På något sätt sökte sig Blair hela tiden tillbaka hit. Isil Anars revir låg framför tassarna på honom, lockade honom att stiga in. Under hela dagen hade han kontrollerat hur långt reviret sträckte sig. Han hade intalat sig att det bara var för att han ville ha koll på töntarna, men... Han var en fantastisk skådespelare, men fakargen kunde inte lura sig själv.
   Det var Ronia, visste han. När allt annat var främmande, så var hon något bekant. Hon påminde honom om tiden hemma i Kawazatri, där Occultos fortfarande funnits. Honan symboliserade hans liv där saker rullade på. Det var därför han svansat runt som en tölp större delen av dagen. Han var för stolt för att söka sig inåt reviret, men han såg till att hålla sig i närheten. I närheten av allt som var bekant. Han visste att ingen, förutom Ronia och möjligtvis Black, skulle känna igen hans doft. Occultos var sedan länge borta från hans päls. Allt han skulle vara i en medlems nos var en anonym främling.
   I det lilla månljuset som fanns slog han sig ner vid en ek. Revirsgränsen var några hundra meter bort. Han hade pinkat på ett träd precis innanför, både för att retas och för att sprida sin lukt. Om Ronia, eller någon annan, skulle vilja söka upp honom skulle de veta var han befann sig.
   Trots sina uppenbara ansträngningar var det inte Blairs mening att träffa Ronia igen. Han ville bara hålla sig nära det lilla som fortfarande existerade i hans liv. Med en liten suck vilade han huvudet på tassarna och slappnade av. Imorgon skulle han söka sig bortåt, utforska Lövskogen ordentligt medan han ändå var här. I nacken kunde han känna sin förföljare iaktta honom, men han struntade i det. Hon skulle inte våga attackera honom såhär nära en flockgräns.
   En stadig bris vaggade honom in i en lätt sömn. 

[Creep.]

[Här finns lite nattljud för stämning <3]

