Den första gången Blair stod på strandkanten en tidig morgon och såg dimman rulla in började han gråta. Först stilla, men sedan allt våldsammare, tills han kippade efter andan och smakade saltvatten på tungan. Han såg sig förgäves om efter dem - det smala, omaka paret av ögon som betraktat honom utan hämningar, sugit in honom girigt, trots hans skavanker - men naturligtvis var de inte där. De var inte här, och skulle aldrig vara igen.
     Det fanns ingen plats för ilska inom honom den morgonen. Han sörjde Yrjö, som så många dagar tidigare, men det kändes som att lågan gick på tomgång. Det fanns ingen mer vrede att mata in, inga fler hämndbehov. Han var för trött mentalt. Vad var meningen? Attacken på Måntemplet hade tagit en från honom, och hundratals från andra. Kanske var det inte mer än rätt att han behövt betala en del av sig själv för dådet han utfört.
     Vinden skiftade medan han satt där, och saltdoften blev intensivare när den vände för att blåsa honom i ansiktet. Han andades in den i djupa andetag, försökte lugna ett bultande hjärta. Tårarna rann fortfarande, men betydligt stillsammare. Dimman var nästan borta, men dimmslingor hägrade fortfarande över vattenytan en bit bort. Han hade satt sig ner i sanden, osäker på när han skulle hitta kraften att resa sig upp. Han hade vänner som väntade, men den trasiga delen av honom kallade ut honom i havet. Yrjö fanns där, djupt under ytan, om han bara vågade sig ut.
     Blair reste sig upp, och placerade en tass i vattenbrynet. Vågorna sköljde över den, men han rörde sig inte längre ut. En snyftning skakade kroppen.
     "Förlåt", viskade han och backade ett steg. "Förlåt. Jag hade bytt plats med dig i ett hjärtslag, men jag är inte redo än. Förlåt." Han backade ett steg till, och blinkade bort tårar. Ljudet av vågorna och sina egna hjärtslag var nog för att totalt skärma av honom från resten av omgivningen. Förlåt.

Sanden frasade mjukt under tassarna när hon travade jämte havet. Till vänster hade hon det, vidsträckt och till synes ändlöst, och till höger den lummiga skogen varifrån hon kommit. Då och då sänkte hon nosen mot marken för att analysera möjliga doftspår, men hade ännu inte hittat något som verkade värt att följa upp. Ingen av de andra två hade kallat, vilket betydde att de heller inte gått med någon vidare lycka i sökandet efter färska avtryck. Det var en av nackdelarna med att Yanamore lockade så många vargar - antalet byten minskade drastiskt. Det fanns alltid munsbitar att tillgå som byteshandlare bar med sig, men definitivt inte nog att föda en hel flock, och ju kallare det blev desto svårare blev det. Vintern var i antågande.
   Ronia hade hunnit en mil eller mer när en mörk fläck stod ut mot den bleka bakgrunden. En varg. Blicken fixerades vid den främmande gestalten när hon närmade sig på håll, utan någon som helst intention att stanna till, men när hon kommit tillräckligt nära för att den sista morgondimman skulle lätta saktade hon likväl in. Det var Blair.
   Så såg hon det, hörde det. Tårar och spridda snyftningar. Ord. Hon dröjde genast på steget när en knut av obekvämhet gjorde sig känd. Hon hade aldrig sett honom gråta, och hon har knappast välkommen. Hon gjorde en ansats att lämna, men uppmärksamheten sökte sig likväl tillbaka till hanen när han backade från vattenytan. Kluven vred hon på ett öra och kastade en blick utåt skogen, där hon var säker på att den övriga delen av gruppen, utspridda i ett glest led, fortsatte vidare utan henne.  
   Blicken smalnade av, innan hon hon slöt ögonen med en lätt suck.
   “Ey.” Rösten kallade avvaktande på hanens uppmärksamhet när hon rörde sig närmare. Hon stannade upp på nytt, tillräckligt nära för att kunna tala normalt, men nog för att vara på behörigt avstånd. Hon var troligtvis inte välkommen och hon tänkte heller inte låtsas som det. Han reagerade omedelbart, och deras blickar möttes för ett ögonblick, innan han såg bort igen. Hennes egen uppmärksamhet sökte sig ifrån hanen, ut mot öarna och den lättande dimman.
   Det hade funnits ögonblick när hon önskat att hon kunnat ta en smäll i någons ställe, ta någons plats, men hur gärna hon än ville det fungerade det inte så. Hon hade långt ifrån försonats med känslan - den gjorde henne i själva verket rasande - men hon hade åtminstone lyckats samla sig nog efter Tiranas död för att kunna tänka klarare. Jakten efter den enögda fakargen hade stillat det brinnande begäret efter upprättelse något. Tillräckligt, för stunden.
   “En varg kan bara bruka sina tassar om han har livet i behåll.” 
   Hon sneglade på honom ur ögonvrån, rösten allvarlig men gedigen. 
   “Slösa inte bort det.”

