Natten härskade fridfullt i den dunkla skogen. Lugnet sköljde över henne när hon insåg att hon äntligen hade nått ett område som faktiskt inte utsatte henne för eventuella livsfaror bakom varje trädstam. Men hon hade givetvis lämnat spår, det tjocka blodet färgade gräset mörkrött i natten. Lukten stack i hennes stålgrå nos när hon andades in. Hon fnös hårt ut luften igen i natten. Denna situation var mycket skamlig. Magen kurrade fortfarande trots att hon hade lyckats tjuva till sin en liten köttbit. Men den lilla biten kött var då inte värt sitt dyra pris. Hon sneglade irriterat över på sin högra sida. Stora märken av björnklor beklädde hennes revben. Det öppna såret gjorde henne enbart svagare och svagare. Småkrypen ville inte hålla sig undan såret och varje gång de landade med sina små magra småkrypsben smärtade det något enormt. Att en sådan liten varelse kunde orsaka henne sådan smärta var oförståeligt. Men hon hade enbart sig själv att skylla, hon hade låtit latheten ta över. Efter att ha gått med tom mage i en vecka började hungern ta över och hon kunde inte hindra lusten från att ta över. Hon hade inte orken till att jaga, viltet var för snabbt och hennes kropp hade inte längre någon energi. Det var nödvändigt att ta köttet från björnhanen, men hon kunde bara roffa åt sig en ytterst liten bit innan han upptäckte henne. Hon var en slarver och behövde ha bättre koll. Suckandes satte sig vargtiken ner på gräsbädden. Hon behövde vila och göra rent såret. Detta var ett tryggt område och tyst. Hennes starka blodlukt försämrade registreringen av främmande dofter, men hon hörde ingenting annat än svaga kvitter från nattaktiva fåglar och kanske någon liten mus. Det var okej, hon kunde vila. En liten stund. Tiken lade sig ner på marken och föll in i en lätt sömn vid den stund som hon lade huvudet mot gräset. Striden och skadan hade tagit hårt på henne. De isblå ögonen försvann bakom hennes grå ögonlock.
(Till Ghadam)

Den lugna brisen som sökte sig ner bland stammarna fick skogen att susa mjukt. Trädkronorna vaggade lugnt av och an i små, stillsamma rörelser. Högt över skogens lummiga grönska höjde sig månen, och spred sitt bleka sken över världen. Stjärnorna skimrade bakom glesa molnslöjor. Nattens ljus sökte sig ner i skogen, silade ner i dunklet under kronorna där gräs och buskar vilade. Ljudet av några enstaka fåglars röster sjöng lågt från något av trädens grenar. En och annan insekt spelade eller surrade tyst. Det låg en behaglig stillhet över platsen som Ghadam alltid hade gillat. Men den här natten var det något som störde lugnet.
     Skuggorna, som annars låg så lugna, dansade bland stammarna när månvargen passerade. Ljuset från hans tecken färgade de närmsta träden gyllene. Han tänkte inte på hur skuggorna dansade när han rörde sig. Det var något han var van vid. Hans tassar rörde sig lugnt framåt med lätta steg. Huvudet hölls lågt, blicken alert sökande i dunklet. Doften av blod hade fångat hans uppmärksamhet, och han hade följt spåret en längre stund. Nosen rörde sig oavbrutet medan han såg sig om, vädrande efter dess källa. Det var en vargs blod. Även om Ghadam inte hade råkat på främlingens faktiska spår så hade den skarpa doften inte gått att missa. Den var inte svår att följa.
     En främlings doft blandades med blodet. När Ghadam kom närmare källan till doften så kunde han avgöra att främlingen var en tik, kanske i hans egen ålder. Det tog dock ytterligare en stund innan han kunde skymta den grå gestalten som låg ner i gräset. Så snart som han fick syn på henne stannade han upp och höjde huvudet. Han stod stilla en stund med blicken fäst vid hennes kropp. Det gyllene ljuset från hans måntecken föll över hennes fäll och gjorde det svårt för honom att med säkerhet avgöra vilken färg den bar. Kanske brun eller grå. Men det var inte det som fångat hans blick.
     Att främlingen varit skadad hade han förstått långt innan han kunnat se henne. Doften av blod låg tjock i luften, och surret av insekter lekte runtom den liggande gestalten. Över hennes sida fanns ett stort, mörkt sår. Pälsen var tovig av blod och smuts. Ghadam sänkte huvudet och tog ett par försiktiga steg närmare främlingen. Till en början så trodde han att hon var död, men han kunde se henne andas. Gräset runtom henne hade fläckats av hennes blod. Det var inte svårt att se vilket håll hon hade kommit ifrån. Hur länge hade hon legat där?
     Utan att bry sig om vad tiken skulle anse om att han kom nära tog sig Ghadam bort till den fallna gestalten. Det ryckte i hans ena öra när en fluga surrade förbi. Han sänkte nosen till hennes kropp, utan att vidröra henne, och gav ifrån sig ett lågt gnyende. Kunde hon höra honom? Var hon vid medvetande? Det stack i nosen av doften från hennes sår. Det var stort, som efter stora klor. Han tyckte sig ana björn, men det var svårt att avgöra under den överväldigande blodsdoften. Han gnydde på nytt.

