Skogen bjöd på de mest fantastiska dofter. Karginnans känsliga nos uppfattade doft av jord, löv, fjädrar och mango, men så klart fanns det så otroligt mycket mer. De vaksamma gula ögonen med den typiska kattpupillen var stora och pupillen var rund och stor, skymningen har fått de utvigda.

De falska skuggorna och ständiga rörelser i trädtopparna fick karginnan att aldrig känna sig riktigt lugn. Hela tiden låg det en känsla av att någon övervakade henne. Det var en av anledningarna till varför hon hastigt kastade osynlighetsfältet på sig. Det skulle så klart inte hjälpa allt för mycket då hennes fotspår syntes klart och tydligt i den leriga marken, men känslan av osynligheten lugnade ner Zey-So's dåliga nerver.

[Midnight]

Den röda blicken vilade spänt på trädet långt där framme. Andetagen var snabba, andfådda, men höll på att sakta ner. Han behövde göra detta en gång till. Och efter det ytterligare en gång. Det skulle fungera innan han slutade.
Hanens svarta tassar hamrade över marken då han tog ett språng, och han undvek så gott som möjligt större stenar, föremål som kunde sakta ner hans fart. Trädet kom allt närmre.
Han hoppade. Bröstkorgen drogs inåt, käftarna var öppna. Han framkallade lågorna inom honom, och sköt.
Stunden då flammorna avfyrades kändes det som om tiden stannade upp, och sedan for de iväg rakt emot sitt mål.
Det träffade. Inte särskilt starkt, till hans besvikelse, men det hade träffat.
Hastigt drog han tillbaka det röda varma. Det fick inte sätta eld på skogen, och det var enklare att absorbera det än att kontrollera det.

Han hade gjort det.
Vacklande på ömma ben trillade han i en hög av skratt. Han hade gjort det. Vad värre kunde nu komma? En lättnad spred sig inom honom, en lättnad som nästan genast försvann. Det fanns värre saker, Och bara tanken av det fick honom att rysa.
Skrattet hade dött ut, leendet hade bleknat. Han reste sig upp med en suck, sträckte på sig. Det gjorde ont, men han kunde säkert ta i ett tag till.. Eller?

Mid återupprepade det han precis hade gjort. Denna gång hade det varit lite mer effektivt, men knappast något att skryta över.

Med en utmattad pust vandrade han iväg, tog en kort paus mitt i allt. Han kände på sig att något skulle hända, vad var dock frågan.
Den röda blicken drogs uppåt, och huvudet tippades på sned vid synen av en flerfärgad fågel. Kawazatriskogen var verkligen.. Intressant. Alla dessa färger, den tropiska naturen.

Han sjönk in i den mörka skuggan, såg bort emot horisonten. Tassarna rörde sig fortfarande villigt, och han kunde nog gå en stund till innan han var tvungen att återvända till träningen.

Någonting rörde sig i utkanten av hans synfält, och han drog genast dit huvudet, fokuserade på vad det nu var.
Fotspår.
Hur? När? Det såg ut att vara färska också. Varför hade han missat en förbipasserande precis intill? Han vände sig om igen, granskade de med både en irriterad och en fascinerad glimt. Om hans och systerns planer skulle bli av var någon så här skicklig en värdefull medhjälpare.
Fast.. Det kanske bara var han som såg dåligt?
Till sin förvåning fortsatte tassavtrycken att uppstå i den leriga marken. Tyst, på avstånd, började han förfölja dem. Det här var mycket intressantare än att sikta på träd.

Skogens fuktiga doft kontrasterade starkt med doften av eld och rök. Zey-So stannade upp och smög sig sedan försiktigt fram, hon var rätt som gömde sig. Eld var fara. Hennes ögon fick syn på en svart hanne med eldman. Han hade precis skjutit en eldstråle mot en trädstam och föll nu till marken av trötthet.

För säkerhetsskull la zey-So yttligare en skyddande lager av kraftfältet som döljde hennes doft och fortsatte vidare. Hannen kunde gott fortsätta med sin träning. Hon tänkte inte störa. Hon började gå uppför backen längre in i skogen när steg bakom fick henne att stanna upp och rikta först ena örat och sedan vända hela huvudet mot främlingen.