En plötslig röst fick honom att rycka till skarpt. Han hade totalt missat ljudet av fotsteg i sanden. Trots att han kände igen rösten vred han på huvudet för att möta Ronias blick. Ett hjärtslag passerade, och sedan släppte han de välbekanta gröna ögonen och bytte ut dem för havsdimman. Trots att den skadade honom ville han inte se den försvinna, för somliga minnen var en kick, om än en skadlig och smärtsam sådan.
     "För många har försökt att ta det ifrån mig för att jag inte ska veta att livet är en gåva", suckade han, utan att se på henne igen. Han hade en känsla av att hon ändå inte såg åt hans håll. Den vanliga avisande tonen var inte där, kanske för att hon anade hur bräcklig han kände sig. Kinderna var blöta och tårarna hotade fortfarande runt hörnet, om än att hennes närvaro tillfälligt distraherat honom. "Men Gudarna ska veta- Gudarna vet att jag skulle ge mitt liv för honom vilken dag som helst. Honom, eller vem som helst av de som bara dör runt mig. Jag är så trött, Ro, så trött-" Han avbröt sig, insåg hur mycket han svamlade, och samlade krafterna för ett blekt leende. 
     "Det har inte varit ett bra år, kan man väl säga."

Hon hummade lågmält. På många vis kunde hon förstå och relatera till det han sa, tröttheten. Paranoian som konstant gnagde på hennes medvetande var utmattande, men det fanns inget tid för att slappna av. Så länge hon inte visste vem som var ute efter dem, efter henne, om det ens var så, kunde hon möjligtvis släppa det. Det kändes som att döden bara krupit allt närmare sedan den senaste vintern. En liten, panikartad röst viskade om en annalkande fara i bakhuvudet, omöjlig att tysta. Det skrämde henne mer än hon ville erkänna, men framför allt gjorde det henne frustrerad.
   "Jag brände en vän för ett månvarv sedan." Det värkte i kinderna, och insåg hur hårt hon bitit ihop käkarna när Blair talat. Vid mer än en gryning hade hon vaknat med blodsmak i munnen. Den dåliga ovanan hade växt sig värre det senaste. Hon fnös till och kunde inte hindra att tändernas spetsar skymtade under läpparna.
   "Ett dyrt pris för ett dumt, korkat regelbrott." Tirana hade brutit mot reglerna genom att lämna Yanamore ensam, men hennes hjärta hade likväl varit rent. Fläckfritt. Hon skulle få sin upprättelse, tids nog. Vem som än tagit hennes liv skulle få betala, det stod hugget i sten.
   Hon var tyst någon minut, betraktade vågorna som sakta rullade in mot stranden. Solen hade klättrat något bortom öarna och sken upp de kvarvarande dimslöjorna likt guld. Sedan vände hon sig mot Blair. Hennes stadiga, allvarliga blick mötte hans, och rösten hade återgått till neutralitet.
   "Så det är sant?" Hon pausade kort. "Shady är borta."

