Hanen låg bland snön och gjorde sig redo för att sova, men hur länge han än låg där i vinterkylan tycktes sömnen aldrig komma.
  Det fick honom att sucka frustrerat och han vände sig istället på rygg, kände hur sin egna vinge smärtade när han vek den under sig för att kunna vrida magen uppåt mot himlen. Han ignorerade smärtan, försökte glömma bort skadan bara för stunden ändå fast han egentligen var trött på att glömma bort saker. Just nu ville han bara ignorera världen, han ville bara omslutas av vinterns natt. 

Crys syn var så pass dålig att när han tittade upp så såg han bara mörker och grovt utsmetade prickar, om ens det. Trots det visste han vad som fanns där uppe; ett mönster, ett täcke av vackert glitter. 
  Tanken fick hans ögonbryn att bilda ett v i hans ansikte. Hur visste han det? 
  Ett till minne, ett till fragment, tänkte Cry, när han fattade varför, och han slappnade återigen av, lät sina ansiktsdrag bli mjuka. Det betydde att han en gång i tiden hade sett upp på himlen och kunnat se vad som fanns där. Det betydde att han återigen närmade sig att få tillbaka sina minnen. 
  Hanens blåa ögon glittrade när tanken slog honom. Men blicken blev snart matt igen när hans rationella sida påminde honom om den bistra sidan av verkligheten; om han en gång i tiden kunde se stjärnorna på himlen så betydde det att hans syn successivt blivit sämre, något som han själv också märkt. 
  En dag, kommer jag vara blind, tänkte han bittert. Men tårarna kom inte, trots att det gjorde så himla ont; det var för kallt, och Cry var för trött. Trött på allt.

Det var mörkt. Så där vintermörkt det bara blev under de kalla månaderna, och lika tyst var det som mörkt. Det var som att det vita svalde alla ljud, allt utom en viskande vind och ugglornas hoande. Man kunde inte se dem, bara höra. Fascinerande. Ronia hade aldrig sett vinter innan. Begreppet hade varit helt främmande för henne, för i Kawazatriskogen hade det alltid varit varmt och kvavt. Hon hade känt sig mer och mer som en fluffig kanin när hon satt päls, och det var med förundran hon sett snön täcka de kala grenarna i skogen när kylan smugit sig på. 
  Ronia hade likt de flesta god mörkersyn, så det var lätt att navigera ut ur Kärnan där små eldar brann för en nattlig promenad. De allra flesta vargar tog för vana att vila i cirkeln, där det fanns lyor så det skulle kunna räcka till två Isil Anar, men en del trivdes inte att känna sig instängda och brukade vandra ut i skogarna när mörkret lade sig. Ronia gick mellan de båda, ibland lyorna, ibland skogen, ibland.. någon annan stans. Eken. Men det låtsades hon inte om. Som nu.
  Hon passerade ett par slumrande vargar på vägen mot det gamla trädet, i närheten av Kärnan, men just inatt var det extra tyst och öde. Hon missade nästan Cry där han vilade i snön - om hon inte haft nosen med sig hade det varit alldeles för lätt att missa honom. 
  Ronia mötte hans trötta blick men tvivlade på att han faktiskt kunde se annat än hennes silhuett, så som Törne bara hade kunnat höra om han såg den andra vargens ansikte. Spröten runt hanens nos ringlade genom luften. Cry hade aldrig varit översocial, men desto mer vänskaplig, och verkade komma särskilt överens med Tirana och Crista. Ronia var i hemlighet glad att Tirana funnit en vän i honom och tvärt om - de var båda genomgoda och lojala vargar.
  "God kväll, Cry." 

"God kväll, Cry." Cry kom snabbt tillbaka till verkligheten och ryckte till en aning när Ronias suddiga ansikte uppenbarade sig framför honom. 
  Han log mot henne och sa "God kväll, Ronia" innan han satte sig upp. 
  "Hur kommer det sig att du inte ligger och sover? Även ledare måste sova."  Tekniskt sett och officiellt var Ronia inte ledare men av att döma av honans ständiga arbetande [?] kunde hon lika gärna var det. 
  Ibland kunde han inte hjälp att oroa sig över Ronia, över hennes hälsa. Han tyckte att han allt för ofta kunde se, och framförallt känna, henne träna med de andra vargarna. Cry insåg också att detta kanske inte var fallet, att detta inte var hela sanningen. Han höll sig ofta i skuggorna, både bokstavligen och bildligt, och när han inte gjorde det brukade han hålla till bland molnen, även då oftast ensam. Det var inte så att han inte valde det själv dock. Ibland brukade han bjuda in Crista på en tur eller stanna nere på marken i Tiranas närhet. 
  Med andra ord kunde det bara varit ett sammanträffande att han såg Ronia träna under det få gångerna han varit i närheten. Dessutom var det hennes uppgift också, att träna medlemmarna alltså.