Så han hade lagt märke till henne trots allt. Zey-So svor tyst åt sig själv som inte var försiktig nog. Hennes tassavtryck syntes i den färska marken och hon ställde sig hastigt på en något torrare plats. Inte allt för mycket hjälp. Han har redan märkt henne, en ironisk tanke slog henne. Det kunde vara en bra kurragömma lek. Hon synade honom, stark kropp, under den svarta pälsen syntes de vältränade muskelrna. Manen kontrasterade starkt mot den mörka pälsen och Zey-So anade att denna hanne hade minst en inferoförälder. Hon har sett sin del av inferos..

Den smäckra karginnan flinade. Han såg inte illa ut alls, om det inte var för den ärrade ansiktet hade han kunnat räkna sig till en snygg varg. Men ärren var inte helt illa heller om man tänker efter, i Numoori var det snarare dåligt att man inte bar på ärr, det betydde att man var oerfaren i strid. Denna hanne såg ut att ha slagits en del. Hon flinade, hon kunde leda vilse honom. Kwazatri kände hon till sedan hon var ung, hon skulle kunna leka med honom. Skulle han klara av att hitta henne? Karginnan tog några smäckra hopp åt sidan och ledde sedan in sina egna spår i en knut för att sedan snabbt springa därifrån med långa språng. Då var leken igång.

Avtrycken hade blivit mindre tydliga, stannat upp. Varelsen visste om att han var där. Den såg ut att snurra runt.. och sedan fara iväg åt ett annat håll.
Så det var det den ville?
Det tidigare uttryckslösa ansiktet lät ett flin spela på läpparna, och han hade med ett lätt hopp varit på väg efter igen. Detta kunde bli intressant, och dessutom en träning på annat. Han behövde variera lite.

Det röda ögat siktade in sig på de märken i marken som symboliserade var den var. Det var svårt. Man behövde samtidigt koncentrera sig på allt annat. Växter var i vägen för hans steg, han skulle lätt kunna ha dunkat in i ett träd om han inte hade varit försiktig.

Vad skulle hända om han gjorde det ännu svårare för sig själv, lade till ytterligare en sak på detta? Han skulle kunna använda denna osynliga som en måltavla för sin eld. Efter lite tänkande beslutade han dock att inte göra det, då det skulle kännas för jämnt. Och han ville spela orättvist, låta vargen - spåren var allt för bekanta - leda denna lek.

Han skrattade. Ett tyst skratt som inte var menat att höras för någon annan än han själv. "Du kan inte springa för alltid." Det var endast ett mumlande. Ingen kunde hålla på för alltid, inte ens Mid, men detta hade förvandlats till en tävling i hans ögon. En tävling om vem som var skickligast.

Zey-So roade sig för fullt. Hannen har gett sig in i leken med henne. Modigt, hon kunde vara en skogsande eller demon som försöker vilseleda en stackars vandrare in i träsket eller någon annan mindre trevligt ställe. Hennes språng var lekfulla och snabba, hon har tränat att hålla fältet i väldigt lång tid, hannen skulle säkert snabbare tröttna på leken.

Hon dubblade sina spår och ledde in de i en volt innan hon graciöst hoppade upp på en sten där hennes avtryck inte skulle synas och väntade ut hannen för att sluta upp sig vid hans sida och låta toppen av hennes fluffiga svans slå mot hans nos när hon sprang om honom.

Spåren dubblades, förvirrade honom tills han hittade dem rätta igen. Detta blev bara mer och mer intressant. Underhållande.
De försvann.
Mid såg sig om. Han tvivlade på att den, det, han, hon hade försvunnit. Det skulle förstöra allt det roliga. Den röda blicken svepte över platsen framför, stannade på stenen. Resten av området var lika lerigt som tidigare och han var inte dum.
Han passerade den, låtsades vara ovetande. En med flit dåligt spelad min av förvåning låg i hans ansikte då han såg sig om kring.
Päls.
Han fnös till då det slog till mot hans nos, och han slöt irriterat det vänstra blinda ögat. Så den hade fast form också, inte bara en ande som ville retas?
Tassavtrycken återuppstod framför honom ytterligare en gång, och han kom efter dem - denna gång med ny beslutsamhet. Efter det här skulle han genomskåda lekens ledare.

Han genomskådade hennes plan att gömma sig uppe på stenen och ett leende syntes på hennes ansikte. Nöjt leende av att hannen inte var dum. Hon började gilla honom mer och mer.