[Var ett tag sedan jag illustrerade något ur ett rollspel, kände att det var dags nu. Ta en snabb skiss~]


Posereferens

Ljudet av omgivningen, det svaga porladet av vattenfallet, som inte
låg långt ifrån tikens viloplats, fick hennes ljusgrå öron att dansa
fram och tillbaka. Hon sov och man kunde ana en viss lättnad i
hennes uttryck, trots smärtan. Såret dunkade och smärtan gjorde
henne hög av adrenalin, hennes späda kropp var spänd. Varje litet
muskelfiber i vargkroppen kämpade för att hålla henne vaken.
Hon var medveten om att det eventuellt kunde visa sig vara livshotande, men vila kanske kunde förbättra henne odds något.
Tiken kände konstigt nog inte av varghanens närvaro till en
början, inte ens hennes öron fångade upp ljudet av hans tassar
när de vandrade på den gräsbeklädda marken. Dunkandet kanske
överröstade allt, utom porlandet av vattnet. Hon slickade sig kring
munnen, omedvetet. Törsten började smyga sig på och hon
drömde om att hon drack det renaste vatten. Det smakade ljuvligt,
likt inget annat hon någonsin smakat. Hennes dröm avbröts
kvickt när ett okänt ljud letade sig in i hennes hörselgångar.
Hennes andetag ökade och blev allt snabbare. Musklerna spelade
under hennes päls och hon frammanade en sista kraftansträngning
när hon slängde den blodfläckade kroppen upp i stående position.
Ett svagt kvidande steg ur henne, någorlunda motvilligt. Men
samtidigt lyckades hon resa på överläppen och blotta tänderna.
Blod från nosen strömmade över hennes käkar och fick tiken att
se skräckinjagande ut, trots hennes tydliga underläge.
"Försvinn, främling!", nästan skrek hon ut och benen skakade av
adrenalinet som strömmade genom hennes kropp. Synen var
suddig, men hon kunde urskilja hanen gestalt i månljuset. Eller
var det månljuset som sken på honom? Han lyste, likt en stjärna
i mörkret, var detta en gud? Hon sneglade ner på sina tassar, som
uppenbarligen inte hade samma sken som hanen. Misstänksam
fäste hon sin isblå blick på främlingen. "Vem är du?", nästan
viskade hon blygt fram och backade ett steg. Om detta nu var en gud, hade hon då gjort honom upprörd?

(Off: Oerhört duktig du är! Det ser precis ut som jag själv
föreställde mig också, häftigt! :o)

"Vid Aurinkos svans!", utbrast Ghadam och ryckte snabbt bakåt när tiken plötsligt slängde sig upp på tassarna och skrek åt honom med blottade tänder. Med raka ben och huvudet högt, draget tillbaks i överraskad förvåning, mötte han hennes isblå blick. Raggen hade instinktivt rest sig över hans kropp, och han blinkade upprepade gånger. Hans uttryck förblev dock chockat, snarare än skrämt. Kanske var han dum som inte vände och sprang direkt. Han hade inte väntat sig att hon skulle röra sig, och absolut inte så snabbt. Inte med den skadan. Främlingens min förbyttes dock snabbt i misstänksamhet istället. När hon fortsatte tala så var det med en låg röst. Hon backade ett steg. Ghadam slappnade av igen. Öronen vinklades framåt, och svansen gungade försiktigt bakom honom.
     "Jag eh... Ghadam. Jag är Ghadam", svarade han och skakade kort på huvudet som för att skaka bort förvåningen från sitt ansikte. Hon var större än honom, insåg han när han sänkte huvudet en aning. Han gav ifrån sig ett kort, tvekande läte innan han fortsatte. "Är du okej? Det där ser inte riktigt bra ut." Han nickade menande åt tikens sida. Hans röst var rättfram, fortfarande med en lätt förvåning spelande i tonen. Ett osäkert leende spred sig över hans läppar.

