Det var fortfarande klart och natten låg över savannen. Hon hade precis talat med Dimitrij och var nu på väg mot Kenai för att göra detsamma med honom. Hon visste inte hur han skulle reagera på det faktum att hon skulle följa med Dimitrij för att kunna jaga nattens barn, för att offra sitt liv i en kamp hon ändå inte skulle överleva till slutet i. Den blå blicken sökte över det mörka området innan hon fann hans siluett. "Kenai" Hon uttalade namnet försiktigt, visste inte om han sov eller inte, men ändå var tonen allvarlig. Hur många av deras hade inte varit allvarliga senaste tiden? Det kändes som om alla de allvarliga ämnena kom samtidigt nu. Hon fortsatte närma sig honom. "Vi måste tala" 

[Ojoj vad kort och derp x'D]

Då han uttalade hennes namn lugnade nreverna ner sig litet, konstigt nog, och hon kände sig säkrare. Det här var vad hon ville och om Kenai bydde sig om henne kunde han inte neka henne detta. Men hon ville även ha honom vid sin sida, om inte i kampen så iallfall med valparna, och i vandringen till den strimma av skog som överlevt. Ville kunna luta sig mot honom när hon behövde hjälp med valparna, för hon skulle inte vara ensam. Hon hade ju honom. alllt skulle bli bra. "Viktiga saker" Trots att hennes röst var allvarlig log hon. Nej hon skulle inte tveka inför vad kenai skulle säga. Hon litade på honom. "jag har talat med Dimitrij" i samma sekund som hon uttalade vännens namn så såg hon bort åt hennes håll. "Hon berättade om sitt liv, sina förluster och sitt mål" Hon slog sig ner brevid Kenai, han såg verkligen trött ut men hon måste få detta sagt. "Och jag har bestämt att jag vill hjälpa henne med det" Den blå blicken sökte hennes älskades heterokromatiska. hur skulle hon förklara för honom exakt avd det var som måle gick ut på. Vad det var hon ämnade att lägga sitt liv på? "Har du hört talas om nattens barn?" började hon, likt så dimitrij gjort till henne. Det var en bra grund och hon trodde att kenai borde gjort det, så som han rest runt i numoori, han hde stor kunskap om många saker, både språk och allmän kunskap om platser i numoori så varför skulle han inte ha koll på detta?

Hon nickade, han hade hörttalas om dem då slapp hon ta den långa historien. "De är en viktig del i det som varit, är och kommer vara Dimitrijs liv. Och nu även mitt" Hon sökte åter hans blick då hennes flytigt iväg mot stjärnorna. "Har du hörttalas om de vita?" den historien var hon inte lika säker på att han hört, den var mer sällsynt än dem om nattens barn, om vampyrerna. Hon själv hade inte hört någon av historierna under den delen av sitt liv hon nu kunde minnas. De vita hade varit Dimitrijs flock, hennes familj, ämnad enbart för att jaga de monster som kallades vampyrer. Ämnade för jakten. Ättlingar från den äldsta av nattens barn. Säkerheten låg fortfarande hos henne, och för vr gång hon tänkte på det ju mer beslutsam blev hon. Hon visste vart hon stod, vart hon hörde hemma. Vart hon ville komma och vilken väg hon skulle få gå. Problemet var Kenai. Skulle han finnas där?

Som hon gissat. "De var Dimitrijs familj, hennes gamla flock. De vandrar inte längre denna jord men var ämnade att jaga. Avlade i ett syfte att förgöra de monster som utgjorde deras farfäder. Den älsta av dem alla" Henes blick låg fortfarande säkert i Kenais. "Tränade från valpben för att jaga nattens barn" Hon var nästan helt säker på att Kenai borde listat ut vart hon ville komma, vad hon ämnade för att göra. "Dimitrij vill bygga upp en sådan flock igen och jag har svurit att delta i jakten" Hennes blick hade nu släppt det som varit henens tygghet, lämnade säkerhets rustningen vid sidan om innan hon kastade sig ut för stupet. Vad skulle han tycka? Hennes blick var fäst vid månen, som om den skulle kunna hjälpa henne. Skulle hon någonsin kunna se på natten med samma ögon? Skulle hon kunna vandra genom en skog utan att oroa sig för vad som gömde sig i dess skuggor? "Jag vet inte vart du står, men jag önskar gärna att få ha dig med, om än bara i början" Hon sökte åter hans blick "Jag kommer inte klara av Dem utan dig" hon lät blicken menande glida över den spända buken.

