Sraosha hade väntat på ett tillfälle att fånga ledarinnan i ensamhet. Hon ville tala med henne av flera anledningar, så när den välbekanta, mörka fällen med de vackra eldskiftningarna fångade Sraoshas blick i Yanamores folkmängd närmade hon sig.
"Ronia." Hennes röst uttalade ledarens namn med viss tillgivenhet, men också en skärpa för att vinna hennes uppmärksamhet. När de fick ögonkontakt log hon varmt, eliminerade utrymmet mellan dem. "Jag tänkte... förlåt, är du upptagen?"
Sraosha var medveten om att hon inte varit så öppen om sin bakgrund, vad hon gjort innan. Trots det hade hon levt med Isil Anar länge nu. Det kändes trängande att berätta mer för Ronia, samtidigt som hon kände att det fanns saker om ledarinnan hon inte kände till.
"Gå med mig? Vädret är så fint, och jag skulle behöva sträcka på benen."

[Till Ronia!]

Ronia hade precis avslutat ett kort samtal med några byteshandlare när Sraosha kallade henne namn. Hon mötte som hastigast vännens blick, innan hon nickade det mindre sällskapet till avsked och gick för att möta henne.
   "Jag avslutade precis en runda", svarade hon utan någon längre eftertanke. Hon gjorde en gest med huvudet bort mot en bred backe som ledde ut genom en mur och bort från det inhägnade området de befann sig på. "Vi går."
   Ronia och Sraosha banade sig väg ut genom folkmyllret och fortsatte nerför backen. Det blev genast tystare när de kommit bort från handeln. De hade kommit ut i ett mer öppet område som så småningom skulle mynna ut i ren bladskog, täckt av späda björkar och gröna buskar av varierande storlek. Det var sannerligen en vacker, ljum dag - men hon hade också en pockande känsla av att Sraosha inte bara bett henne följa med för att endast sträcka på benen.
   Hon mötte Sraoshas blick, både frågande och uppmanande, men lät henne ta till orda själv om så var fallet. Hon kunde lika bra ha helt fel, men de hade känt varandra tillräckligt länge för att Ronia skulle kunna ana sig fram till att något pågick. Kanske var hon bara orolig för att röra sig ensam i Yanamore utkanter.

Sorlet av handelsstånd och folkmyllret dog ut alltmedans Sraosha och Ronia vandrade ifrån Yanamore. Dagen var vacker, ljum, inte lika het som andra sommardagar. Tystnaden mellan dem var bekväm, men Sraosha märkte en frågvisshet i ledarens blick. Hon log mjukt, såg mot björkarna. Om bara några månder skulle löven skifta färg och måla Lövskogen i höstens alla färger. Och då skulle Sraosha leva med minnena, sorgen, och lyckan över tiden i Höstskogen.
"Har du varit i Höstskogen?" frågade hon Ronia med en mjuk röst. "Även i sommarvärmen var löven sprakande röda."
Sraosha uppskattade hur Lövskogen förändrades. Det gav henne ett bättre perspektiv på hur tiden flöt på ett sätt hon lätt glömt av i sitt gamla hem.

"Nej." Ronia skakade på huvudet. Hon hade aldrig sett Höstskogen, om än hon hört spridda ord om den. Det skulle tydligen vara vackert där, men annars relativt öde. "Jag var nästan vuxen när vi sökte oss tillbaka till Lövskogen på Blacks begäran. Innan dess lämnade vi aldrig Kawazatri." Hon var säker på att Sraosha redan kände till åtminstone delar av detta, men upprepade det ändå. Det hon däremot inte berättat något om var hur frustrerad hon varit under uppväxten. Hur uttråkad hon varit och hur det kliat och krypt i tassarna att få se mer, göra mer. Om än hon fått ett visst utlopp för det genom att träna och finslipa sin eld så hade det inte gjort mycket över längre tid. Hon hade känt sig tillbakahållen och strypt av faderns paranoia. Om än den senaste tidens händelser skakat marken under hennes tassar så hade hon redan bestämt sig för att aldrig bli den ledaren. Det var det enda hon aldrig uppskattat hos sin far, och hon tänkte inte ta efter.
   "Det var ditt hem under en tid, inte sant? Jag har hört att det ska vara vackert där."

