Han var omgiven av döda träd och död mark. Dimman låg tjock bland de mörka stammarna. Han hade varit här förut. Han visste var han befann sig. Från Raukakekedjan och uppåt kunde han alla platser utantill. Det hade han hans förra flock att tacka för. Det var inprincip det enda han tackade dem för, inget annat. Eller jo, en till sak. Hon. Men det hade även varit dem, hans förra flock, som tagit hennes liv. Inga bevis från att det varit dem fanns, men han var säker på det. Om det inte var deras egna tassar som gjort det, hade det varit deras underutvecklade hjärnors fel. Han fnös till. Vilken skam att veta att dem var en del av Raganasläkten, och vilken skam att en sån perfekt varelse som honom delade blod med dem.

Knak. En utav hans stora horn fastnade i en större gren. Han försökte ta ett steg framåt men grenen förhindrade honom från att göra det och knuffade tillbaka honom. Han stod stilla en stund, en ytterst kort stund, för att hitta balansen innan han sedan tog ett mer bestämt steg framåt.
Knak. Grenen bröts och den ljusa raganan fortsatte sin lugna vandring framåt med huvudet högt.
Hanen som redan var stor i mankhöjd tycktes bli ännu större med sin stolta kroppshållning. De stora hornen fick hans lugna utseende att se något mer läskigt ut, som om hornen symboliserade makt och fara. Om individen som såg honom inte tyckte att hornen hade en viss glans, eller såg något skrämmande ut, fick dem sig oftast ett gott skratt. Ett skratt som brukade bli deras sista.
Xerxes var inte en varg som lätt blev arg, man kunde dock lätt tro att han alltid var arg på grund utav hans hårda ton, men hans utseende brydde han sig mycket om. Kanske en aning för mycket om då det blev en svag punkt för honom.

Hanen stannade abrupt och stod stilla ett tag, utan en anledning. Xerxes satte sig sedan långsamt ned. Hans blick var fokuserad och riktat rakt framför honom. Det var som om han väntade på något att hända. Som om han väntade på en händelse att komma till honom. Det kunde ta ett tag, och det tillät han. Han hade tålamod.

(Privat med Aisu.)

Aisu och Uriko gick sida vid sida genom Döda Skogen. Hon uppskattade hans sällskap, och att få samtala lite med honom.
"Så ni tror att hon kommer att trivas?" frågade Aisu honom.
Uriko nickade kort som svar.
"Ja, det tror jag faktiskt att hon kommer att göra"
Aisu log nöjt över hans svar. "Bra, för hon verkade osäker till en början, och jag måste tyvärr säga att jag fortfarande är lite osäker på henne", sade Aisu med en suck. Hon såg något i Bambra som hade gjort att hon valt att ta med den unga tiken i flocken. Men tikens uppenbara osäkerhet vid deras första möte gjorde att Aisu fortfarande var aningen osäker på henne. Förhoppningsvis skulle det ändras då Bambra kom tillbaka efter sitt första uppdrag.
"Jag tror inte att ni behöver vara osäker", försäkrade Uriko. "Jag tror nämligen att..."
"Schhh", Aisu hyschade honom hastigt. Hon höjde huvudet och vädrade i luften. En doft hade tagit sig till dem och det var ingen som tillhörde flocken.
"Gå tillbaka till lyorna, Uriko", sade hon frånvarande samtidigt som hon såg in mellan de mörka träden. "Vi är inte längre ensamma i den här delen av skogen"
"Ja, m'lady", svarade Uriko kort och begav sig bortåt, längre in i reviret.
Aisu fortsatte ensam mot revirets gränser för att ta reda på vem det var som rörde sig antingen inne på reviret, eller precis i utkanten av det. Med nosen mot marken, men ögonen fixerade på vägen framför sig, gick hon över rotsystem, runt buskar och över små kullar.
Och där, stilla sittandes, såg hon honom. Främlingen. Han såg stor ut, och minst lika snövit som hennes egna son. Hornen som prydde hans hjässa fick honom att se ännu mer mäktig ut. Vid första anblicken var det inte mycket som skilde honom från en hjort. En Ragana, med andra ord.
"Ni rör er nära platser ni inte har att göra på. Vad gör ni här?" frågade hon misstänksam samtidigt som hon tog några steg närmre honom. Nu när hon hade främlingen framför sig så önskade hon att Uriko hade stannat och gjort henne sällskap. Men kanske skulle det bara se dumt ut, hon var trots allt ledaren för flocken. Och vilken ledare hade inte mod för att möta en främmande varg. Aisu nästan skrattade åt tanken.