Men en beslutsam min följde han efter henne där hon sprang fram, hoppade över nedfallna träd och lågt växande buskar samtidigt som hon zick-zackade sig mellan de tjocka trädstammarna och stenarna. Snart skulle de nå en torrare mark, hon kände redan nu hur leran byttes ut mot grus, här skulle hennes steg bli mer hörbara men mindre synliga.

Hon kikade sig över axeln för att se om hannen hängde med.

Flera gånger tappade han bort vem-det-nu-var, men eftersom att spåren tillslut uppstod igen följde han en ungefärlig väg.
Leran ersattes med grus.
Blicken svängde fram och tillbaka på marken, och han spetsade öronen. Hans fart ökades och han började försöka komma ikapp. Om han lyssnade noga skulle det inte vara så svårt.

[Ehrm.. Det här var ju.. långt............................................. Sorry för kort xc]

Zey-So stannade och stelnade till. Nu befann hon sig på grusväg ca tre meter ifrån hannen, fullständigt doftlös, spåren syntes inte på det hårda underlaget, inte ett enda ljud kom från henne. Hennes gula blick var fastnaglat på hannen med eldmanen snett framför henne.

(sorry kort)

Allt försvann. Spår, ljud - allt. För en kort stund trodde han att allt bara hade varit en inbillning, en påhittad lek, men de tankarna utrotades så fort som de hade kommit. Trots att ingenting syntes på något håll så kände han en närvaro, iakttagelse. Det kunde lika gärna vara falskt, men han var någorlunda säker på att det var det motsatta.
Midnight tog tre steg framåt, och gruset knastrade under hans normalt tysta steg. Var han nära nu? Han kunde inte avgöra hur långt ifrån han eller hon var, men han visste att han hade gått rätt.
Han rörde sig längre. Tystnaden som hade uppstått var nästan skrämmande; det var som att inte ens fåglarna sjöng.
"Du dolda, jag vet att du är där." Det ryckte i mungipan, en antydan till ett kallt leende.

Zey-So flinade åt hans ord. Hans blick var riktad åt fel håll och det var roande med tanken på hur säker har lät. För att göra saker lättare för honom harklade hon sig försiktigt innan hon lät osynligheten släppa taget om henne

[Vill bara tillägga att Mid inte lät osäker, utan mer åt det säkra hållet ^^' *har svårt att se Midnight osäker* förlåt om jag gjorde det otydligt i mitt tidigare inlägg c:]

ändrat nu

Ett harklande, ett avslöjande. Han lät blicken glida dit, halvt besviken på att han hade tagit fel. Ett lätt skratt utan känslor lämnade honom istället och han vände sig om, tillsynes oberörd av misstaget. 
Honan som stod framför honom var inte vad han hade förväntat sig. Hon var större än honom - han var än inte fullvuxen, men ändå - med mer kattlika drag och mönster i form av prickar och fläckar. "Hälsad." Även det var känslolöst. Ögonen glänste av intresse, men rösten bar inte en ton som talade om något annat än kyla. 
Han lät sitt röda öga möta hennes gula. Vad tänkte hon på? "Vad har du för anledning till denna.. 'lek'"? Han började svepa runt henne, men stannade efter bara ett par steg. "Jag kan inte påstå att det inte var underhållande. Det är mer en simpel undran än en riktig fråga." Han satte sig ner, fokuserade på en punkt i fjärran. "Tack." Ordet kändes konstigt men ändå bra i munnen. Allt hade trots allt varit en bra övning för honom.

[..Skumt o-o]

Hannens röst var inte den vackraste eller trevligaste att lyssna till. Zey-So rynkade på pannan och lät ena öra vinklas bakåt innan hon graciöst satte sig ner med svansen virat runt frambenen.

"Jag skulle undra samma sak, främling. Vad har du för anledning att förfölja mig?"

Hennes röst var spinnande och mjuk, behagligt låg och lätt att lyssna till. De gula ögonen som var betydligt större än vanliga vargars och hade den typiska kattpupillen stirrade djuriskt och hypnotiserande på honom. Hon blinkade inte.

Midnight log. "Ingen, det var bara ett val jag gjorde." Han såg åter på honan. "Jag står inte ut med all denna träning. Jag behövde variation." Orden slutade med en fnysning, och han fångade upp den gula, nästan hypnotiserande blicken utan någon större reaktion.

