Trots att mycket av natten hade passerat, så var himlen fortfarande mörk när Blair saktade in. Hans kropp tog tacksamt emot omväxlingen. Buken smärtade intensivt, och den skadade sidan av ansiktet hade domnat. Han var trött och sliten, men inte olycklig. Tvärt om så kändes det här som en vändpunkt. För första gången på länge hade han vetat vad han behövde göra och hur han skulle göra det. Den senaste tiden hade varit så tom, så förvirrad, att det här var ett välkommet avbrott. Dessutom hade han träffat Tavar igen, och Blair ansåg att de var vänner. Han hoppades att vampyren också uppfattade det så. 
   Längre bort stod den stora eken. Den gröna blicken sökte sig upp längs stammen, och fann vad den letade efter. En mörk siluett låg på en gren, svansen långsamt svepande fram och tillbaka. Ronia var alltså här ikväll. Han kände sig sliten mellan känslor. Shady hade lärt honom att alltid vara självständig, men... när han såg henne i trädet, kunde han inte förneka att det fick honom att må bättre. Kanske inte just att Ronia låg där, men känslan av att någon vakade över honom. Han välkomnade den känslan. Kall fakta var att det inte längre var någon som brydde sig ifall han levde eller var död. Möjligtvis Tavar, men... chansen var stor att vampyren inte skulle minnas honom nästa gång de sågs.
   Fakargen andades ut och rörde sig tyst fram till sin plats vid foten av trädet. Där sjönk han ner, och försökte lägga sig tillrätta. Mycket snabbt insåg Blair att det inte skulle fungera att ligga på mage. Såren smärtade alltför mycket. Det slutade med att han fick ligga på sidan, lutad mot trädet för att lägga så lite vikt som möjligt på sina sår. Det var obekvämt, men Blair trodde nog att han skulle kunna somna sådär. Vad som däremot skulle hålla honom vaken var det faktum att han kände sig så utblottad. Buken var vänd uppåt mot kargen i trädet. Som om hon inte redan kunde krossa den i ett enda hopp, så var han också sårad. Blair gillade det inte. Han var alldeles för paranoid för att kunna bortse från risken.
   En liten suck slapp ur honom. Det verkade inte som att han skulle få särskilt mycket mer sömn i natt. Som sysselsättning såg han till att leda bort lukten av blod från Ronia. Om han nu ändå inte skulle sova, så kunde han lika gärna göra något nyttigt. Fakargen misstänkte att det antagligen redan var försent, men han ville inte att hon skulle tro att han sökte medlidande.

Det var en märkligt rutin. Ett par, tre gånger varje fjärdedels månvarv. En kort promenad utanför revirsgränsen och raka vägen till den där eken, där hon sedan tog ett stort hopp upp till den där inbjudande grenen med den breda ytan; där hon sedan skulle lägga sig att slumra till. Varje gång hade hon sällskap, där nere på marken. Ibland var han redan där när hon kom, en mörk skepnad vid de knöliga rötterna. Ibland kom han senare, när månen passerat sin mittpunkt - men han var förr eller senare alltid där när hon sedan skakade sömnen ur ögonen och försvann som ett ljudlöst spöke i det dunkla morgonljuset.
  Den här natten sov hon inte. Det var också en i det egendomliga mönstret, att hon inte riktigt kom för sig att vila fullt ut innan Fakargen återvänt för natten. Det var .. betryggande, på ett märkligt vis. Inte att det var Blair. Hon visste bättre än att lita på honom. Hon kunde bara beskriva det som en tyst överrenskommelse, någonting fött ur en tystnad lika kompakt med samtidigt bekväm som natten själv. Jag rör inte dig, och du rör inte mig. Vila. Lugn. Rutin. Bara för att vi kan.
  De låtsades aldrig ens om att den andre var där, alls.
  Men den här natten var annorlunda.
  Ronia fylldes genats av en alarmerande känsla när lukten av blod nådde henne, följde den mörka skugga som rörde sig närmare eken. Hon rörde sig inte, men flackade med blicken i undran. Hon hörde hur hanvargen rörde sig i gräset, tills plötsligt lukten försvann helt. Ronia höjde då på huvudet och såg ner mot Blair, som låg i en märkligt ställning med ryggen mot trädstammen och buken snett uppåt, en särskilt utsatt position. Hon insåg att han måste gjort någonting för att jaga bort blodlukten, för såren med det klumpade blodet var tydliga för hennes goda mörkerseende. 
  Blair mötte hennes blick. Ronia stirrade envist tillbaka.
  Många ögonblick passerade.
  "Har du fått stryk?"