[Ah, tack ^^; ]

Ett lugn spred sig i hennes skadade kropp när han mötte hennes blick. Hon skakade förvirrat på det huvudet när hon kom på sig att känna värme och trygghet av en annan vargs närvaro. Nox sänkte huvudet en aning för att inspektera honom medans överläppen återgick till sin normala position. Hon satte sig obekymrat ner på marken med en duns. Hennes sargade kropp var utmattad efter reaktionen vid främlingens ankomst. När han yttrade sig åter igen lyssnade hon till hans namn. Hennes huvud föll på sned, aningen
nyfiket och hon smakade på stavelserna i varghanens namn. Hon funderade kort över dess betydelse innan hon slickade sig kring munnen.
"Jag...", började hon trevandes, men avbröt sig själv ganska snabbt. Hon kan ju knappast tala om för främlingen varför hon fått dessa skador, hon kan väl omöjligt dra på sig mer skam än vad hon redan gjort?
"Det läker... någon gång", muttrade hon och kved svagt när hon lät sin tunga glida över såret. Blodsmaken var motbjudande och inte alls likt de välsmakande hos de rådjur som hon brukade fälla. Hon lät blicken åter falla på främlingen.
"Varför bryr du dig om en främling?", frågade hon, smått bekymrad med tanken att han eventuellt skulle kräva något av henne när hon befann sig i denna ytterst sårbara situation.
"..uh.. och varför lyser du? Är du ett spöke.. eller en gud?", denna fråga var mer nyfiken än ovänlig. Hennes uttryck var likt en valp som ännu inte upptäckt världen.

Han satte sig abrupt ner när tiken satte sig. Hon sade att såret skulle läka. Även om det såg minst sagt illa ut så nickade Ghadam till hennes ord. Han var inte helt säker på att det stämde dock. Om han själv hade fått ett så stort sår så trodde han att han nog skulle förblöda, men det såg kanske värre ut än vad det var. Det var svårt att säga i det skeva ljuset hans tecken gav ifrån sig. Han mötte hennes blick när hon såg upp på honom igen.
     "Varför skulle jag inte det?" Han höjde frågande på ögonbrynen. När tiken fortsatte med att fråga om han var ett spöke, eller rent utav en gud, så skrattade Ghadam till. Ett kort, ljust skratt. Han, en gud? "Hah, nej", sade han med en road ton i rösten. "Jag är Ghadam. Inte mer än så. En månvarg." Han log och slöt ögonen. Svansen viftade lugnt bakom honom. En gud? Kanske hade han kommit närmre gudarna om han själv varit en. Duraneir. Moriko. Aurinko, Kaito och Windfari. Chaibos. Han ville stå dem nära, men kanske inte så nära. Det var en roande tanke inte desto mindre.
     "Och vem är du?" Han lutade huvudet en aning på sned och mötte hennes ögon med sin olivgröna blick.

Hon tycktes nästan stum över hans svar. Var detta en skicklig skådespelare, eller talade han sanning? Nox slutade rengöra sitt sår och sökte i hans blick efter svar.
"Jag skulle då inte få för mig att stanna för en sargad vargkrake", svarade hon ärligt och kände sig nästan skamsen över sitt ytterst egocentriska yttrande. Men detta var dock sanningen. Men, eventuellt, kanske hon skulle stanna och se sig om en extra gång om det gällde denne hanen. Hon lät tanken lägga sig till ro innan hon skakade på huvudet som för att få tanken att försvinna. En svag morrning steg ur strupen då hon hörde hans, enligt henne hånfulla svar. Hon tog flertalet steg mot honom och stod nu såpass nära att hon kunde höra hans hjärtslag. Nosen snuddade nästan vid hans.
"Jag ska nu ge dig en god och användbar lärdom här i livet... Skratta inte... aldrig någonsin åt mig, varghane", hon spände den isblå blicken i hanen och glömde för en stund bort sin allvarliga skada. Efter en stund drog hon lite på mungiporna och tyckte nästan situationen var smått underhållande. När hon ändå stod såpass nära hanen passade hennes nos på att registrera hans doft. Utan tillåtelse sträckte hon sig för att dofta hans mjuka päls.
"Nox, natt.. kalla mig det du tycker passar", svarade hon obekymrat på hans sista fråga medans hon försökte undersöka hans lukt.

