Ibland var man rebellisk, konstaterade Blair. Somliga dagar följde man regler, men ibland, ibland, så var man tvungen att gå emot förväntningarna. Hur skulle världen kunna förändras utan en revolution här och där?
     Så när revoltören nådde en speciell ek stannade han inte nedanför, i rötternas omfamning. Istället tog han ett med vingar hjälpt skutt upp till hennes tjocka gren, och la sig till rätta. Det var befriande att slappna av och låta vingarna hänga ut. Det knäckte lite, och Blair suckade över stelheten. Han behövde faktiskt ha den här platsen. Ansiktet bultade dessutom fortfarande smärtsamt.
     För att vara ärlig tvivlade Blair på att Ronia sov här ute. Det hade bara varit deras grej en kort tidsperiod, men han hade aldrig slutat känna sig hemma vid eken. Under eken.
     Nåja. Ibland krävde livet förändring. Han hade åtminstone tagit med sig tre stora, präktiga blommor han hittat. De var blekvita, sköra och väldigt vackra. Han älskade dem. De borde räcka gott och väl som offergåva om hon nu skulle svänga förbi. Ronia var ju alltid så fasligt hurtig. De vilade tryggt på hans egentliga sovplats, om hon skulle vilja ha dem.
     Rätt nöjd somnade Blair tryggt, njöt av vinden som fläktade och tystnaden som kom av den senaste natten. Det skulle dröja en timme eller två innan solen gick upp.

Morgonen var så tidig att den knappast kunde kallas för annat än natt. Solen dröjde fortfarande bortom horisonten, och vårluften var kylig mot nosen. Yanamore sov fortfarande, och skulle sova i någon eller några timmar till - men det hindrade inte Ronia från att vara uppe ännu tidigare än vanligt. Hon hade inte kunnat sova den natten. Den enda gång hon nästan slumrat till hade hon vanemässigt bitit sig i tungan och plötsligt varit klarvaken igen. Det hade inte tjänat någonting till att dröja kvar i Kärnan, och slutligen hade hon smitit ut genom murarna och tagit sig hela vägen ner till trädgårdarna i Yanamores utkanter.
   Hon hade rört sig genom markerna länge innan hon fångade upp en välkänd närvaro någonstans söderut. Igenkänning glimmade till i den gröna blicken, och hon blev ståendes en stund för att försäkra sig om att hon känt rätt. Det dröjde inte många sekunder innan hon insåg varifrån det kommit, och plötsligt spelade det inte någon roll att den lätta brisen vänt och fört med sig doftspåret åt andra hållet. Hon rörde sig ditåt utan vidare eftertanke.
   Hon såg den välkända eken på håll, men det dröjde ännu en stund innan hon kunde se en mörk gestalt uppe på trädets tjockaste gren, och ännu lite längre innan hon kunde konstatera att det verkligen var Blair. Ronias blick dröjde länge vid den färska ärrvävnaden över hans panna. Hon hade förväntat sig något helt annat - den brutna cirkeln med blixten, det märke hon inte lärt sig att känna igen förrän hon praktiskt taget utdelat det själv. Hon hade inte varit säker på vad hon skulle känna, först. Det var trots allt en påminnelse om det liv hon visste att fakargen levt innan han dykt upp i Lövskogen för vad som kändes som en evighet sedan - men det hade inte överskuggat det faktum att han inte var den hon mindes från den tiden. Och nu var märket borta, hur det nu gått till. Hon höjde något på ögonbrynen i ett nästan dömande uttryck, trots att hon egentligen var nöjd att se honom. 
   "Du ser ut som du sprungit in i ett snår", kommenterade hon syrligt. Blicken sänktes till marken där Blair fram tills nu haft sin plats, innan rollerna blivit ombytta. Tre blommor låg i gräset, strålande vita även genom den annalkande morgonens kalla dunkel. Ett smalt flin spräckte slutligen den svala minen när hon synade dem, som om allt var blommornas fel, innan hon spanade upp mot honom igen. "Var det verkligen värt det?