"Sova kan jag göra en annan gång, Cry", skämtade Ronia med ett slugt leende på läpparna. Ändå låg det sanning i albinons ord, mer än bara ibland försummade hon sömnen för att hänge sig åt icke avklarade uppgifter. Inte så att hon led av sömnbrist, eller for illa av det - så dum var hon inte. En utarbetad General skulle inte vara till någon nytta för flocken. Hon ville mer än vad fyra tassar kunde åstadkomma på egen hand och det fanns stunder då hon önskade sig förmågan att kunna duplicera sig själv. Därför var det svårt att slappna av och vila ikapp när tillfälle väl gavs, men eken brukade hjälpa. Ibland.
  "Varför vilar ni inte i Kärnan?"
  Hon synade den bleka gestalten, som nu rätat på sig och kisade med blinda ögon mot hennes håll. Någonting i henne tycktes alltid hysa oro för de medlemmar som vilade ensamma, långt utanför Kärnan, särskilt de som kanske inte kunde försvara sig lika väl som andra. Hon brukade undvika ämnet i rädsla att få familjen att känna sig instängd, trängd, eller styrd över. Det var det sista varken hon eller Black önskade - att vara Isil Anar skulle alltid betyda att vargen i fråga hade sin egen fria vilja och röst. Det, och att hon inte ville särbehandla vargar på grund av dennes enskilda förmåga.

"Sova kan jag göra en annan gång, Cry." Cry fnös, skakade på huvudet, men log alltjämt. Han tänkte inte försöka övertala henne, och hon var trots allt tillräckligt gammal för att själv kunna avgöra när hon skulle gå och lägga sig.
  "Varför vilar ni inte i Kärnan?" Cry skrattade lågt.
  "Du är väl inte orolig för mig, Ronia?", sa han och la huvudet på sne. Därefter rätade han på huvudet. "Jag gillar ensamheten. Inte för att jag ogillar andra vargar, och speciellt inte vargarna i denna flock, men ibland behöver jag bara..." Cry suckade och kollade upp på himlen, ändå fast det inte fanns något där att se förutom mörker. "Ibland behöver jag bara vara ensam, för att tänka", sa han till slut och kollade på Ronia igen.
  Hans ögonbryn bildade ett fundersamt V.
  "Du råkar inte ha sett Tirana?", frågade han.

"Ibland behöver jag bara vara ensam, för att tänka."
  Det kunde hon relatera till. Det fanns inget som någonsin skulle få henne att sänka flockens prioritering i listan, oavsett vad det betydde. Det hade alltid varit likadant, känslan densamma efter alla år. Från att ha tränat i sin ensamhet i Kawazatriskogen, till att träna andra i en samling vargar större än hon någonsin sett på samma plats förr. Det var fascinerande.
  "Då ska jag inte störa er." Hon tänkte röra sig vidare - sömnen kallade mer än hon vågade erkänna.  
  Ronia flinade.
  "Flocken är min första prioritet, och det vet ni vid det här laget - därför vet jag också att Tirana låg och dreglade i sömnen vid trädet i Kärnan." Generalen nickade mot hanen med samma sluga min i anletet. "Men berätta inte att jag sa det. Godnatt, Cry."


[Cronia är numera ett ship. Friendship.]

"Du får gärna stanna ifall du vill, ditt sällskap stör mig som sagt inte", svarade Cry. "Men jag förstår om du vill lämna, även en sån som du behöver sömn", la han till med ett, något retsamt, leende. 
  "Flocken är min första prioritet, och det vet ni vid det här laget - därför vet jag också att Tirana låg och dreglade i sömnen vid trädet i Kärnan." Cry's öron riktades spikrakt uppåt när Ronia nämnde Tirana, men mer än så visade han inte. Ändock kunde han inte hjälpa att oroa sig; hade han inte varit tillräckligt diskret? Ifall Ronia visste något, vad stoppade Tirana från att göra det med? 
  Ronias röst avbröt hans oroliga tankar.
  "Men berätta inte att jag sa det. Godnatt Cry." Ronias leende lugnade honom lite. Även ifall hon skulle veta, vilket hon ännu kanske inte gjorde, så trodde inte Cry att hon var den typ av varg som skulle berätta det för Tirana. 
  Cry log tillbaka.
  "Jag berättar inget ifall inte du heller gör det. God natt."


[Avslutat, om du inte ville tillägga något. :'D <3]