I bakhuvudet blev Blair förvånad över den plötsliga biten av information. Ronia hade aldrig gett ifrån sig något frivilligt, men i ögonblicket verkade de dela en sorg tillsammans.
     "Så det är sant? Shady är borta." Det hade varit tyst ett litet tag, och Blair ryckte nästan till när hon pratade. Han hade halvt om halvt väntat sig att hon skulle gå - det var alltid han som drog i deras konversation annars.
     "Shady?" Namnet förvånade honom, och lite av den förvåningen syntes i ögonen. Han hade inte tänkt på henne på länge. Det var länge sedan hon dött, men han fick fortfarande samma skyldiga stygn i hjärtat. Var som dock fångade hans uppmärksamhet var hennes formulering. Så det är sant? Det kunde knappast vara en nyhet för henne. Shady hade varit död länge, och Kasai hade varit där.
     Blair samlade tankarna igen, och nickade sedan sakta, bekräftande.
     "Ja, naturligtvis", svarade han med rynkad panna. "Sedan länge." Det fanns en öppen undran i ansiktet när han för första gången helt vände sig mot henne: Varför nu? Han hade svårt att se att hon bara tog upp minnet om en förlorad modersfigur för att vara elak. "Jag trodde vi redan haft den här konversationen." Det var väl därför hon hade konfronterat honom så innan hans vandring med Amanita, inte långt efter att Shady dött. I och med sin betaplats var ju Blair näst på tur, om det hade funnits ett Occultos kvar att leda, även om det kändes rätt uppenbart att det inte gjorde det.

Sedan länge. Någonstans släppte en liten tyngd av gamla misstankar och farhågor, men bekräftelsen fick henne också att ta ett djupt andetag. Så det var alltså sant, om hon kunde lita på hans ord. Shady var död, och Kasai hade inte sett fel. Hon hade varit död länge. Mycket hade sett annorlunda ut om hon fått veta.
   "Nej", svarade hon kallt. De hade definitivt inte haft den här konversationen innan, för att hon inget vetat. Kasai hade trots allt inte väckt det lilla som fanns mellan öronen tillräckligt fort för att få ur sig det förrän år efter det hände. Att undanhålla så viktig information, oavsett anledning, var i själva verket belägg för att förvisa honom från både Isil Anar och Yanamore. Hon var medveten om att han borde bestraffats hårdare än han blivit, men sanningen var att han alltid varit lojal. Hon var villig att ge honom en andra chans, men det var också den sista. Hon kände inte sin bror lika väl som hon en gång gjort. De hade inte varit nära på länge. Hon kunde bara hoppas att omdömet inte var fel.
   Ronia tvekade för ett ögonblick, men bibehöll ögonkontakten. Hon visste inte hur länge det skulle dröja innan han tröttnade på henne och slank undan frågorna. 
   "Och Occultos?" 

Nej. Nej? Blair förstod ingenting, och när han såg på henne var blicken klentrogen. Det hjälptes inte av frågan om Occultos.
     "Zombies." Det fanns en hint av besvikelse i rösten - han hade svurit att aldrig leda några igen, och ändå hade han gjort det och direkt upprepat Occultos öde. Han verkade ha svårt att lära sig av  läxorna.
     Blair reste sig upp, men gjorde ingen ansats till att röra sig därifrån. Istället såg han bara på henne med en sedvanligt intensiv blick, men utan några spår av retsamhet eller munterhet. Hade hon verkligen inte vetat? Antingen det, eller så gillade hon att sparka på någon som låg ner.
     "Jag trodde du visste." Det var ett liknande konstaterande som förut, som förhoppningsvis skulle generera ett liknande svar, men det kändes viktig att få ut. Blicken smalnade av något när han fortsatte, om än att det fortfarande inte låg något anklagande över den. "Har du kommit för att pumpa mig på information?" Dimman var borta, och med den trängde Blair bort tankarna på sin döde partner. Han skulle inte gråta mer idag.