En tanke retade honom, och han bytte ämne. "Använder du det ofta?" Han syftade på osynlighets-biten, och antog att hon förstod - han gjorde ingenting för att förtydliga det.

[Kort D8]

Zey-So flinade lätt.

"Och jag ville se hur lätt är det att locka iväg en varg från ett ställe till en annan. Tack, du visade mig att det är relativt enkelt. Bra att veta till nästa gång."

Hon skrattade mjukt och sedan som svar på hans ord la på sig osynlighetsfältet igen innan hon förflyttade sig något och lät den sedan den släppa. Nu befann hon sig en bit närmare honom.

Kargens flin smittade av sig.
"Jo" Han gillade henne. Stämningen blev lättare. "Det kan det vara. De kanske följer med dig mer villigt dock om du inte springer sicksack och hoppar över varenda stock som kommer i din väg." Han skrattade även han, fast kortare, och granskade intresserat då hon visade sin kraft. Så annorlunda. 
"Lever du här?"

[Jag vill skriva låångt ;w;]

 "Det är ju det som är intressant. Hur villig du är att följa mig trots att jag lurat dig och inte tagit den lättaste vägen.."

Hon blinkade med ena ögat och log.

"Jag bor här ja.. Höstskogen är för tillfället den enda fria från flockar område jag har funnit. Det är relativt säkert här också. Vad gör du här, främling?"

"Det är kul med utmaningar ibland." Flinet förvandlades till ett leende. "Men höstskogen.." Han tippade huvudet på sned, tänkte efter. "Om ryktena stämmer.. ska det väl vara någon flygande samling där nu? Som letar efter medlemmar?" En suck lämnade honom. "Fast jag kanske bara missminner mig." 
Hans blick svepte igen, som om han inte ville se på honan. Var rädd för att avslöja för mycket igenom att bara se på henne. "Träning." Han sa det kort, nästan skarpt, övervägde om han skulle lämna ute deras huvudsakliga idé. "Och en plan. Vi ska bygga upp en flock, grupp, vad man nu ska kalla det som lever och utför gärningar i numooris skuggor." Han valde att säga det ändå, och så fort orden hade lämnat hans mun kunde han se henne i ögonen igen. "Din kraft.. den skulle vara värdefull?" Det var en förfrågan. Hon skulle kunna hjälpa dem, bli en del av detta. 
Med en harkling bytte han åter ämne. "Hur som helst.. Bär du något namn?"

Hans leende blev bistert. Visst var det så, nya flockar hit och dit. Men deras skulle vara annorlunda. Och än fanns det säkert plats över att vara på. Han var inte särskilt säker på varje revir, men han hade många gånger gått på platser utan att ha blivit störd. En gång hade han råkat beträda Qu's, någonting han dock fortfarande ångrade.
 
Kargen skakade på huvudet. "Dit val." Ett flin klädde för ett ögonblick hans läppar. "Beror det på saker i ditt förflutna? Eller har du egna planer?" Han accepterade att hon inte ville, men han var även han lite nyfiken. 

"Midnight, eller Mid. Vad som än passar bäst."

Zey-So fnös. Hon tänkte inte sitta här och berätta för främlingen vad hon har levt för liv och vad påverkar hennes beslut. Ett inte alltför artigt gäspande släpptes fram och honan granskade ynglingen med en uttråkad blick.

"Mitt val så sant. Jag hoppas att du inte tror att jag kommer berätta för dig om mitt liv? Det kommer ta alldeles för lång tid och jag själv har inget intresse att sitta här och slösa på mitt liv inför en främling jag ser för första gången?"

Ett leende syntes på hennes ansikte som för att mjuka på de hårda orden.

"Det var trevligt att träffa dig Midnight. Jag kommer hitta dig om det kommer behövas"

Med dessa ord reste hon sig upp och snärtade till med svansen.

Mid gillade henne inte längre, hur hon uppförde sig. Hade han sagt något fel?
"Det tror jag inte" Han fnös. "Jag förväntade mig att du skulle svara ja eller nej. Inte något detaljerat."
Hanen granskade henne då hon reste sig upp, för att sedan själv vända om. "Detsamma, antar jag." Han tog sats, sköt ifrån, och landade på en av trädets lägre grenar. Processen återupprepades. Det var ytterligare en sak han hade övat på, och om han fick säga det själv så var han nu ganska bra på det. 

Avslutat