[ Mirrow! 8D ]

En liten lila-rosa Silanni flög över Byomifallet, hon lekte med vattnet där, båda hennes framtassar var jätte våta och hon skvätte så mycket vatten hon kunde. Dom blåa ögonen med gula pupiller såg sig sedan omkring, det fanns ingen annan här, så hon behövde inte skämmas.

Efter en kort stund tröttnade hon på sin lek och flög ner till marken där det var växtrikt, allt hon såg var grönt med inslag av olika färger här och där, antagligen blommor eller något. Hon satte sig ner med en duns i marken och dom små vita vingarna lös i solens sken av vattendropparna, hon log för si själv och slöt sedan sina ögon.

Den svarta lille hanen gick fram mellan växtriket medan de röda ögonen synade av området framför honom. Öronen fångade upp alla ljud runtom kring honom med han spänt rörde sig framåt. Att ha lämnat en flock som helst skulle vilja bryta nacken av en var inget bra för närverna.. Att gå ensam var alltid lika riskabelt, men han hade behov av att få gå runt ensam och inte behöva gå med Deme hela tiden. Inte för att det var några fel med henne, hon var faktist rätt normal att vara med. Och han hade fått ut mycket av deras färd, att tala med nån som berättade något och inte bara blev upphetsad varje gång något annat än vart ska du gå?, nämndes. Mirrow skakade på huvudet så att den lila manen svängde från sida till sida, och de röda ögonen kikade upp under manen. Han hade inte riktigt bedömt denna plats ännu, den var färgglad och växtrik, lite som djungeln de färdats i, men ändå inte samma alls. Fast färggladheten föll honom inte riktigt i smaken.

Han kände plötsligt en doft som vinden drog med sig, Mirrow stelnade först till men doften var inget som påminde honom av TDN. Det här var en valpsdoft. Mirrow stod kvar ett tag innan han började gå igen, fast denna gång mot valpdoften. Han ville se vem denna främling var. Han började så tyst han kunde gå framåt. Efter ett tag kunde han höra vattenfallets brusande ljud, han hade hört det dagen före. Mirrow tittade noga var han lade sina tassar, det blev som en glänta framför honom och där fanns vattenfallet och en sjö till den. En ung valptik satt med slutna ögon på marken. Mirrow lät sig själv gömmas av en buske medan han tyst tittade på främlingen.

- Jag vet du här .. du sluta gömma. Fick hon fram med tanken, hon kan känna av när andra är i närheten med endast sinnet, ganska praktiskt. Valpen öppnade sina ögon och såg sig omkring.
- Jag Teacup, kallas Tap. Förde hon över till främlingen, var det en valp, ungdom eller vuxen? Det ville hon inte rota efter, det är ju andras privatliv, och även om man är liten kan man vara vuxen, likaså om man är stor kan man vara valp. Dom blåa ögonen med gula pupiller sökte efter främlingen, men hon gav upp och tittade istället på vattenfallet, det var mer intressant.

Efter en kort stund fladdrade hennes vingar, och ur sin sittande ställning flög hon nu istället med sina ben hängande ner emot marken, hon flög fram till den lilla sjön och stannade över den. Sedan tittade hon nedanför sig, hennes ögon mötte sin spegelbild, hon var inte så ful trots allt, hon var vacker även om hon var ung.

En röst viskade i hans huvud. Han trodde först att det var några ormar som fanns i närheten. Men dethär var inte väsningar utan varg ord som han helt förstog sig på, det var Tiken som verkade prata genom tankar. Som han hörde ormarna. Mirrow strök öronen först snabbt fundersamt bakåt innan han reste sig. Det var ändå inte nödvändigt att gömma sig. Hon verkade kunna höra hans sinnen annars så skulle hon aldrig märkt honom. Och han ville inte att hon skulle rota i hans huvud så han stängde in sina tankar för säkerhets skull så att hon inte skulle tjuvtitta. Han gick ut från sitt gömställe så han var fullt synlig och gick en liten bit närmre, fast inte nära alls. Högst två meter innan han stannade upp med spänd kropp medan han lyssnade till honan genom tankarna. Hennes namn var lite konstigt, aldrig hört förr.
Han stod tyst och granskade den rosa honan med de små köra vingarna. Hon verkade mindre än honom själv, några år yngre kanske. Hennes färg var något han aldrig sett förut, hon var som en av blommorna runt omkring. Han funderade om han skulle presentera sig eller inte, men tystnaden kändes för på packad så han öppnade munnen för att tala.
"Mirrow, Mitt namn är Mirrow" sade han med sin kyliga röst, det kunde förvåna många att denna valp hade en sån här röst, inte alls valpig alls.

