville att hon skulle möta honom så igen. När Blair tog ett språng fram var det inte med avsikten att nå hela vägen fram, bara en bit. Han sträckte på benen för att ta avstamp åt sidan innan hoppet var färdigt, för att skjuta sig själv ut i sidled. Där, så fort han kunde nudda marken, snodde han runt för att hugga mot hennes flank.

Djupt inombords, under den kokande ilskan, så hade hon inte varit säker på att Blair skulle acceptera utmaningen. Huruvida hon faktiskt litade på honom, och han på henne, var oklart, men Yanamore hade på sätt och vis agerat som en sköld emellan dem. Platsen var ren trygghet för många, inte minst träningsarenan. 
    Ronia parerade hugget med sina egna käftar, och de blottade tänderna small istället ihop om luften ovanför hennes rygg. Hon snodde genast runt den sista biten och kolliderade in i hans skuldra, tryckte honom åt sidan med målet att få honom ur balans. Hanen vacklade till bakom hennes tyngd, men vred sig istället åt andra hållet för att undvika kommande hugg. Med vingen som en sköld över sidan tvingades hon retirera, men det dröjde inte mer än en sekund innan de kastade sig mot varandra på nytt.
   Det krävdes inte många attacker för Ronia skulle få in åtminstone ett välinriktat hugg, men under samma tid hade Blair hunnit orsaka en likvärdig skada. Trots att utmaningen varit för träning, eller snarare för att få utlopp för det brinnande raseriet, så väcktes en tävlingsinstinkt inom henne när blodsmak spred sig i munnen. Hon tänkte inte låta honom gå ur det här med vinsten i behåll-
   Någonting glimtade till i Blairs blick när hon gick till en ny motattack, och plötsligt virvlade ett moln av damm och halm upp i hennes ögon. Ronia slöt ögonen på reflex när smutsen brände till i dem. En morrning steg ur strupen, och hon hann inte göra något åt situationen innan Blair hunnit fram till henne. Han tacklade henne till marken och högg mot hennes hals, och för ett ögonblick var det oklart vem av dem som hade övertaget. 
   Ronia knuffade av sig hanen med en morrning, och plötsligt ven vinden genom luften och slog ner i en pisksnärt rätt framför honom. Vinden skar en fåra i marken i samma ögonblick som Blair backade undan, och Ronia köpte sig nog med tid att ta sig upp. 
   Han var inte den enda som kunde ta till fula knep.

De sparrades fram och tillbaka. Det var tydligt att ingen av dem höll tillbaka, men det gjorde inte Blair något. Han hade aldrig fruktat fysisk smärta, och det såg inte ut som att Ronia skulle skygga för ett tjuvnyp.
     Blair hamnade bredvid liket av halmdockan, och det glimmade till i blicken. Med ett litet heh sprätte han upp halm och damm i ögonen på henne, och såg med vinden till att det inte slog tillbaka. I samma rörelse kastade han sig framåt. Tillfälligt blind kunde inte Ronia värja sig, och han tacklade henne till marken med ett förnöjt ljud, som ett exalterat barn. 
     Hon föste honom snabbt av sig, men Blair skulle varit över henne snart igen om det inte varit för vinden. Vinden. Kanske var det dammets rörelse som varslade, kanske ljudet eller bara hans samhörighet med elementet som fick honom att rycka bakåt. Vindpiskan skar en tunn fåra i marken, men han kom undan oskadd. Hon kom upp på tassar, tydligt beredd, men Blair stirrade bara på henne.
     "Vind, Ro?" Det hördes att han var genuint förvånad. "Saknade du mig så mycket?" Trots de retsamma orden låg en förvirrad rynka i Blairs panna. Han var väldigt säker på att hon inte haft vindkrafter i Kawazatri, eller ens när de återförenats i Lövskogen. För ett ögonblick fastnade hans blick på hennes fäll, som bokstavligen glödde i solljuset. Åh. Han kunde inte vara säker, men magen krampade ihop. Vad hade hänt egentligen? Han suckade mjuk, och en stilla bris svepte in över området.
     "Du upphör aldrig att förvåna." Nu kröp ett litet flin in på läpparna, och andetaget slutade i en betonad suck. Brisen hårdnade, och Blair fångade den. Det lilla mellanrummet som skapats mellan dem var nog för att han skulle kunna fälla upp vingarna och sväva över henne. Han tog mark bakom henne, men visste att hon var alldeles för duktig för att bli överrumplad. Han attackerade igen, men inte lika helhjärtat som förut. Han var mer intresserad av denna nya kraft.
     "När?" Ordet blev kort när han duckade för vassa tänder, och skuttade sedan undan med lätta steg. "Hela-" Han parerade, och nickade sedan mot henne. "Det här, menar ja-aAaj." Hon hade bitit honom i örat, och han blev återigen fokuserad på att slåss mot henne. Samtidigt som han högg mot hennes hals sände han irriterande vindilar mot hennes öron för att kittla henne.