För första gången någonsin så verkar Ronia uppmärksamma hans närvaro. Hon höjde huvudet och såg ner mot honom. De stirrade varandra i ögonen, utan att säga någonting. Blair tänkte inte ge sig. De förblev så en kort stund, innan Ronia tog till orda. Den intensiva stämningen försvann, men de såg fortfarande varandra i ögonen.
   ”Har du fått stryk?” Blair gjorde en grimas, eller åtminstone så gott det gick med det stramande såret i ansiktet. Svårt att tro, inte sant? Han ville öppna munnen och fråga henne om hon kunde förstå att någon ville skada honom, men tvekade. Antagligen skulle de falla in i sina nya mönster och börja munhuggas. Han orkade inte med det. Inte ikväll. Istället lät han sin mentala mur falla en aning. Inte nog för att allt skulle svämma ut, men mer än han någonsin gjort i hennes sällskap. Tillräckligt för att kunna delge henne en liten del.
   ”Jag kommer läka.” Tonfallet var bara trött. ”Det var värt att kämpa sig hit, oavsett.” En aning försent insåg han att han hade lämnat en lucka åt henne att hugga. Vad han hade sagt var sant. Det var värt att gå hit, han behövde sinnesron. Saken var bara den att han inte var naiv nog att tro att hon var här för samma anledning. Troligare var att hon var här för att vakta honom.
   För trött för att försöka rädda sig själv så fortsatte han bara att stadigt möta hennes gröna ögon.

Ronia svarade inte först, utan lät blicken förbli länkad med Blairs. Smaragdgrönt och en kulör något mörkare. Hm. Hon var förvånad att han inte kommit med någon smart kommentar att kontra med, så som han alltid gjorde. Som om det var hans rustning, den där retsamma attityden. Han verkade aldrig riktigt släppa den, sanningen var att Ronia inte kunde påminna sig om att någonsin ha sett honom utan den alls. Iallafall inte utan någonting mordiskt, oheligt, glimmande i pupillerna... Hon förstod sig inte på Blair. Den saken var klar.
  När han yttrade den sista meningen så höjde hon på ögonbrynen, men minen förblev i övrigt nollställd. Hon hummade jakande, och så släppte hon Fakargen med blicken och placerade nonchalant huvudet över tassarna igen.
  "Du borde se till skadorna eller något. Infektioner är inte att ta lätt på", hon gäspade så stort att båda de vassa tandraderna blottades, "aah, jag har ingen lust att släpa din livlösa kropp från revirsgränsen i alla fall. Du vet hur lukten lockar till sig asätare."  Hon kikade ner mot Blair igen.
"Fast jag är nyfiken på vem du retade upp så värst att du drogs in i slagsmål", erkände hon med ett snett leende. "Jag hoppas det var en av prärievargarna som traskat hit från Sienna, tro mig när jag säger att de varit outhärdliga att ha smygandes runt revirsgränsen."
  Hon visste att hon borde lägga till något om att han var det, också, men orkade inte bry sig om misstaget.

Ronia hummade bara. Blair blev både förvånad, och en aning lättad. Kroppen, som omedvetet spänts i väntan på en dräpande kommentar, slappnade av. Istället verkade tiken nästan omsorgsfull, och påtalade risken för infektioner. Det var nära att han blev förvånad igen, innan hon följde upp det med vilken nackdel det skulle vara för henne. Blair fnös tyst. Asätare, bah!
   "Fast jag är nyfiken på vem du retade upp så värst att du drogs in i slagsmål" Blair ville inte säga som det var. Det lät så morbidt att berätta sanningen: han hade haft ihjäl två tikar ikväll för att hans nästan-kompis till vampyr skulle få äta. Något i stämningen var annorlunda ikväll, och han ville inte förstöra det. Istället slöt han ögonen och lutade huvudet bakåt, lät det vila mot en rot.
   "Tja", log han. "Jag är glad att det inte var din farsa. Senaste gången han kom på mig med att flirta med ena valpen blev han arg, vad skulle han säga om han kom på mig att flirta med den andra?" Nyfiken på hennes reaktion kisade han upp på henne genom högra ögat.

Ronias ögonbryn möttes i ett V mellan ögonen när Blair avslutade sin mening. Huvudet rycktes upp från tassarna då hon mötte hans blick nere vid markytan, stirrade på honom i ett försök att avgöra vad han- nej. Men- eller va? Menade han att han ...
  "Flörtade du med Kas-", sade hon långsamt utan frågetecken. Blairs min sade allt, och långsamt började det dra i mungiporna. Först var det bara en lam ryckning med en märklig glimt i ögonen, innan ett halvkvävt, ofrivilligt hummande lämnade henne - tätt följt av ett par likadana tills hon inte kunde hålla tillbaka det längre. Ronia brast ut i ett rungande skratt - något hon definitivt aldrig gjort i Blairs närhet. Ljudet ekade mellan trädstammarna i skogen, och hon kunde inte ens bibehålla ögonkontakten med Blair utan tvingades sänka huvudet ner över grenens kant, klamrade sig fast vid den skrovliga barken.
  "Kasai?", frustade hon sedan andlöst, innan skrattet återigen bubblade upp och hon avbröts då buken hävdes i nya spasmer. Hon rullade över på rygg på grenen, kippade efter andan. "Det skulle jag velat .. Vänta- den där gången som-", fick hon fram innan hon återigen spände blicken i hanvargen och insåg med ett nytt anfall att jo, självklart, den där gången hon letat efter Kasai och han återvänd lite för vidögt andlös.. Hon visste att hon borde vara vansinnig. Hon borde vara rasande för att han fallit för Blairs retsamheter på ett sätt som hon aldrig gjort - särskilt han, som varit så arg, tillbaka i Kawazatriskogen. Mes. 
  "Du flörtade med Kasai.. på riktigt? Han hatar dig värre än vad Black gör! Jag skulle förstått att han inte skulle kunna .. kunde du inte valt någon med lite mer..", hon söp in ny luft i ett ostadigt andetag, skrockade på nytt, "Lite mer stake?" Hon rullade över på sidan och kände hur det ömmade i magmusklerna, log ett knivsmalt leende. Tack för utpressningsmaterialet.