[ Hittade rollet xD ]

Vibrationer kittlade hans trampdynor. Han stängde ögonen för att kunna koncentrera sig mer på rörelserna.
Det var två individer, två vargar. Nu när han visste var de var tycktes han höra deras röster vagt, men inte tillräckligt för att kunna förstå orden. De tjocka stammarna tillät inte ljuden att vandra så långt.

De var nära nu, och de hade förmodligen upptäckt hans doft då de tystnat. Vad de skulle göra med honom visste han inte men han räknade inte med att en varg skulle lämna den andra ensam. Varför gjorde dem så? Var det inte bättre att vara två och ha ett övertag? Detta kanske var en plan, som Xerxes inte var en del av och inte förstod. Men så länge hanen inte hade en förklaring till dess handlingar så antog han bara att de var dumma nog att tänka så långt som han gjorde.

"Ni rör er nära platser ni inte har att göra på. Vad gör ni här?" De blåa ögonen öppnades. Xerxes tittade en stund rakt framåt och lät tystnaden lägga sig. Sedan för flyttade han långsamt blicken till honan som pratat. Han sonade henne i tystnad, från tass till huvud. Han kunde inte riktigt bestämma rasen på henne, och bestämde därför att honan var ett svart gråblod.
Till slut svarade hanen på hennes svar, med blicken rakt in i hennes.
"Jag rör mig på vilka platser jag vill. Vad jag gör här dock, det vet jag inte. Vandrar?" Hans röst var mörk, och var något hård. Fast hotfull, nej. Inte aggressiv eller ond heller för den trevlig. En aning otrevlig, kanske, men inget mer än så.
"Vad gör ni själv här?"

Aisu hajade till lite när hon hörde hans ord. Hon hade inte alls väntat sig det svaret. För det mesta brukade främlingar snabbt be om ursäkt för att de rört sig nära reviret. Men det gjorde inte den här hanen, han gjorde snarare det motsatta när han hävdade att han rörde sig där han själv ville. Av någon anledning fick det Aisu att bli intresserad och hon spetsade öronen. Om än hon inte helt tyckte om hans uppstudsighet, eller vad man nu skulle kalla hans beteende.
"Håller ögonen på vårt revir", svarade hon stilla, utan vare sig hot eller hårdhet i rösten. Hon var bara sval i sitt tonläge, men ändock neutral. Hans röst hade varit hård, men Aisu hade inga planer på att bemöta honom på samma sätt. "Och det är i hela flockens intresse att veta vilka det är som stryker omkring även utanför våra gränser", fortsatte hon sedan. Egentligen ville hon ge honom ett litet flin, men hanens seriösa uttryck fick henne att hejda sig.
"Jag är Aisu, ledare för Draugai", presenterade hon sig sedan, för att hanen skulle ha en aning om vad det faktiskt var för varg han hade framför sig. Hanen kanske inte alls brydde sig om vad hon hette eller vad hon hade för titel, men någonstans fann Aisu det var vikt att framför det, oavsett om han var intresserad eller inte. Dessutom inbjöd det till att han presenterade sig själv.