Hon kunde se känslorna spela i honom och det gjrode ont, det skar i henne att se honom så sårbar så ledsen. Det kändes som om allt kommit ut fel som om hon sagt något fel. Men hon var säker, hon gjorde inte det här för Dimitrij, inte bara för Dimitrij iallafall, hon gjorde det för sig själv, för honom, för deras små. För att ge dem en framtid. Han uttalade hennes namn och murar föll, vågor av känslor sköljde över henne, smärtan blandades med beslutsamheten. Oron med säkerheten. Ett virrvarr där det ena inte gick att urskilja från den andra. "Kenai" Hennes röst darrade lätt av alla känslor som svallade inom henne. "Jag älskar dig, likaså älskar jag Dem, mer än vad du någonsin kan ana älskar jag dem redan. Ingen har tvingat mig att välja detta, ingen har bett mig göra det. Jag valde det" Hon tystnade försökte hitta ord som kunde förklara det hon ville ha sagt. Försökte formulera så att han förstod vad hon menade. Hon hade aldrig varit bra på att tala, inte med någon. "Sen jag vaknade för åtta år sedan, utan att veta vart jag var, vem jag var eller vartifrån jag kommit, så har jag vandrat i ett mörker, snubblat fram utan något ljus. Inget som lös upp min väg. Sedan mötte jag en skadad, och ytterst svag individ i Kaiwood. Det regnade och blötsnö tyngde träden. Trots Dimitrijs ovilja så höll jag henne sällskap genom skogen, ville inte lämna henne i det tillstånd hon befann sig, men när vi väl nått genom skogen hade jag funnit en vän. Ett svagt ljus som talade om hopp. Hon stärkte mig men vi skildes åt där. Min vandring fortsatte, åter ensam men nu med ett vagt ljus som lyste en del av vägen jag gick. Ett hopp som väckts inom mig. En dag fann jag stranden, för jag hade med en innerlig önskan sökt havet" hon pausade och log ett vagt, nästan obefintligt leende "En dag fann jag dig" hennes blick hade låsts fast i Kenais "Du lärde mig vad lycka var, hur det var att älska någon, du lärde mig att livet kunde vara underbart att leva. Plötsligt hade jag ett ljus, en sol som sken upp allt. Jag fick en väg att gå" Hon suckade lätt "Men trots att jag hade en väg så hade jag inget mål, jag vandrade planlöst på en väg upplyst av en sol, och en måne. Så när Dimitrij berättade om sina planer när jag frågade henne, så kunde jag inte låta bli att tänka tanken. Tänk om jag kunde hjälpa till med att göra världen bättre för dem jag älskar. Tänk om jag kunde göra den bättre för dem som hjälpt mig. För dig och Dem. För de som vandrar numooris jord, jag valde att hjälpa henne med en uppgift större än oss själva, trots att hon inte bett mig. Jag valde att hjälpa henne att göra värlen bättre för Våra små och för alla som skall följa våra spår efter det" Hon lät det hinna sjunka in efter att hon tystnat, sade inget mer. Hon hade inte talat om sina känslor med någon annan, hon var inte sådan. Det var väldigt svårt för henne att tala om hur hon känt. Patetisk och värdelös. Men Hon hade blivigt räddad, räddad från ett mörker.

