[Loiana var så glad att hon sprattlade över båda två innan hon växte ut vingar och flög till Acherati]

Hennes blick hade flytit iväg över det mörka landskapet, fastade då och då på siluetter av växter och ibland enstaka djur, knappt urskiljbara i det mycket vaga ljuset, så hon lät den svea tillbaka till Dimitrij. Hennes svans vaggade bakom henne, taktfast och rytmiskt. Fick man verkligen vara så här glad? Speciellt nät man visste vad för framtid som väntade? Vad hon kastade sig in i var det inte många som ens trodde på. Men hon litade på vännen, det fanns inte ett endaa fiber i hennes kropp som tvekade på Dimitrij, och hon hade heller ingen anledning att göra det. 
Kenais röst fick henne att åter flytta den blå blicken och hon lät den vila på hans, i månens ljus, silvriga gestalt. Han passade i det. Leendet bröts upp i ansiktet igen, bara av att se honom. Hon hade inga proble med att vandra redan nu, hon var ändå för uppskruvad för att sova något.

[Avslutas snart kanske? c:]

Hon nickade som svar på Kenais fråga. Jo, redan inatt. Hon behövde återvända, och hade egentligen redan väntat alldeles för länge. Hon trodde inte att det skulle hända Naira något, men ville inte riskera det. Blicken rörde sig mellan Kenai och Loiana.
     "Jag antar att ni stannar?" Hon kunde inte vänta sig att någon av dem skulle följa henne så plötsligt, och särskilt inte med tanke på hur trött hon kunde se att Kenai var. Vad han skulle tänka om det som sagts när han fått sova ut gick inte att säga. Det var lätt att tycka något medan man inte var vid sina sinnes fulla bruk och ångra sig dagen därpå. Hon kunde inte heller svära på att Loiana skulle följa henne direkt. Ärligt talat trodde hon kanske att det vore bättre för dem båda om de stannade och lät valparna växa upp här, och flytta dem senare om de fortfarande ville delta då. Om Loiana fortfarande ville delta. Det kunde inte dröja allt för lång tid till nu, och Dimitrij var inte säker på om vännen borde vandra så långt. Samtidigt... om Loiana följde med redan så skulle valparna födas i... i en flock. De skulle bli del i det hela. Tanken var lika skrämmande som exalterande. Hon visste inte vad hon kunde vänta sig. Det var inte hennes sak att välja. Men hon skulle behöva vara beredd på det. Hur ont det än gjorde.

[Loiana får tala om ifall hon vill följa med direkt C; Tror också vi kan avsluta snart C:]

Dmitrijs fråga fick henne att Haja till. Stanna? Förbryllat såg hon på henne, pannan rynkades då hon drog ihop ögonbrynen. Blicken kastades åter över Kenai, han verkade allt för trött för at följa med, men Loiana för uppskruvad för att stanna. Blicken växlade mellan dimitrij och Kenais gestalter. Stanna med Kenai eller vandra med Dimitrij? Frågan rev i hennes huvud, och inte heller hjälpte det att hon hade knapp tid att bestämma sig på, det var nu eller inte. De blå stannade upp över Kenai, försökte finna svaret hos honom. Hon trodde att han skulle såras om hon gick nu, men vandrade hon inte nu kanske det skulle vara för sent senare? Hon kastade en blick på magen. De små srattlade till, som om de visste att hennes tankar låg hos dem. Omedvetet drogs ett lende upp på hennes mungipor. Om de föddes här, där både Kenai och Loiana hade svårt att vistas utan att bli brända, så skulle det kanske bli svårt att finna något, då de bara kunde röra sig på natten utan att, som sagt, bännas vid. Om de föddes i den del av skogen, som Dimitrij sagt, överlevt kansk det skulle bli rikligare byten, och de skulle vara säkrare för dem att röra sig i skydd land träden. Men om hon plötsligt behövde föda på vandringen skulle det vara en katastrof. Rynkan återvände till henens panna och hon lade åter bliken hos Dimitrij, kanske hade hennes gestalt Svaret? Men den förbryllade minen blev bara djupare. Dimitrij såg fundersam ut, nästan nedstämd? Loiana gnydde till, försökte fånga hennes uppmärksamhet. Vad var det som gjorde henne avvaktande? Hon bestämde sig snabbt, på några få gunder. Hon ved hela huvudet mot Kenai, med ett ursäktande uttryck innan hon talade "Jag följer med redan nu". Rösten var allvarlig, och åter svepte blicken över till Dimitrijs gestalt istället, väntad på vad hon skulle kunna tycka om det.

Hon satt tyst en kort stund efter att Loiana yttrat sig. Svaret gav henne blandade känslor, vilka inte speglades utåt. Hon var glad över att ha vännen vid sin sida. Glad för att där fanns någon som ville ta upp kampen. Samtidigt var hon rädd, orolig för vad som skulle kunna hända om Loiana följde med nu. Skulle hon klara vandringen? Om de inte hann dit i tid?
     Långsamt nickade hon som svar, och såg sedan på Kenai för att bekräfta ifall han skulle vänta och komma senare. Han verkade alldeles för trött för att vandra nu. Han skulle komma senare. Dimitrij tvivlade inte på att han skulle finna vägen dit. Även om de inte umgåtts mycket så tvivlade hon inte. Efter bara ett ögonblick såg hon tillbaks till Loiana och vände sig sedan om för att lämna platsen tillsammans med vännen.

[Avslutat]