Tiken kom emot honom på nytt med en låg morrning. Ghadam drog tillbaks ansiktet när hon ställde sig nära honom och spände sina ögon i hans. Månvargen mötte hennes blick med förvåning, innan han log på nytt. Nox.
     "Nej, nej. Jag skrattade inte åt dig. Jag har bara svårt att föreställa mig själv som en gud." Han var inte helt säker på varför hon hade fått för sig att han kunde tänkas vara det. Kanske hade hon aldrig mött en månvarg förut, men hon hade väl ändå hört om gudarna? Ghadam kunde inte föreställa sig ett liv utan dem. Kanske bad han inte lika ofta som andra, men han kunde inte förneka sin tro. Han lyssnade till Duraneir, månen, om nätterna. Han höjde på ögonbrynen på nytt och sneglade mot hennes sida medan hon nosade på honom. "Gör det inte ont, det där? Om du fortsätter sådär så kanske du förblöder." Han syftade på hennes hastiga rörelser. Han kunde inte säga om såret fortfarande blödde, men av vad han kunde se i det gyllene ljuset så såg det stort och öppet ut. Tovigt och blodigt. Han kunde bara föreställa sig att det blödde när musklerna arbetade. Han hade själv haft många sår, om än aldrig så allvarliga.

Hon studerade honom genomgående när han tog avstånd. Klokt, tänkte varghonan för sig självt och slickade sig åter om nosen för att hålla blodet borta. Hennes framben vibrerade av överansträngning och såret kändes likt en öppen brasa på hennes  tidigare gråa päls. Nu var snarare hennes annars så felfria och ståtliga pälsbeklädnad färgad av blod, både färskt och torkat. Hennes tankegångar avbröts när Ghadam yttrade sig ännu en gång, dock avstod hon från att svara på det som hon redan ansåg var självklart. Det var oklokt att släpa runt på den sargade vargkroppen alltför länge, egentligen behövde hon vila. Men temperaturskillnaden i kroppen var alldeles för hög och hon behövde något kallt för att sänka den. Eventuellt kunde hon vila efter att hon badat.
"Jag måste kyla ner kroppen", mumlade hon och reste sig trevandes upp från gräset. Hon skänkte hanen en blick som kunde uppfattas som någorlunda vänlig.
"Vill du göra mig sällskap...kanske... om du vill..?", hennes röst var svag liksom hennes späda kropp. Hon väntade inte på svar från Ghadam. I något obalans började hon gå närmare det vattendraget och fallet. Hennes isblå, nu matta blick sökte efter stilla vatten där hon i lugn och ro kunde kyla den febriga kroppen. Nox vände blicken bakåt för att se om hanen hade följt efter henne eller om han av ren tristess vandrat vidare.

Ghadam reflekterade inte över hur snabbt tiken gick från defensiv till att fråga om han ville göra henne sällskap. När hon vände om och började röra sig på ostadiga steg stod månvargen kvar ett ögonblick, innan han med viftande svans följde hennes steg. Skuggorna dansade åter bland träden när han, och ljuset från hans kropp, rörde sig. Han fick hålla in på stegen för att hålla samma takt som Nox. Han kunde höra ljudet av ett vattenfall en bit bort. Suset och porlandet av större mängder vatten som föll över sten och klippor gick inte att ta miste på. Kanske skulle det finnas någon bäck eller flod i närheten, sprungen från fallets vatten. Om hon ville svalka sig så var det kanske bra med vatten.
      Han följde Nox i tystnad, ett halvt steg bakom henne. Blicken vandrade alert över området, sökte bland träden och snårens skuggor. Han lyssnade till bruset från det vattenfall som fanns någonstans i närheten. Doften av vatten nådde dem innan de kunde se något. Snart nog föll Ghadams blick på något som glimmade i strimmor av månens ljus bland träden. Han stannade upp med spetsade öron, innan han hummade till med munter ton. Han kastade en blick åt Nox håll med ett lättsamt "Här", innan han travade iväg åt sidan. Skuggorna skingrades för hans steg när det gyllene ljuset vandrade in bland träden.
     Bland träden ringlade en vid bäck i sakta mak. Vattnet porlade mjukt över rundade stenar. Mossor frodades i vattenranden. Ghadam följde vattnet uppströms med blicken när han kom närmare. Han antog att bäcken kom från fallet, även om det inte gick att se härifrån. Han viftade lätt på svansen och vände blicken över axeln för att se om tiken valt att följa efter honom.