Åter syntes det smärta i Kenai, men ändp kunde hon inte förmå sig att tviivla i sitt val kunde inte förmå sig att känna ånger. Hon hade hittat hem. Men ändå slet hon itu, ett nytt val som inte uppenbarat sig för henne fören nu, kanske för att det inte behövts först nu. Men det var så smärtsamt. Hur skulle hon kunna välja? Varför behövde hon välja? Hon önskade så att Kenai inte yagit det till den här punkten, även om han inte menade det så. Han had inte ens sagt någon som kunde tydas så. Men det kändes som om hon skulle tvingas välja mellan Dimitrij, honan som gett henne hoppet och livet åter, och Kenai, han som lärt henne leva det liv hon getts. Han tog åter orda och även om orden var smickrande så ville hon inte tro dem. Hon kunde omöjligen vara den modigaste han träffat efter alla år han vandrat i numoori. "Du behöver inte klara dig utan mig" svarade hon lågmält, nedstämd av faktumet att han var sårad. Hon kunde inte göra alla lyckliga samtidigt. "Som du själv sa Kenai, Måne och Sol måste samexistera, samma sak är frånvaro och närvaro, jag kan inte alltid stå vid din sida, hur mycket jag än vill det. Men inte heller tänker jag lämna dig. Men om man inte alltid är tillsammans, om man har frånvarande perioder så blir tilfällena då man möts än ljuvare. Du är en vandrande själ, min älskade, men jag behöver fast mark, en flock och familj att luta mig mot ett fast mål att kämpa för, jag kan inte vandra ensam längre, men inte heller bara vi två. Vi är olika själar i grunden" Hon försökte fästa sin blick i hans igen. Försökte förmedla vad hon kände genom blicken. "Räcker inte det med att jag älskar dig? Alltid?" Hon kröp ihop intill honom och lade huvudet under hans för att sedan trycka sig mot hans hals och haka. "Du kommer alltid kunna nå mig, och än ska du inte bli av med mig, Jag litar på Dimitrij, hon skulle inte starta jakten utan träning" Hon drog åt sig huvudet igen. "Men jag vill gärna ha med dig också, jag kan inte göra det här ensam, jag kan ingenting om valpar" Hon bytte ämne, mot ett som även det var ett som låg framför dem nu, snart.

" Jag skulle dock vilja prata med Dimitrij, om våran framtid. Om våra valpar. Om hur delaktig jag får vara, trots att jag inte delar er tro eller ert mål. " Sade han, medan han lät några svaga undertoner av fundersamhet smyga sig in i hans mening. Med tanke på att valparna skulle födas under flockens beskydd, så tillhörde nog dem likaväl flocken som Loiana.

Hon lyssnade på honom, och även om han fortfarande lät nedstämd så börjad det övergå till det bättre. De skulle hitta en balans, det visste hon. De skulle få det att fungera, så var det bara, hon skulle inte kunna leva med något annat. "Du får stanna hos dem så länge som du vill, om inte annat ska jag se till att det blir så" Hon log mot honom igen, försökte få honom på bättre humör. "det är inte ens säkert att jag blir tillräckligt tränad för att jaga" Försökte hon försiktigt, hon visste ju trots allt inte så mycket om hur Dimitrij planerade allt. Om hon ens visste något alls. Hon suckade. "Kenai?" hennes tonfall var frågande. Alla de svallande känslorna hade lugnat ner sig men låg ändå och tryckte i bakgrunden, hon måste verkligen lära sig hantera dem bättre.

[Ojoj Kort och Derp trenden fortsätter hära x'D]

Han hade rullat ur hennes beröring och ögonlocken var slutna innan han, sömndrucket, såg upp mot henne och hon sken upp, likt ett barn som hittat något vackert, som en blind man som sett solen för första gången. "Jag älskar dig" Hennes stämma var mjuk och hon kröp åter tätt intill honom, hon hade ännu inte sagt hur tidigt de skulle börja röra på sig, men det fick kanske Dimitrij göra, eftersom Kenai sagt att han skulle tala med henne. Lugnt lade hon huvudet till marken, kanske var det bästa att få litet sömn innan de åter talade med Dimitrij? Kenai såg ändå inte ut att kunna hålla ögonen öppna länge till. Hon log fortfarande då hon slöt ögonlocken så att de dolde de havsblå ögonen. Ja några timmars sömn kanske hon lyckades få, även om hon just nu var uppskruvad och kände adrenalin pumpa i ådrorna. Spänningen i det val hon gjort började åter övervinna alla andra känslor.

[ När jag pratade med MP så ville hon att de skulle börja röra på sig typ, nu direkt, alltså natten då detta utspelar sig, så istället för att avsluta här, så kanske MP kan hoppa in med Dimitrij och på så vis hinner Kenai och Dimitrij prata utan att jag på något vis fördröjer henne? :3 Även om Kenai förmodligen kommer stanna för natten och bege sig emot Acherati dagen därpå, eftersom han är så trött. xD ]

Kenai verkade snabbt försvinna bort, inte på så sätt att han lämnade henne och gick därifrån utan han sjunk ihop då han slappnade av och hon log. Fortfarande kände hon sig inte trött och hon höjde åter huvudet, hon hade ju lovat Dimitrij att det inte skulle dröja länge, kanske skulle hon ta sig till henne igen? Men hon ville inte lämna Kenai nu, hon visste ju att de skulle röra på sig snart ändå. 'Dimitrij' Skickade hon ut en mjuk tanke, kanske kunde vännen komma till dem? och om hon gjorde det innan Kenai somnade kanske hon skulle hinna förklara litet mer för honom, och han skulle kunna ställa sina frågor. Hon nickade. det lät som en bra idé. Hon lät den blå blicken söka sig åt det håll hon visste att Dimtrij befann sig.