Ronia skrattade, och hon verkade inte kunna sluta. Det smittade Blair, och även om han inte skrattade, så kunde han inte hindra ett genuint leende på läpparna. Han tänkte inte erkänna det, med det kändes bra. För en gångs skull mådde han bra.
   Eftersom att Ronia avbröt sig själv varje gång hon ställde en fråga brydde sig inte Blair om att svara på dem. Inte förrän hon lugnade ner sig började han svara.
   "Äh, jag tror inte att han ogillar mig längre", sa han med ett snett leende, "och stake? Det behövs inte. Din bror är söt." Fakargen hummade, nickade för sig själv.
   "Dessutom har du nog för er båda", fortsatte Blair och skrockade lågt, "om man nu inte pratar om den andra sortens stake."

[... jag kunde inte stoppa honom]

Ronia blickade oimponerat ner mot Blair, men kunde sedan inte hålla sig från att återigen skratta till. Åh, jo, visst. Så kunde man ju också tolka det.
  "Säg inte det där i Kasais närhet, bara", flinade hon och bytte ställning på grenen, lade sig på mage igen med ett bakben slött hängande ner utanför kanten. Hon hummade roat. "Då dör han nog. Eller råkar ut för den där andra sortens stake... vem är jag att döma? Alla har väl sina.. preferenser." Hon gäspade återigen stort, placerade huvudet åter mot framtassarna. 

[Hehe]

Ett lågt 'hehe' lämnade honom. Samtalet flöt lättsamt på, som om de vore tillbaka i Kawazatri. Det kändes nästan som om ingen tid hade förflutit. Som om de var tillbaka i Ronia- och Blair bubblan. Nästan.
   Fakargen andades ut i en suck. Kroppen slappnade av, plötsligt inte längre orolig för ett angrepp. Deras konversation hade lättat stämningen. Det kändes som om han kanske skulle få lite sömn i natt ändå.
   "Mmm", svarade han, plötsligt sömnig.

Ronia hummade en ensam gång efter att Blair gjort det, gäspade en tredje gång och vred sig lite mot grenens skrovliga yta, makade sig till en bekväm ställning och drog en djup suck. Ögonlocken sjönk långsamt ihop över ögonen. Det var långt efter midnatt vid det här laget, och Ronia avsåg att ta morgonens tidiga timmar väl till användning. Hon var en morgonpigg varg, men hon var ivrig att låta turen till Eldskogen och Acherati för att kolla läget bli påbörjad och avklarad så snabbt som möjligt. Träningsgrupperna gick det ingen nöd på, de klarade sig själva för några dagar.
  Ronia kvicknade till en gnutta, harklade sig nästan ohörbart. Hon såg ut i den mörka natten, fuktade nosen. Det tog emot att erkänna det, men någonting gjorde att hon ville säga att hon inte skulle vara här de närmsta dagarna. Hon höjde ett ögonbryn åt den märkliga känslan, rörde lite på sig som att känna efter. Hon ägde inga skyldigheter till den sårade Fakargen vid trädets rötter. Kanske var det plikten till sina rutiner som nu skulle brytas. Hon kände sig konstigt ovillig att göra det. De hade aldrig talat om rutinen. Den bara fanns som ett naturligt tillägg i vardagen. Ronia ville inte bryta illusionen - men samtidigt visste hon att bubblan skulle spräcka förr eller senare, ändå. Hon harklade sig hest igen. 
  "Jag ska till Eldskogen vid gryningen." Hon sneglade upp mot månljuset, silverfärgade strimmor genom lövverket ovanför. Resten förblev osagd; jag kommer inte vara här på längre än vad vanan tillåter. "Acherati."

Blair hade nästan somnat när Ronia harklade sig och bröt tystnaden. Instinkterna fick honom att slå upp ögonen, men han slappnade genast av när han insåg att hon bara skulle säga någonting.
   Ronia skulle iväg, och antagligen vara borta i flera dagar, annars skulle hon inte sagt någonting. Hanen var tyst, funderade på vad det skulle innebära för honom. Ingenting, givetvis. Han skulle fortsätta sova här, och dagarna skulle rulla på som vanligt. Det var bara det att Ronia inte längre skulle sova ovanför honom. Återigen skulle han sova själv, och det gjorde honom förvirrad. Han hade blivit så van vid deras rutin att det kändes konstigt att sluta. 
   "Okej", sa han, osäker på vad mer han borde säga. Efter en stunds tystnad tog han till orda igen. "Sov gott, Ronia." Vetandes om att hon skulle vara borta när han vaknade så tillät fakargen sig själv att somna.

[Avslutat.]