Dagen började övergå till kväll. Månen hade redan gjort sin entré på himmelen, även om solen ännu höll sig kvar. Dimman hade slutit sig kring lyorna och den lilla gläntan som utgjorde vad Aisu ansåg var hjärtat av reviret. Hon tog ett djupt andetag och tog ett mentalt tag om dimman och drev den iväg. Den svepte över marken och försvann bort mellan träden och när den var borta såg Aisu sig nöjt omkring. Nu kunde man åtminstone se var man satte tassarna.
Lugnt satte hon sig ner i samma stund som Uriko kom fram och sade att han skulle ta en promenad runt reviret och frågade om hon ville följa med. Aisu tackade nej, då hon hade annat hon behövde göra. Uriko nickade och gick sedan sin väg under tystnad. Egentligen hade hon velat följa med, men det fick bli en annan gång. Hon behövde tala med Xerxes, och hoppades att hanen skulle vara i närheten. Hon var inte den som sprang runt och letade efter andra, utan föredrog att de kom till henne istället. Hon hade dock förstått att den nya hanen var något av en udda karaktär, vilket var en av anledningarna till varför hon behövde tala med honom. Hon hoppades att hans vistelse i flocken hade varit bra än så länge, men ville försäkra sig om det.

[Xerxes]

Hanen gick runt reviret för sig själv. Det hade blivit en vana, att gå runt ensam. Xerxes hade presenterat sig för få i flocken och det var inte riktigt något som han riktigt brydde sig om det heller. Det gjorde honom inte så mycket att vara den som gick tyst för sig själv och försvarade reviret. Han var van vid det. Vänner behövde han inte, han hade ju sig själv och i hans ögon var det mer än bra nog. Däremot kunde han inte förneka att det kanske vore bra om han fick reda på vilka de andra var. 
  Plötsligt försvann dimman runt hans tassar. Synen fick honom att slitas från sina egna tankar och tillbaka till verkligheten. Långsamt böjde han huvudet mot marken och luktade på dimman. Nej, den var normal. Så vad var det som fick den att bete sig så markvärdigt? Hanen höjde huvudet igen, lika långsamt och lugnt som han böjt ned det. Xerxes klippte lite med de stora öronen, så att de slog i de stora hornen. Han hörde dämpade röster från lyan, det som han tolkat som revirets centrum. En samlingsplats för dess ägare. Bland rösterna kunde han höra en röst han hört förut, en röst han kände igen och respekterade. Men den andra, den var en av de många främmande som han hört i reviret. Han vände sig om och följde rösterna, till den plats dimman undvikit. 
  Elegant klev han ut bland träden och visade sig. Xerxes var dock inte lika tyst som elegant. Något som kanske var förvånade med tanke på hans blod och ras. Som en ursäkt var det svårt att vara smidig med de stora hornen, vren eller inte.
  "Aisu." Sa han och nickade åt hennes håll, som ett sätt att säga hej. 
  "Du skrämmer undan dimman. Vad har du för dig?" Frågade hanen. Som alltid, var hans ton mörk. Till skillnad från andra möten så var blicken dock mer respektfull. Dock fortfarande känslokall.

Xerxes hade tydligen varit i närheten, för det tog inte lång stund innan hon såg den stora, vita hanen kom emot henne. Han hälsade, och kommenterade det faktum att dimman drivits undan. Någonstans i sitt inre kände sig Aisu nästan lite stolt då det var hennes förtjänst, men hon valde att inte visa det.
"Godkväll, Xerxes", sade hon istället och gav honom ett kort leende. "Jag väntade faktiskt på er, jag skulle behöva tala lite mer er", sade hon och reste sig långsamt upp. "Lust att göra mig sällskap på en promenad?"
Hon ville gärna tala mer med honom, speciellt då hon fortfarande hade lite svårt att tolka både hans ton och blick. Hans kyliga yttre var ingenting hon tog personligt, alla hade sina sätt att tala och se på världen, men Xerxes utmärkte sig en hel del. Hon hade absolut ingenting emot honom, snarare tvärtom, hon uppskattade hans sätt att vara då det gav lite förändring. Många av medlemmarna liknade varandra, på gott och ont, och någonstans hoppades hon att Xerxes skulle ge resten av medlemmarna nya kunskaper och ett nytt sätt att se världen på.