"Håller ögonen på vårt revir." "Vårt?" Tänkte Xerxes. Vilka var "dem" och "vi"? Han blev en aning nyfiken, men inte så pass nyfiken så att han blev uppspelt. Hanen blev aldrig uppspelt.
Honan fortsatte.
"Och det är i hela flockens intresse att veta vilka som stryker omkring även utanför våra gränser." Han nickade långsamt åt honans ord. Flock. Det var det hon menat med "vårt". Detta var inte fritt land, detta var ett revir. Nu verkade honans ord mer... logiska. Fast Xerxes höll sig fortfarande till sin åsikt, trots att han förstod vad honan menade; han fick röra sig på vilka platser han ville.

"Jag är Aisu, ledare för Draugai." Draugai... Det var ett främmande namn. Var flocken ny eller var det isolationen från hans tidigare liv som stoppat namnet att komma i hans vägar?
Hans blick sonade honan ännu en gång. Detta var en ledare han tittade på. Men bara för att honan var ledare fick hon ingen respekt från honom, än. Däremot var det svårare för honom att vara respektlös och oförskämd mot henne. Honan måste fått hennes höga titel av en anledning.

Xerxes la huvudet på sned. Hanen hade vandrat, ensam, länge nu. Ensamheten hade gått från att varit bekväm till att varit en parasit, en fästing. Han hade tröttnat på den. Den var likadan, varenda dag,tyst, och erbjöd inte så mycket. En flock, gav mycket tillbaka även fast han själv var tvungen att offra sig för den och ge en del tillbaka. Inte bara det, det hade varit väldigt länge sedan han varit medlem i en flock och nu suktade han efter känslan.
"Säg mig Aisu, ledare för Draugai, låter du en ragana vid namn Xerxes gå med i din flock?" Den ljusblåa ormtungan fuktade hans mungipor.
"Jag lovar, han har mycket att erbjuda." Sa han en aning skämtsamt och log ett leende som såg borde lömskt och okynnigt ut.

Hanen verkade lyssna, vilket gjorde Aisu tacksam. Då talade hon inte för döva öron i alla fall. När han synade henne kunde Aisu inte låta bli att känna sig en aning obekväm. Hon var van vid det från främlingar, speciellt när hon talade om att hon ledde en flock. Någonstans så kändes det som om de försökte komma underfund med hur hon kunde leda en flock. En ung, inte allt så stor, tik. Men Aisu hade mer att erbjuda än vad man kunde se på utsidan, på både gott och ont.
När hanen sedan började tala förvandlades hennes ansikte till ett smått förvånat sådant. Så, han ville ansluta sig till dem? Än satt han fortfarande ner, men han var säkerligen minst lika stor som Aisu misstänkte att han var. Tanken på Xerxes och Erakan bredvid varandra fick henne nästan att skratta. Det om något hade varit en rolig syn. Kanske till och med en syn som hon skulle få komma att se?
"Så, Xerxes, ni är alltså redo att slå rot...", svarade hon med ett fundersamt uttryck. Hon lät blicken glida från toppen av hans horn till spetsen på hans tår. "Jag tvivlar inte på att ni har mycket att erbjuda", sade hon och lät blicken möta hans. "Men är ni villig att slåss för er flock? Och kan jag, vi, lita på att er själ inte blir rastlös och ni vandrar vidare?" frågade hon sedan. "Vi har haft allt för många som bara kommit och gått", sade hon med lite mer tryck i rösten. Nej, hon vägrade släppa in medlemmar som bara vandrade vidare igen. Det var slut med det nu. Det var hög tid att börja fundera ett extra slag innan hon lät vargar gå med i flocken. Nu var det dags att välja ut de som hon såg kunde bidra med något till flocken på riktigt. Hon hade trots allt ett mål i sikte. Men det fanns något visst hos Xerxes, något hon inte riktigt kunde sätta fingret på, men som gjorde henne allt för nyfiken på den här hanen.