Vinddraget slet i Ronias man när Blair tog till luften och svävade över hennes huvud. Hon följde honom med blicken när han tog mark några språng bort, och följde med i rörelsen för att se till att inte bli övermannad.  
   “Det var en gåva.” Det besvarade egentligen inte frågan, men hon hade inte räknat med att Blair skulle bli så tagen av hennes vind som han blivit, och hennes motattacker blev snabbt mindre angelägna. Även när hon bet honom i örat och fakargens fokus skiftade från vinden så förblev attackerna mindre angelägna, avtrubbade, och till sist ändrades taktiken till enbart defensiv. Hon var fortfarande arg, det syntes i blicken, men den djuriska ilskan hade ebbat ut till en sammanbiten trötthet. Det var trots allt inte Blair hon var arg på, men träningen hade i alla fall hjälpt stilla stormen något, åtminstone för tillfället. Hon behövde alla distraktioner som var möjliga. Varje tanke på Sraosha fick henne att vilja kräkas. Känslan satt som en tagg i bröstet, och skulden över Nace öde nafsade henne fortfarande i hasorna. Men det fanns inte tid för sådant nu. Inte när de fortfarande hade mycket de behövde göra.
   Det ryckte ofrivilligt i Ronias öron när vinden kittlade dem, och hon grymtade missnöjt. Hon parerade ännu ett utfall, högg mot Blairs lår och fällde honom – men hans fördömda vingar hindrade henne från att få något egentligt grepp, och hon tvingades retirera för att inte få en smäll av en vevande vinge. De backade undan från varandra. Inferon höjde något på ögonbrynen. Båda behövde vila, men hon tänkte inte vara den första att ge sig.
   “Ska vi?” Ett vagt, utmanande leende drog i läpparna. “Fjäderfän först.”
   Någonting glimtade till i Blairs blick, och de de kastade sig mot varandra i en sista, explosiv rörelse. De möttes halvvägs, och ett fåtal sekunder senare var det Ronia som fann sig fastnaglad mot marken. Hennes käftar var dock slutna om Blairs hals, och ett av bakbenen spjärnade stadigt emot mot den mjuka buken. En låg morrning vibrerade i bröstet, och hon tryckte demonstrativt ihop käkarna något. Oavgjort.  
   Ronia släppte taget och lät bakhuvudet nå backen. Damm och halm singlade fortfarande ner till marken runt dem när de vägde varandra med blicken. Hon fnös, och rösten bar en torr ironi när hon slutligen talade.
   “Du skulle kunna döda mig nu. Bra gjort.” Hon körde omilt in klorna i magen på honom för att knuffa honom av sig. Hon reste sig upp i en smidig rörelse. Det ömmade i hela kroppen, men hon misstänkte att Blair var minst lika tilltygad.
   “Men det var fortfarande oavgjort.”

En gåva? Från vem? Han pressade henne inte vidare i stunden. De hade båda lärt sig att den andra hade gränser, och han föredrog att respektera dem.
     I det sista språnget var allt ett virrvarr, men Blair, envis och tävlingsinriktad, pressade sig lite till och lyckades hamna över Ronia. En vinst - om inte infernons käkar varit slutna runt hans hals i ett demonstrativt grepp. Han andades mjukt ut vid hennes kind och hals, och i ett samförstånd var matchen över. Han pustade till när hon pressade benen mot hans buk, men skuttade av utan att protestera.
     "Oavgjort betyder att vi gav upp för tidigt, katta." Ett fjäderfä och en katt. I mungiporna ryckte ett slappt flin. Ärligt talat var han trött - att sparras med Ronia var explosivt och uttömmande - men det tänkte han inte erkänna. "Jag kan låta dig vinna nästa gång, om du frågar snällt." Han skrattade till när hon rynkade pannan åt honom, men det var ett lätt och genuint skratt, långt ifrån torrt och hånfullt. Munterheten bleknade dock snabbt, och han kunde inte hålla sig från att fråga:
     "Gåva från vem?"

Ronias respons på fakargens kommentarer var ytterst halvhjärtade. När ilskan lugnat sig återstod bara ett mörkt tomrum, som en eld som sedan länge falnat till kall aska. Hon höjde bara på ögonbrynen åt honom och rörde sig mot närmsta vattenho för att dricka. Den sista frågan fick henne dock att haja till något, och hon tog sin tid att lapa mer vatten än vad som egentligen var nödvändigt. Slutligen vände hon sig till honom på nytt. Hon rätade på nacken något. Blair var inte dum, trots allt, även om hon gärna ville tro det. Han hade känt henne längre än någon varg i Yanamore - förutom hennes kullbror och far. De hade praktiskt tagit växt upp sida vid sida, även om det varit på ett synnerligen dysfunktionellt vis. 
   "Vill du veta?" Hon styrde stegen mot arenans utgång utan att vänta på svar. De hade en längre promenad framför sig för att nå dit hon ville. Ville han veta tänkte hon visa honom. "Följ mig."

[Avslutat.]