Ronia nickade en gång, någonting frånvarande över rörelsen. Hon studerade hans ansikte någon sekund extra, letade efter möjliga lögner, innan hon fann sig i att han talade sanning. Så de var verkligen borta. Inte bara Shady, utan alla. Allt. Hela flocken. Ren lättnad fyllde hålrummet där gammal paranoia fortfarande vilat - men hon var inte hjärtlös. Om än fallet av de loppbitna Occultos knappast rörde henne i ryggen kanske de betytt något för Blair. Han hade trots allt tillhört dem redan när han varit valp. Hon mindes fortfarande första gången de sprang in i varandra - bokstavligen. Han hade inte varit mer än en menlös valp, och det hade inte hon heller.
   En viss vaksamhet väcktes i blicken när han reste sig upp, och hon vägde per automatik bak ett steg i inövad självbevarelsedrift. Han gjorde dock ingen ansats till... Någonting. Istället ekade han bara att han trodde hon känt till det, undrade om hon kommit för att pumpa honom på mer information. Blicken smalnade genast av.
   "Jag kom för att jaga." Blicken dröjde vid honom ett ögonblick, innan skuggan av ett snett leende trädde fram på läpparna och fick den lätta irritationen att smälta undan. Hon var inte arg, inte på riktigt. "Kan inte hjälpa att det stod ett fjäderfä i vägen."
   

Blair stod tyst vid hennes svar. Hon kanske kom för att jaga, men onekligen hade hon stannat för något. Han hade dock ingen lust att tjafsa emot, utan fnös bara mjukt åt den sista meningen - så mjukt att det gränsade till en suck.
     "Och katten kunde inte låta det vara", svarade han med ett dämpat, om än snett, leende. Han behövde inte ens snegla ner mot hennes tassar för att veta att de inte såg ut som förut. De små, runda sakerna hon förut tagit sig runt på var utbytta mot vargtassar, och han visste inte om han någonsin skulle vänja sig vid den förändringen. Det var ingen katt som stod framför honom längre - ett lejon om något, även om kargdelen verkade vara förlorad för alltid.

Ronia fnös till i ett matt skratt, men hann inte svara innan ett antal ylningar ljöd genom skogen, någonstans på håll. Ronia spetsade genast öronen och lystrade till ropet. Det var jaktgruppen som upptäckt att hon inte höll jämna steg. Hon slängde en snabb blick mot Blair, innan hon travade iväg några steg för att svara dem. Blicken vilade ut i skogen tills hon var säker på att de hört henne, och hon tog ett steg framåt innan hon stannade upp. Hon tvekade för ett ögonblick.
   "Han berättade aldrig." Hon var inte säker på om det spelade någon roll för honom om hon vetat eller inte, om hon frågat bara för att vrida om kniven eller för att hon faktiskt inte varit säker på om det var sant. Oavsett så var hon en ärlig varg, och hon hade trots allt inte funnit något nöje i att fråga ut honom. Hon ägnade honom en blick ur ögonvrån. "Jag visste inte." 
   Ronia vände uppmärksamheten mot den bortre delen av stranden. Hon travade iväg med raska steg, men det dröjde inte länge innan hon föll in i fyrsprång och försvann söderut för att fortsätta morgonens jakt.

Blair såg efter henne när hon tog sig därifrån. Jag visste inte. Han var fortfarande förvirrad över hur det kunde komma sig, varför inte Kasai berättat, men han tvivlade inte för en sekund på att hon var ärlig. Såvitt han visste hade Ronia aldrig ljugit för honom.
     Han höll blicken fäst på den punkt i skogsbrynet där hon försvunnit en bra stund, innan han slutligen skakade tankarna ur huvudet och bredde ut vingarna. Verkligheten kallade, och han kunde inte vänta för länge.

[Avslutat.]