Teacup's ögon vändes emot hanen, hon studerade honom väl där hon flög tryggt. Han presenterade sig som Mirrow, ett ovanligt namn, men fint.
- Trevligt Mirrow. Du hungrig? Frågade hon med sinnet och log, själv var hon lite hungrig, men hon väntade på hans svar. Tap landade framför honom, en halvmeter ungefär, sedan log hon stort. Han verkade inte så farlig, snarare tvärtom.

Vingarna hade torkat ifrån vattendropparna nu, vingarna glittrade nu istället, det var vackert då solen förstärkte ljuset lite bländande.
- Dina krafter? Frågade hon med sinnet lite undrande och log, hon visste inte vad han hade. Kanske något mycket speciellt?
- Veta inte mina. Sa hon sedan kort.

Mirrow följde henne med blicken då hon flög. Sen hörde han hennes röst i sitt huvud ännu en gång och han strök irriterat öronen en aning bak. Det kändes som om hon försökte rota i hans huvud. Sen kom hon flygande mot honom och hon landade inte långt från honom alls. Han backade ett steg bak, men stannade där och tittade på henne. Hon påminde honom om sin syster, Marcela, så olik han själv. Hon frågade om han var hungrig, Mirrow skakade på huvudet. Han kände sig inte vidare hungrig, och om hon ville ut på jakt så fick hon göra det själv. Hon log och ännu en gång hörde han hennes röst. Hon frågade om hans krafter, han behöll det uttryckslösa masken och lät gräset flamma upp framför dem, en liten låga som dansade. Den varade bara en kort stund, kanske 4 sekunder innan den dog ut. Mirrow hade gett sitt svar utan att behöva kasta bort mera ord.
"Varför kan du inte prata?" det var nästan det ända som intresserade honom. Och han frågade det han ville få svar på. Hon talade konstigt få hon pratade genom tankarna. Hon sade att hon inte visste sina krafter. Men Mirrow hade allafall listat ut en av hennes krafter. Hon kunde prata med andra genom tankarna. Nästan som hans ormar..

Hon såg på Mirrow då han skakade på sitt huvud, han var alltså inte hungrig, då nickade Tap och leendet dog ut. Plötsligt flammade en liten låga upp framför henne, hon föll bakåt och kravlade sig ifrån den, hon visste att eld var farligt. Men då hon märkte att flamman var kontrollerad log hon stort och klappade tassarna då hon låg på rygg, hon var mycket fascinerad. Flamman dog och hon slutade klappa sina tassar, istället ställde hon sig upp, rätade lite på sig och satte sig framför honom igen. Hon log brett, men då hon hörde en fråga om varför hon inte kunde prata, så vände hon sin blick ned i marken och såg ledsam ut.
- Jo .. jag föddes sådan. Varför kan du prata? Svarade hon med sinnet och skrattade stumt emot Mirrow.

[ Vet inte om Numoori-vargar kan klappa tassarna .. xD Men men .. O__O" ]

[Haha ^-^]

Han underhöll sig själv med att fundera vad denna hona skulle göra om han tände eld på nån av hennes vingar, för att sen se hur hon skulle se ut efteråt. Eller om han bara som hastigast skulle greppa hennes nacke och sen knäcka den. Det var en rätt underhållande tanke, något som inte skulle finnas i en valps sinne, men hade erövrat hans. Han kände sig frestad av tanken men rösten då hon pratade med honom gjorde sig ännu en gång på taglig. Han hade inte känt dendär känslan att vilja riva itu någon med sina bara käftar. Eller åtarkomma smärta, men något med denna tik gjorde något sånt inom honom. Hennes skratt i hans huvud fick han att sänka huvudet lite medan det ryckte i mungiporna. Han tittade på henne under pannluggen, något annurlunda fanns i hans blick, något vilt.
"Jag föddes sådan" sade han och han höjde lätt på ögonbrynet under manen, det syntes knappast. Sen höll han blicken fast på henne.