Blair hade nog inte sovit mer än några minuter innan Ronia anlände. Han sov alltid mycket lätt, och även om han var sinnesförvirrad var han vaken redan när hon började tala.
     "-ser ut som du sprungit in i ett snår." Han plirade ner mot henne med sömndruckna ögon. Oförmögen att fullt följa med i hennes tysta monolog stönade han demonstrativt och vilade huvudet mot grenen igen med slutna ögon. "Var det värt det?" Om det inte vore uppenbart från hennes ord hade han nästan kunnat känna hennes blick bränna sig in i ansiktet.
     "Det var jag mot hundra mördarkaniner", mumlade han sömnigt. Rösten var låg och raspig, men han lyckades i alla fall att inte sluddra. "Jag ska vara glad att jag överlevde. De har vassa tänder ska du veta-" Det drog i mungipan och han tvingade upp ett öga för att kika ner på henne.
     "Vad gör du ute och ränner, Ro?" Han kämpade emot en gäspning, men vann inte den striden heller. "Oheliga tider, verkligen." Han dinglade med ben och vingar från grenen och vilade huvudet mot barken. Ögonen var slutna igen - det tog för mycket energi. "Hade jag vetat att du skulle bli en sådan plågoande hade jag inte tagit med blommor." Han gjorde ett slött försök att vifta mot blommorna, men fick mest benet att röra sig i en långsam pendelrörelse.

"Jag skulle kunna fråga dig samma sak, Blair." Ronia släppte den trötta fakargen med blicken för att kunna slå sig ner i det daggvåta gräset. Efter ett ögonblicks eftertanke drog hon till sig blommorna vid trädstammen, och blev liggandes med de gröna stjälkarna mellan frambenen. Hon studerade tyst de skira bladen. Det var vackra blommor, inte allt för olika de som brukade frodas runt reviret i Kawazatri. Hon hade inte sett några på mycket länge.
   "Så?" Undrade hon till sist. "Vad gör du här?" Hon vred på huvudet i en obekväm vinkel för att kunna kika upp mot den plats som en gång varit hennes. Hon skulle nog aldrig helt vänja sig vid att vara markbunden på det sätt hon nu var. Det var nästan en lättnad att han lagt beslag på platsen redan innan hon dykt upp. Som om livet innan uppenbarelsen aldrig funnits, även om det i högsta grad gjort det. 
   "Jag antar att du inte kom hela vägen hit bara för att..." Ge mig blommor. "Fjäska?" Det drog något i läpparna, men det sluga leendet dog snart ut. Hon var faktiskt intresserad av vad han gjorde här. Hon hade inte glömt deras senaste samtal, och hon tvivlade starkt på att han glömt det heller, men det var inte särskilt länge sedan de setts sist och då hade han inte kunnat ta emot inbjudan. Det var osannolikt att någonting förändrats. Så, varför hade han återvänt så snart?

Den ytterst tidiga morgonen var mörk och behaglig mot hans slutna ögon, men Ronias röst lyckades ändå hålla hans uppmärksamhet nog för att han inte skulle somna igen.
     Blair funderade över frågan hon ställt, men hann inte formulera ett bra svar innan hon fortsatt.
     "Jag antar att du inte kom hela vägen hit bara för att... fjäska?" Blair spärrade upp ögonen i ett förorättat uttryck. Fjäska? Nä nu- Han mjukade ut sina drag och flinade snart snett. 
     "Fjäska- åh, nu blir det stelt- blommorna är inte till dig..." Han drog i ena mungipan i ett beklagande, något stelt leende. "De är till, öh, en annan tjej. Du är lite för spinkig för mig, sorry- kanske nästa gång eller nåt...- ey, du dreglar inte på dem va-" Något mer vaken, men fortfarande ovillig att gå upp plirade Blair ner mot henne med ett nu genuint leende och glitter i blicken.

Spinkig? Ronia fnös ljudligt, men hon var väl medveten om det roade leende som följde. Istället för att blänga trött på honom så himlade hon bara med ögonen och sänkte huvudet ner mot tassarna, noga att inte mosa de ömtåliga blommorna som fortfarande vilade mellan frambenen. 
   "Skulle vaktat dem bättre."
   Ronia andades ut i en mjuk suck. Väl borta från Yanamores livligare kvarter kände hon sig inte lika instängd, och med ens blev ögonlocken långsamt tyngre. Det hade varit en lång dag innan den som just var på väg att gry. Bara en stunds vila innan de första solstrålarna klättrade över horisonten skulle vara nog för att räcka ett tag. 
   Hon sneglade upp mot Blair en sista gång innan hon slöt ögonen. Hon somnade inte, men lugnet var nog för att vagga henne in i något sorts mellanting mellan sömn och vaka. Hon kunde fortfarande känna den kyliga brisen i pälsen, men ljudet av fåglarnas kvitter tonades ut till ett sorl någonstans i bakgrunden. Precis som förut, men samtidigt inte. Kanske för att hon den här gången kunde vara mer säker på att hon inte hade någonting att frukta.

[Avslutat]