Hanen ögon smalnade av för en kort stund innan de återgick till det känslokalla uttrycket. Varför behövde hon prata med honom? Något nyfiken blev hanen men särskilt uppspelt blev han inte. Xerxes nickade åt honans ord som för att tacka jag till hennes erbjudande. Han ville höra vad hon hade att säga. Xerxes gick lite närmare henne för att kunna höra vad hon ville säga.
  "Visa mig vägen." Sa Xerxes och väntade på att hon skulle börja röra på sig.

(kort, ergmuh)

Hon log mot honom och började gå.
"Jag hoppas att ni finner er vistelse här är trevligt", sade hon stilla, med en frågande underton. Hon hoppades att han trivdes, och om inte så ville hon veta varför, och vad hon kunde göra åt det. Hon var mån om att flocken skulle trivas, mån om att den skulle hålla ihop. Så ur den synvinkeln var Xerxes åsikter lika viktiga som hennes egen dotters.
"Jag är glad att ni valde att ansluta er med oss", sade hon sedan och vände blicken mot honom medan de gick.

Hanen gick några meter bakom honan. Det var ett sätt på att visa respekt för Xerxes. Det var så han hade blivit uppfostrad; gå för nära de som står över dig och du får nosen avbiten. Svårare än så var det inte. Han slickade sig medvetet om nosen, bara för att påminna sig om hur ogärna han ville få den bort biten. 
  Samma sak gällde inte för de som stod under dig eller de som befann sig på samma nivå som dig, det hade hans förra flock lärt honom och det var det ända han kände till. Därav hade han inget problem med att komma för nära en annan individ med lika låg rang som honom själv. De individerna smutsade ju ner marken de stod på i alla fall och då var det väl ändå bättre att Xerxes kunde rena marken de stod på med hans närhet; hans skönhet och intelligens. Det som Xerxes ansåg att många individer med låg rang brast på. Såvida de inte var raganor själv. Då hade de bara otur. 
  "Jag hoppas ni finner er vistelse här är trevlig." Xerxes nickade och hummade. Xerxes bekräftade att han inte ogillade flockens närhet och att få vara en del av den. Mer än så kunde han dock inte yttra sig om. Hanen hade träffat för få andra medlemmar och hade haft oturen att få träffa en hona som varken delat Xerxes humor eller tankesätt. Kanske var detta att honan varit van med att vara omgiven av moders makt? 
  "Jag är glad att ni valde att ansluta er med oss." Xerxes nickade och flyttade blicken från att ha den framför sig till ned till Aisu, som hade flyttat blicken till honom själv. 
  "Jag är smickrad." Tonen var ännu en gång svårtolkad. 
  "Jag hade 'äran'' att träffa din dotter." Han la en aning sarkastisk ton på ordet "äran". Det sved lite i munnen när han uttalade det. 
  "Fanns det något speciellt du ville säga mig?" 