Ronia visste att Blair inte lämnat området. Ingen annan i flocken verkade ha lagt märke till det, då det inte alls var ovanligt med förbipasserande - faktum var att det skedde varje dag, mer eller mindre på avstånd. Isil Anar var knappast de enda som använde det som var kvar av Lövskogen som levebröd, och till skillnad från många andra flockar kände de inget behov av att maniskt beskydda sitt revir om än de givetvis höll ett vaksamt öga på omgivningarna (något som mestadels var Ronia och Omens jobb att sköta). Flocken var en familj, en fristad där de tog hand om varandra och tog sig an de som ville mot enkla utbyten. De sökte inte konflikt, och önskade inte att stöta sig med någon alls egentligen.
  Ingen hade funderat särskilt över den främmande doften som vinden förde med sig då och då, men Ronia hade reagerat med att stelna till för ett ögonblick varje gång det hände. Det var inte det att hon var orolig. Blair var ensam, och ensam var han harmlös - snarare gjorde det alltihop ännu märkligare. Det hade gått ett tag, nu. Han borde gett sig av tillbaka till flocken, eller vidare till - vem han nu än sökte. Tavar?
  Ronia rörde sig utefter revirsgränsen, de kattlika tassarna som mjuka paddar i gräset, tillät henne att röra sig lika ljudlöst som ugglan jagade i natten. Hon visste att Blair uppenbart bestämt sig för att retas - en distinkt doft hade brutit Isil Anars revirsgräns, och tycktes glöda lika tydligt som ljus i natten från de doftpartiklar nosen fångade upp, målade som en mental karta över marken. Hon sänkte nosen mot marken, fnös sedan ljudligt och höjde huvudet för att spana ut över skogen, dit reviret inte nådde.
  "Din förbannade loppa", muttrade hon, gjorde ett halvdant försök att återskapa revirsgränsen och fortsatte ut från Isil Anars marker. Doften av Blairs päls, någonting unikt för honom liksom alla andra, hade lämnat ett tydligt doftspår i luften och över marken där hans tassar funnits. Det var tydligt att han på något vis försökte pocka på deras - eller hennes - uppmärksamhet. Iallafall trodde hon det.
  Badad i månljuset som strilade ner mellan frodiga lövverk där ovan följde hon intresserat doften tills hon nådde fram till en stor ek. Ronia stannade, vred uppmärksamt fram öronen för att ta in scenariot. Det var tyst, sånär som på syrsorna i gräset och en svag, svag bris. En uggla hoade i distansen, men gestalten som vilade rörde sig inte. 
  Blair såg ut att sova, och Ronia var bara förvånad att han vågade sig på att slappna av såpass nära en revirsgräns med Black i närheten.
  Hon drog ett tyst andetag. Rörde sig på försiktiga tassar framåt för att inte väcka honom. Utan att göra ett enda ljud ifrån sig smög hon upp bara metern ifrån den sovande vargen, betraktade honom för många ögonblick, och lät sedan de gröna ögonen vandra i höjd. Snett oavanför Blair, inte ens två meter upp, fanns en tjock gren som krökte sig ut från den skrovliga stammen. 
  Ronia såg ner mot Blair igen. Det var märkligt att se honom på det här viset. Avslappnad. Fridfull, på något vis, utan ett snett leende och något tydligt okynnigt i blicken, någonting.. opålitligt. Hans ansikte var slätt från alla känslor. Det massiva vingspannet var noga tillbakavikt upp över ryggen. Det ryckte lätt i hans morrhår. Drömde han?
  Honvargens blick smalnade av något, många ögonblick senare, backade ett halv steg och tog sig fullkomligt ljudlöst runt Fakargen, lutade sig mot bakhasorna och tog sedan ett tyst hopp upp till grenen hon sett ut tidigare. Med en mjuk suck sjönk hon ner i liggande ställning, lät sin blandning av katt- och vargsvans hänga ner över kanten, tippen svepande fram och tillbaka i luften. Med en sista blick på den mörka skuggan undertill, placerade hon huvudet snett över framtassarna, vinklade huvudet mot bogarna. 
  Hon avsåg inte att somna, men tillät sig själv dåsa till och slappna av.

I drömmarna var Blair aldrig ensam. Bra kvällar fann han sig själv omgiven med vargar han litade på, dåliga kvällar var han åter fast i zombiehjorden. Det varierade oftast beroende på hans dagliga humör. Ikväll hade han en dålig dröm. Doften av bränt kött och blod stack i nosen. Fakargen kände sig fångad i sin egen kropp. Andra intryck, så som en bekant lukt och känslan av att vara iakttagen, drunknade under drömmen. Föraningen kämpade sig upp över ytan, och framförde återigen en bekant lukt. Drömmen mattades av.
   Blair vaknade en stund senare. Osäker på vad som väckt honom såg han sig runt. I ögonvrån uppfattade han en mörk skepnad ovanför honom.
   Vinden blev obehagligt stilla när fakargen drog upp läppen över tänderna. En morrning var på väg att rulla ur honom, men sedan insåg han vem det var. Det var inte hans förföljare - det var Ronia. Hennes svans pendlade slött fram och tillbaka, så han tvivlade på att hon sov, men ögonen var åtminstone stängda.
   Blair slappnade av, och vinden började återigen blåsa. Han lutade huvudet mot tassarna. Hur han än försökte kunde han inte känna sig annat än... trygg? Lugnt somnade han, och sov nu drömlöst.

[<3]

I tystnad passerade timmarna. Med den annalkande morgonen tystnade syrsorna, och inte förrän då, när de första solstrålade spelade mellan trädstammarna och reflekterades i daggdropparna, tog sig Ronia ner från sin plats på den breda grenen och försvann in djupare in i skogen.
  Hon tänkte inte mer på Blair den dagen.

[Avslutat <3]