- Vad? Jag gjorde ju det .. Skickade hon över till Mirrow med sinnet och såg oroligt på honom, han hade tänkt något som hon försökte att rota fram, krångligt, och det gick inte så bra heller. Hon missade den viktiga informationen. Vad var det han hade tänkt i sin skalle? Hon var bara tvungen att veta. Tap rotade lite till, då helt plötsligt fick hon fram något. Mirrow hade tänkt på om han skulle bränna upp hennes vingar eller knäcka nacken av henne, hennes oroliga ansiktsuttryck blev hotfullt och argt.
- Jag vet vad du har tänkt om mig .. jag kan ju läsa tankar .. Morrade hon fram med sinnet. Teacup blottade sina vita tänder och flög upp några meter över marken, där kunde Mirrow inte nå henne om han hade tänkt attackera, nu kunde den grå/svarta lilla valpen inte göra henne fredlig, nu hade Mirrow gått över gränsen.

Det var det att man aldrig kunde veta med denne hane. Han hade redan gissat sig till att denna hona kunde läsa hans tankar. Hur dum trodde hon att han var? Men att låta sig hetsa upp den andra var en aning underhållande. Och på samma gång hade ju hans misstankar kommit i fullo då flickan flög upp och hörde henne ännu en gång i tankarna. Mirrow skakade på huvudet men satt kvar och lade sig ner. Det var onödigt att prata mer om hon kunde höra vad han tänkte.
Du är inte bättre själv. Du borde lära dig att inte rota i andras huvuden. tänkte han och tittade upp på tiken.
Sen ser du för söt ut för min smak tänkte han och flinade lite för sig själv och sänkte huvudet till tassarna igen.
Ska du dra nu? skickade han också vidare i tankarna,

Hon såg surt på honom.
- Vad ska jag annars göra? Mima eller!? Skrek hon över med sinnet, hon hoppas på att det bara skulle ringa i hela huvudet på honom, vem trodde han egentligen att han var? En dum liten valp kallad Mirrow.
- Oj då .. är jag för söt nu också!? Och tror du att jag är feg!? Skickade hon ilsket och skrikigt över till honom, detta kan han aldrig få stopp på om han inte lämnar platsen, men om han ska envisas så får han väl göra det.

Tap bara stirrar på Mirrow där hon flyger, dom blåa ögonen med gula pupiller ser mycket arga ut. Tillslut valde hon att landa på en trädgren några meter upp från marken, där satte hon sig vingligt ner och hoppades på att hon inte skulle ramla ner. Men jovisst skulle hon falla, Teacup fick visserligen kontroll över sig själv och flög upp på fem meters höjd, alltså längre upp i luften. Där stirrade hon på honom.
- Vill du att jag ska stirra på dig hela dagen? Skickade hon argt till honom och såg ännu mer tjurigt på Mirrow, sedan vände hon ryggen till och flög till en sten där vattnet ifrån vattenfallet precis föll ned i den lilla sjön. Hon satte sig ner på stenen och kände hur vattnet skvätte på både hennes rygg, bak, huvud, nacke och vingar. Det var skönt att få svalka sig lite då solen värme något otroligt.

Hon hade verkligen blivit uppretad nu och skrek åt honom i hans huvud. Tur att han var rätt van att höra röster i huvudet varje dag. Han hade varit med om värre, hans sår i nacken hade inte läkt helt ännu och man kunde tydligt se brännmärket som mor åstadkommit. Flinet försvan och han tittade bara bistert fram. Han hade slutat att följa flickan med blicken men lyssnade efter henne för att veta var hon var. Men han höjde blicken först då hon talade till honom igen och ett flin föll på hans läppar och han skakade på huvudet och mötte de stirrande ögonen.
Det bestämmer väl du själv, men inget jag har imot. tänkte han och sänkte sen huvudet tillbaks, solen lös på hans päls och han skickade upp små gnistor från sin kropp för att visa sitt nöje.

- Jaha .. Svarade hon surt med tanken och lyfte sedan från stenen, denna gången flög hon därifrån. Mirrow var en djävul och honom ville hon aldrig mera se.
- Hej då. Skickade hon utan att vända blicken emot honom, hon bara flög det snabbaste hon kunde därifrån.

[ Ska vi avsluta? (: ]

Det enda hans hjärna orkade ta och registrera var att honan lämnade denna plats. Ett nöjd flin befann sig på hans läppar. Det hade varit underhållande, och han hade insett hur svaga vissa vargar kunde vara i sinnet. Men att röra sig bort från den här platsen nu var onödigt, så han låg kvar där och lapade solens strålar.

[AVSLUTAT]