[Så här gör vi då som en liten lösning c:]

Dimitrij hade legat kvar i gräset sedan Loiana lämnade henne för att tala med Kenai. Hon visste inte riktigt vad hon skulle vänta sig. Loiana sade att hon ville kämpa. Kenai hade aldrig känts som jaktens varelse, av det lilla Dimitrij kände honom. Väntan hade aldrig varit Dimitrijs starkaste sida, men det var något hon tvingades lära sig. Inget skulle komma ur förhastade beslut. Men hon hade inte all den tid hon önskade. Inte just nu. När hon återvänt till Niara skulle det bli lugnare igen. Ett tag. Tankarna vandrade medan hon låg still under stjärnorna. Hon skulle behöva finna de hon redan funnit igen, och tala om för dem vart de skulle vandra. Hon borde kunna finna dem från luften. Men även från luften kunde det ta tid. Hon ville samla de som ville kämpa för att se hur många som faktiskt brann. Hur många som skulle stanna och hur många som skulle gå när de fått tänka och inse vad de gav sig in i. Kanske kunde hon nå deras sinnen. Det skulle ha underlättat en del. Hon sträckte sitt medvetande utåt i alla riktningar. Tillfälligt släppte hon alla murar för att nå så långt som möjligt. Hon kände Loianas och Kenais närvaro, men närmade sig dem inte med tanken. Hon kände närvaron av flera medvetanden, de flesta tillhörande djur, så olika vargens i form och funktion. Hon skulle aldrig förstå dem. Längre ut tyckte hon sig ana andra, spridda från varandra, men det var för långt bort för att hon skulle ha en möjlighet att avgöra vilka de var. Hon nådde inte längre än så, och även om hon hade försökt kommunicera på avståndet hade det nästan garanterat aldrig nått fram. Hon hade inte den kunskapen eller styrkan. Lika snabbt som hon sänt ut medvetandet drog hon tillbaks det och stängde sina sedvanliga murar. När hon drog in luft i lungorna insåg hon att andetagen skalv, att hennes kropp skalv. Det var känslor och minnen hon främst höll bakom murarna. Sådana som kunde överkomma henne och få henne ur balans om hon släppte greppet om dem. Hon bet ihop och drog ett par djupa, långsamma andetag för att återta lugnet.
     Det tog ett tag innan Loianas röst gjorde sig hörd bland Dimitrijs tankar. Dimitrij höjde huvudet från marken och såg åt vännens håll. Hon låg stilla i ytterligare ett ögonblick innan hon reste sig upp och med makligt långsamma kliv rörde sig bort mot de andra. Hon höll huvudet sänkt så att hornen nästan omslöt nacken. När hon närmade sig de båda andra fann hon dem liggande tillsammans. Där fanns en tyngd i luften, men inget som vittnade om hårda ord eller gräl. Nosen ryckte då hon vädrade i luften när hon närmade sig. Ett par längre steg ifrån de andra stannade hon upp. Blicken gled över de två innan den fäste sig vid Loiana. Öronen ställde sig upp på Dimitrijs huvud, innan de snabbt lade sig ned på nytt. Svansen hängde i en båge bakom den gängliga kroppen. Trots att hon inte trodde att de grälat, då de låg tillsammans som nu, så tyckte hon inte om tanken på att de kanske inte skulle vara överens. Hon hade aldrig bett Loiana att kämpa tillsammans med henne, även om det var en skön tanke att ha en vän vid sin sida. Hon ville inte splittra de två, och var fortfarande inte säker på om hon skulle låta Loiana följa med norrut egentligen. Hon ville inte att de skulle riskera att något hände. Närvaron runt vännen talade om liv, men det hade hennes egna också gjort in i det sista. Loiana var värd livet. Kenai var värd livet. Det var få som inte var det.
     Dimitrij rätade på sig, men förblev stående en liten bit från de andra. Hade de kommit fram till något?