Nox följde hanen med blicken med en viss avund. Hon släpade sig fram likt ett skadedjur medan hanen lättsamt trippade fram bekymmerslöst. När han talade följde hennes blick det klara vattendraget som hanen syftat på. Det var tydligen inga vattenströmmar eller vassa stenar på botten som hon kunde se. Hon rynkade på nosen åt att hon faktiskt var tvungen att acceptera hans hjälp.
"Tack", sa hon, något tveksamt.
Nox log halvhjärtat och placerade sina framtassar i det kyliga och behagliga vattnet samtidigt som hon böjde ner huvudet för att dricka. Ett belåtet ljud vibrerade på hennes stämband när den ljuva smaken av friskt källvatten fuktade hennes strupe. Hon vandrade längre ut i vattnet, men kunde fortfarande känna de rundade stenarna, som täckte botten, mot hennes tassar. Vattnet färgades rött av blod och varghonan slöt ögonen hårt för att dölja smärtan då det rena vattnet letade sig in i hennes sår.
"Du är väldigt snäll", påpekade hon och försökte fokusera sin blick på hanen medan såret rengjordes.

Ghadam viftade på svansen när Nox kom ikapp honom. Han log när hon tackade honom och steg ner i vattnet. Han var inte helt säker på om han skulle förvånas över att hon tackade honom över huvud taget, men släppte snabbt tanken. Den var inte värd att hänga kvar vid. Då Nox tog sig ut i vattnet så att hon kunde skölja såret så sänkte Ghadam nosen till vattenytan och läppjade lugnt på den svala strömmen. När han höll ansiktet så nära vattenytan så glimmade det gyllene ljuset i vattnets små krusningar, och de små reflektionerna irriterade hans ögon. Han såg dock upp igen när den grå tiken tog till orda på nytt. Han strök med tungan över nosen och läpparna medan han höjde huvudet och mötte hennes blick.
     "Tack." Ett nytt leende sökte sig in i hans ansikte. Han kunde se ansträngningen i hennes ansikte, och grimaserade medlidande. "Gör det ont?" Kanske var det en dum fråga.

Tiken grimaserade svagt när det mjuka vattnet letade sig in i hennes djupa sår. Det var ytterst plågsamt, men väl värt det med tanke på den infektion som annars skulle ta fäste och gro i det ännu någorlunda färska såret. Nox lät sig nosa på den röda vattenytan och hon fnös hårt som reaktion på lukten. Turligt nog hade blodet enbart omringat henne och inte förpestat det vatten som Ghadam drack utav. Tiken höjde huvudet svagt när hon hörde han ta till orda.
"Lite", svarade hon, för att inte verka alltför vek.
Hon ville inte att hanen skulle få fel uppfattning, för trots det faktum att hon var skadad skulle vargtiken göra allt i sin makt att försvara sig. Nox var väl medveten om att hon nyligen mött denna främling och hon kunde inte ännu släppa misstankarna om honom.
"Tillhör du någon flock?", frågade hon fundersamt och sneglade på hanen för att studera honom.

Ghadam nickade och släppte tiken med blicken när hon svarade med ett "lite". Han tyckte det var starkt, att ett så stort sår inte gjorde ondare. Att Nox troligtvis inte ville visa hur ont det faktiskt gjorde tänkte han inte på. Han antog att det hon sade var sant. Han backade ett steg upp från det porlande vattnet, och satte sig ner med en lätt duns. Med tyngden vilande på ena höften lyfte han det andra bakbenet för att klia sig bakom örat.
     När Nox plötsligt ställde en fråga så avbröt Ghadam sin kliande rörelse, och blev för et ögonblick sittande med baktassen tryckt mot sin hals innan han satte ner den i marken igen. Tungan, som hade hängt utanför käkarna, fuktade nosen innan han drog in den i munnen.
     "Nej", svarade han, och såg på Nox. "Jag vandrar själv. Ibland med andra, men mest själv." Han log på nytt, innan han åter lyfte tassen för att klia klart bakom örat. När han satte ner baktassen igen så ruskade han på huvudet och såg tillbaks på tiken. "Du då?"

Off: Eftersom att det här rollspelet har stått still i 11 månader så tänker jag nu se det som avslutat. Om du vill fortsätta så säg till, så tar jag bort det här inlägget, annars är det här nu avslutat.

[Avslutat]