Det var tidig morgon, och ändå hade inte Ronia kommit ut. Blair hade legat och sovit, men bristen på störningsmoment hade rubbat hans sömn. Instinkter hade väckt honom, och något motvilligt hade han snubblat mot Kärnan för att se vad som stod på. Hon kanske ville testa honom och se om han klarade att ta sig upp på egen hand vid den här hemska tiden.
     Men ingen Ronia fanns att finna. Blair rynkade pannan. Efter att ha väntat några minuter grodde otåligheten inom honom. Han såg sig försiktigt om, och smög sedan åt sidan längs med Kärnans vägg. Han såg sig om en sista gång, och tog sedan till luften.
     Han hade kikat in i Kärnan förut, och hade sett när Ronia lagt sig i sin lya - mest för att retas när hon sa att han inte fick. Försiktigt, buren av mjuka vindar för att inte behöva slå med vingarna, styrde han dit. Han landade på taket knappt hörbart, men det rasade säkert ner lite jord. Utan vidare eftertanke böjde han sig över kanten och kikade in upp och ned i hennes lya.
     "Hej, Ro- woah!" Han duckade för en snytning och ett par käkar. När hon kom ut ur lyan hade han hyfs nog att se lite skamsen ut. "Du kom aldrig och väckte mig för en jogg, så jag ville bara se om du levde." Ena örat flippade upp. "Eller, åh, vänta, är det den Stora Dagen idag?" Vad den Stora Dagen innebar visste Blair inte riktigt - Ronia kunde inte säga till en utomstående, men han hade sina misstankar. Med hjälp av rykten och Ronias egna ord gick det att få en rätt bra aning.

[Utspelar sig innan IA konfronterar Lykoris!]

På något vis kände hon sig tryggare, inte lika utsatt, i en av de vanliga lyorna. I vanliga fall brukade hon söka sig till den större under eken, den som egentligen tillhörde henne, men det fanns en annan hon brukade söka sig till när hon ville vara i fred av någon särskild anledning, och det här var en av de gångerna. Natten hade varit lång och sömnlös, och när morgonen väl kommit hade hon blivit sittandes i lyan, blicken fäst på en krökt rot som skurit genom jordväggarna. Men en tanke naggade i bakhuvudet, att hon lovat att möta Blair vid soluppgången, och inte förrän då kom hon sig för att röra sig. Fortfarande djupt försjunken i tankar lade hon inte märke till närvaron innan den i princip var inpå henne. Ronia högg instinktivt, men missade med en hårsmån. Ögonblicket därefter insåg hon vem det var, och hon rörde sig snabbt ut ur lyan. Blicken föll på fakargen.
   "Du vet att du inte får vara här. Försvinn." Tonfallet var skarpare än hon menade. Blicken färdades sedan mot himlen, som var ljusare än hon väntat sig. Hon insåg att solen vandrat högre på himlen än vad som varit meningen, och plötsligt insåg hon varför han var där. Hon suckade hårt. Det gjorde inte saken bättre, men med ens förstod hon åtminstone varför det hänt. Blicken mjuknade något, men inte mycket. Hon hade egentligen ingenting emot tanken att röra sig lite runt området, men när hon betraktade honom under tystnad så kallade någonting på hennes uppmärksamhet, skar genom irritationen som fortfarande puttrade under ytan. Hon ville ändå tala med honom. 
   "Nej, men när solen går upp imorgon." Hon nickade österut, där en av utkiksplatserna fanns. "Ta dig till östra utposten, så möter jag dig. Du får fortfarande inte vara här."

Blair låtsades inte höra hennes förmaningar förrän hon föreslog en ny mötesplats. Då spetsade han öronen och vecklade ut vingarna. Östra utposten? Det var inte långt om man tog till luften. Han var rätt säker på att han inte skulle få komma ut någon annan väg än den han tagit in.
     "Dröjer du för länge kommer jag och letar efter dig", hotade han milt med ett brett leende, och sköt sedan ifrån. Det var uppfriskande att flyga så tidigt på morgonen. Luften var stilla och krispig från nattens kyla, och Blair kunde fokusera på sin andning och sina vingslag. Det var harmoniskt. Han sörjde nästan flygturen när han nådde sitt mål och tog mark.
     Ronia dröjde inte länge, men Blair hade redan hunnit luta sig mot ett träd och halvsova. Den tidiga morgonen gjorde sig påmind i tystnaden, och inte förrän hennes steg hördes orkade han rycka upp sig nog för att sätta sig ner och se lite samlad ut.
     Hon stirrade på honom och han stirrade tillbaka med en rynka i pannan.
     "Hur är det?" undrade han. "Du ser mer bekymrad ut än vanligt. Kan jag hjälpa dig?"