[ De brunas roll! 8D ]

[Oyoy derp svar på väg]
Efter det att hon skickat ut tanken dröjde det några minuter innan hon kunde skymta Dimitrijs gestalt som en svart siluett mot den mörka himlen, knappt urskiljbar bland mörkret. Kenai hade även han lagt sig och blickat åt samma håll, i tystnad låg de där och väntade på att den högreste gestalten skulle komma närmre. Loiana kände fortfarande upprymdheten flöda genom henne, hon var förväntansfull.
  Då Dimitrij stannade upp tänkte Loiana sära käkarna för att tala, dock han Kenai före och hon lät blicken glida över mot honom istället och log, hon tyckte det var bra att han tog initiativet att börja, hon ville ju trots allt att de två skulle lära känna varann. Dock så visste hon nog redan svaret på det han frågade. Han skulle få följa med, hon var säker på det. Blicken flöt över till Dimitrij igen, trots att hon kände sig säker på att Kenai skulle få följa med så kände hon en lätt oro att han kanske inte skulle få det, tänk om det var så att det inte var möjligt. Hon hoppades verkligen inte att något sådant skulle dyka upp.

Hon lyssnade lugnt på Kenais svar. Det var som hon väntat sig. Men hanen verkade trött, för trött för att lämna platsen för skogen i norr innan gryningen. Hon tänkte inte vänta så länge. Kanske kunde de båda, om de valde att följa henne, vandra norrut på egen hand.
     "Jag tänker inte tvinga någon att stanna eller gå", svarade hon efter en kort paus. "Ingen kommer tvingas att följa mig, och jag tänker inte tvinga någon att slåss. Inte Loiana, inte dig..." Hon svepte med blicken över den mindre honans runda kropp medan hon talade, och fortsatte utan uppehåll. "... och inte dem." Öronen tycktes spänna sig under hennes horn. "Det är ert val, och deras." Hon tystnade och förblev stående, stilla och med blicken vilande vid Kenai. De skarpa grå speglade lugnt allvar.

" Tack. " Svarade han henne, kort efter att hon tystnat. 

Då Dimitij tog orda så slappnade hon genast av, hur kunde hon ens ha tvkat? Om än undermedvetet. Ett brett leende sken upp på hennes läppar och hon reste sig smidigt från Kenai sida för att tassa fram till dimitrij med lätta steg. Hennes huvud lades mukt över hannes suldror i en kram. "Tack dimitrij, du är bäst" Hennes röst var mjuk och tonen lycklig. Loiana var inte den som vanligtvis visade sina känslor i den här formen, utan man brukade mest få läsa dem i kroppssprket och hennes ögon. "Du förstår inte hur mycket det här betyder för mig, för Oss" Hon såg bak mot Kenai med samma innerliga breda leendet. Ja det skulle betyda mycket att få ha honom där, och varför då inte uttrycka det? De blå lös nästan av lyckan och glädjen hon äntligen tillät sig känna.

När Loiana reste sig upp och kom bort till henne såg Dimitrij på vännen. Hon hukade en aning när den mindre honan sträckte sig för att lägga huvudet över hennes skuldror och besvarade gesten. Vännens ord fick det att sticka till i hennes bröst av ännu en av alla känslor hon inte riktigt kunde sätta ord på. Den var varm och tung, men inte tung på samma vis som sorgen hon burit så länge, och som hon fortfarande bar. Tanken fick henne att rycka till lätt, men hon slätade över det genom att räta på sig igen. Hon gav Loiana ett litet leende innan hon vände sig till Kenai igen.
     "Jag tänker bege mig norrut." Skärpan som alltid fanns i hennes ögon hade blandats med en slags trötthet som vilat över henne ett tag, och den brinnande målmedvetenhet som bosatt sig i hennes kropp. Hon visste vad hon behövde göra. "Jag har en vän som är skadad, i den delen av skogen norr om här som överlevt. Jag behöver återvända till henne." Tonen i hennes röst blev en aning lägre när hon talade.

Den vita varginnan lämnade hans sida för att visa sin uppskattning gentemot hennes väninna. Ett snett leende trädde fram på hans mörka läppar när han betraktade dem. 
När Dimtrij sedan började tala igen, sträckte han lite på sig. Med spända öron lyssnade han på vad hon hade att säga, för att slutligen nicka till lite.