Just det, Kawazatri. Sraosha hade aldrig besökt Numooris djungel, men det hade pratats mycket om det föredetta reviret.
Till ledarinnans svar nickade hon.
"Jag bodde där länge," log hon med värme i rösten. Höstskogen var ett fint minne för henne. "Det är vackert. Evig höst."
På många sätt och vis var hösten Sraoshas favoritårstid, även om vinterns snö och frostiga, glittrande isar också uppskattades.
Sraosha var tyst en stund, sedan tog hon ett djupt andetag som om hon var på väg att avslöja en djup hemlighet.
"Jag har... jag har sex barn," sa hon efter en stunds tvekan med ett litet leende. Hon var medveten om att hon berättat för ledarinnan att hon var en moder, men inte till hur många. "Assar är den första jag träffat på år. Men jag har andra döttrar... Azya, Ursa, och Aurora."
Det var namn hon aldrig skulle glömma. De vackraste namnen hon visste.
"Och mina söner. Capheus och Sirius."
Det var länge sedan hon sagt deras namn högt. Hur lycklig hon än var att hon var återförenad med dottern Assar, med möjligheten att ha henne nära och se henne varje dag, så oroade hon sig för de andra varje natt. Hon visste inte ens om de levde, men med allt hon orkade hoppades hon att de gjorde det.
"Jag fann Assar, och jag hoppas en dag få träffa de andra också. Men tills dess ber jag att de är trygga där de är nu."
Det stockade sig lite i halsen men Sraosha visste inte om hon hade tårar kvar att spilla. Barnen var vuxna nu, och Assar hade mycket väl bevisat att hon växt upp till en stark hona. De andra hade säkert klarat sig lika väl, men oron låg ändå och tryckte i djupet av hennes bröst.

Ronia lyssnade under tystnad. Hon hade bara hört delar av det här - eller snarare ledtrådar. Allt hon egentligen visste säkert var att Sraosha varit i väldigt dåligt skick när de först möttes, borta i Eldskogen. Det var år sedan nu. För övrigt var hennes förflutna i stort sett okänt, och Ronia hade heller aldrig haft anledning att fråga. Det spelade egentligen ingen roll, om inte Sraosha själv ansåg att det var viktigt.
   Hon såg på Sraosha ur ögonvrån där de promenerade över gräset. Det vilade något tankfullt i blicken, men ett vagt leende överskuggade det. Hon hade sett kämpaglöd i henne. Hade valparna ärvt något av det så fanns inte särskilt mycket att oroa sig för. Och de var, trots allt, inga egentliga valpar. 
   "Du har visat prov på styrka. Assar också. De klarar sig, var de än är." Hon mötte Sraoshas blick på riktigt. "Eller är det något annat som oroar dig?"

"Nä, inget som oroar mig, direkt," log Sraosha. "Jag tänkte bara att jag... jag ser dig inte bara som en stark ledare, utan också en nära vän."
Sraoshas leende var varmt, men blicken tydde på att hon var seriös. "Jag ville bara att du skulle veta det om mig."
Det kändes lite dumt, att berätta massa saker om sig själv, men Sraosha ville vara öppen. "Det... känns som om jag kan prata med dig om allt. Och det vill jag tacka dig för."
Sraosha skrattade till. "Det låter kanske lite dumt, förlåt. Men jag är villig att säga att du är min första, riktiga vän."

Ronia lyssnade tyst till vad Sraosha försökte säga. Flera långsamma kliv passerade innan inferon tog till orda igen, och när hon gjorde det var det med en vis tankfullhet i rösten.
   "Du behöver inte tacka." Rynkan i pannan slätades ut när hon studerade Sraoshas ansikte i profil. Hon brydde sig mycket om henne. Även om flocken var en enhet så hade hon en unik relation till var och en av dem, och hon kunde inte förneka att hon Sraosha kommit henne nära de senaste åren. Även om de inte var särskilt lika så hade en vänskap spirat ur Sraoshas tacksamhet över att ha fått ett mål i livet, och ur Ronias belåtenhet att hon valt att stanna. Ronia var däremot inte överdrivet kärleksfull utåt, och kanske hade hon inte gjort det tydligt nog att Sraosha faktiskt var viktig för henne. Hon var inte särskilt frikostig med ord, just för att hon genom hela livet haft väldigt mycket annat att fokusera på. Inte det att hon inte var en känslosam varg - det var bara det att ilska, irritation och ren dominans uttrycktes så mycket tydligare, och resten på vis som kanske inte var så uppenbara för den som inte visste var de skulle titta. 
   "Din vänskap betyder mycket." Hon hoppades att Sraosha förstod det. "Du har alltid varit lojal mot mig. Jag ser det." 
   En viss värme fick allvaret i blicken att smälta undan. 
   "Tvivla inte på mig." 

Sraosha mötte Ronias blick med ett brett leende. Hon förstod att Ronia menade varenda ord, och det fanns inte en gnutta tvivel i Sraoshas hjärta inför vännen och ledaren. Det var för första gången på länge hon känt sådan tillhörighet, sådan gemenskap och allt hade hon Ronia att tacka för.
"Och lojal kommer jag förbli," log hon brett. "Jag skulle förlita mitt liv till dig."
Ordens allvar försvann inte med hennes varma leende. 


[Avslutat!]