När Xerxes berättade han träffat Elphaba så klippte Aisu med öronen. En viss sarkastisk ton tydde på att mötet inte verkade ha gått så bra som man hade kunnat hoppas.
"Elphaba kan vara väldigt... envis", svarade Aisu, utan att egentligen veta hur deras möte gått. "Hon är modig, och säger gärna vad hon tycker och tänker, på både gott och ont. Men hon har mycket kvar att lära", sade hon sedan. Det var inte menat som ett försvar av hennes dotter, även om det kanske kunde låta så. Det var snarare en förklaring, och ett konstaterande att Elphaba hade saker kvar att lära sig, vare sig hon förstod det eller inte.
När Xerxes sedan frågade om det fanns något mer Aisu hade att säga insåg hon att hon nästan glömt av det andra ämnet för mötet.
"Ja, det är så att ni har ett prov framför er, som jag vill att ni klarar innan jag kommer ge er en rang. Jag vill att ni ger er ut och hittar en ny medlem till flocken", sade hon och granskade Xerxes för att försöka se vad han tyckte om det. "Ni ger er av imorgon, och på den fjortonde soluppgången vill jag att ni ska vara tillbaka", lade hon slutligen till.

[Xerxes ska värva en medlem. Antingen NPC eller en karaktär, spelar ingen roll. Väljer du NPC är du fri att komma fram till själv alla detaljer. Finns en NPC-tråd i OOC-forumet med lite förslag, och där ser du även vilka typer av vargar som redan finns.]

Xerxes lyssnade på beskrivingen om honan han hade träffat. De lät väldigt förlåtande och ursäktande i hans öron. Alldeles för bra och snälla för att kunna användas till att beskriva den andra. Men hanen valde inte att kommentera mer. Det var ju trots allt Aisus dotter och inte heller tänkte han ifrågasätta hans ledare.
  "Ja, det är så att ni har ett prov framför er," Xerxes öron vändes intresserat mot honan. Denna gång var ansiktsuttrycker nyfiket och inte alls like hårt som förut. Uppspelt kunde man dock inte beskriva det som. 
  Provet gick ut på att hanen skulle hitta en ny medlem. En uppgift som varken var svår eller lätt. Att spela snäll och social kanske inte var det hanen tyckte om mest och hade lättasts för, han hade ju trots allt spenderat större delen av hans liv i en flock där "normala" sociala regler inte gällde. Däremot kunde han inte säga att han hade svårt för att locka till sig individer till hans "sida". Xerxes hade en manipulativ natur och kunde lätt, med rätt ansiktsuttryck och ton, locka till sig vargar. Både på gott och ont. 
 Hanen nickade åt honans ord. Fjorton soluppgångar hade han på sig.
  "Var det något annat du ville?" Frågade han och hans ansiktsuttryck gick tillbaka till det mystiska.

Hon blev något förvånad över hanens svar, hon hade väntat sig något... mer. Åtminstone ett kort 'jag förstår' eller liknande, som en bekräftelse på det hon sagt. Men hans fråga till henne tydde dock på att han faktiskt hade förstått, och att han tänkte åtaga sig uppdraget. Aisu förundrades varje dag över Xerxes och hans sätt att vara, och det var svårt ibland att inte bli imponerad av honom.
"Nej, det var allt", svarade hon, aningen pafft. Hon hade förstått att han inte var den mest vältaliga vargen här, och att han kanske inte var den som fann ett intresse i ett samtal om det ena eller det andra. "Ni är fri att gå, om ni vill", lade hon sedan till, och gav honom chansen att antingen återgå till sitt, eller fortsätta göra henne sällskap. Hon misstänkte dock att han skulle välja det förstnämnda.

Hanen nickade åt honans ord, eller snarare bugade lätt för att visa sin respekt och loyalitet. Efter det lämnade han tyst henne. Hanen var tvungen att vila nu, så att han hade tillräckligt med energi inför morgon dagen.

Xerxes verkade acceptera allting, till Aisus glädje. Han nickade kort mot henne, och Aisu gav honom en kort nick tillbaka, och såg sedan efter honom när han gick iväg. Han skulle säkert klara uppgiften, men samtidigt fanns det något inom Aisu som sa att det fanns en risk att han inte gjorde det. Kanske var det sättet han förde sig på? Sättet han talade? Han var udda, på både gott och ont.
Hon började gå in mellan träden, i hopp om att komma ikapp Uriko för att tala lite med honom.

[Avlutat]