"Jag tvivlar inte på att ni har mycket att erbjuda." Han fnös och log roat åt henne.
"Ni är smart." Konstaterade han högt, nästan som om han ville bevisa att han var stark och var medveten om det, så stolt som han var. Honan fortsatte.
"Men är ni villig att slåss för er flock? Och kan jag, vi, lita på att er själ inte blir rastlös och ni vandrar vidare?" Flinet försvann och han fick en mer allvarligt uttryck. Hans blick blev hård, snarare än road.
"Ännu en gång, ni är smart." Hon hade rätt. Honan kunde inte lite på honom. Eller hon kunde, men det fanns ingen anledning till varför hon skulle göra det. Han kunde säga att de kunde lita på honom, att han inte skulle vandra någonstans, men varför skulle hon tro honom?
Han suckade och stängde sina ögon, för att kunna koncentrera sig bättre på sina tankar. Så att hanen kunde komma fram med ett bra, strukturerat svar. Trots att han såg väldigt fokuserad och en aning ansträngd ut när han försökte samla hans tankar.
Han hummade lågt innan han öppnade ögonen igen och tittade på honan med samma sorts blick som förut.
"Jag har vandrat ett bra tag nu. Mina ben är trötta och mitt psyke är alldeles för ensamt för att klara av en till resa. Jag har tröttnat nu." Sa han lågt.
"Det enda jag kan säga är att jag inte kommer att göra det, men det är du som får välja ifall du kan lite tillräckligt mycket på mig för att ta med mig i din flock." Sa han ärligt, med hans vanliga hårda ton.
"Men om du skulle välja att låta mig gå med i alla fall så ska jag lova dig att följa dina order och för evigt vara vid din sida." Hans ord var ärliga och säkra. Den ljusblåa blicken flyttades inte på sig när han pratade utan tittade rakt in i honans. Hans ord var inte bara ett löfte utan också sanning. Men vad honan tyckte att hans ord var, det var upp till henne att bestämma.

Det lät nästan som gliringar, när han sade att hon var smart. Aisu visste inte riktigt om hon skulle tolka det som det, eller endast som ett konstaterade. Med en lätt fnysning lät hon att ta han på orden och ta det som ett konstaterade, eller kanske rent utav som en komplimang.
Han hade ett tonläge som hon hade lite svårt att sätta fingret på. Han talade med en bestämd, hård ton, men ändock var han varken arg eller nedlåtande. Han befarade att en del konflikter kunde uppstå mellan honom och andra i flocken, men hon hoppades att det skulle undvikas.
"Jag misstänker att tiden för utvisa huruvida ni står sann till era ord eller inte", svarade hon stillsamt. "Men jag är beredd att ge er en chans", fortsatte hon sedan och gav honom ett kort leende. "Om ni är redo nu så kan jag berätta lite om oss, och vad ni kan förvänta er, medan vi går mot lyorna", sade hon sedan och såg upp på honom. Hon insåg med ens att bilden av honom och Erakan sida vid sida skulle bli ett faktum, och hon kunde knappt bärga sig tills hon fick se det.
Hon må ha tagit med honom i flocken nu, men än hade han en del att bevisa, och det skulle hon ta sig till att förklara för honom också. Hon började redan grunna på vilket typ av intagningsprov som skulle kunna passa den här herren. Han var verkade både klok och förståndig, men vad kunde han egentligen om den värld han levde i? Eller var en styrkeprov eller ett uppdrag ett mer passande prov för honom? Aisu fick fortsätta att fundera på det, och kanske även rådfråga Erakan om det hela.

"Men jag är beredd att ge er en chans." Xerxes nickade långsamt åt honans ord. Hanen kunde inte förneka att han var tacksam men han uttryckte det inte. Det var ovanligt att han gjorde det. Kanske var det för att han sällan hade något att tacka för enligt honom.
"Om ni är redo nu så kan jag berätta lite om oss, och vad ni kan förvänta er, medan vi går mot lyorna." Hanen ställde sig långsamt upp. Han sträckte lite på sig innan han sedan stannade i en elegant pose. Som alltid höll han huvudet högt och den långa svansen låg felfri, utan tovor, bakom honom.
"Visa mig vägen så följer jag dig." Sa hanen.

(Avslutat?)