Unnown var gladare än hon kunde minnas att hon någonsin varit. Culpa hade gått med på att vandra tillsammans med dem, och hon tyckte riktigt mycket om dem båda två. Det var åtminstone det hon kunde vara säker på. Hon var inte något vidare bra på att prata om känslor och sådant, så därför undvek hon det så mycket hon kunde, men det var förmodligen ingen bra strategi. Det enda den gav var att hon sköt upp det till en annan gång. Och hennes känslor, särskilt när det gällde Blindir, förvirrade henne till den mån att hon ibland kunde ligga sömnlös och fundera, kämpa för att reda ut dem och klanka ner på sig själv för att hon inte kunde det. Hon visste att hon älskade honom. Hon visste att hon aldrig ville skiljas från honom, och hon visste att hon var skyldig honom så mycket. Men resten — hur mycket älskade hon honom? — var hon mindre säker på. Och det var ganska jobbigt att gå runt och bära på. Speciellt som hon inte var riktigt säker på vad han kände för henne. Var han ens hennes partner? Hennes vandringspartner, jo, men var han något mer?
Morgonen hade precis börjat gry, fåglarna hade börjat kvittra för en liten stund sedan och det var alldeles tyst och stilla. Marken utanför deras lilla provisoriska lya var fortfarande täckt av snö, men vintern måste väl ändå börja gå mot sitt slut snart? Unnown satt ett par steg från lyans öppning och stirrade tomt framför sig. Blicken var riktad rakt fram, men hon såg ingenting, hade aldrig gjort. Nej, dit hon blickade var inom sig, och det hon försökte få klarsyn i var sina känslor. Borde hon berätta för Blindir vad hon kände, med risken för att bli avvisad och förlora sin vänskap med honom? Borde hon det, med tanke på att hon inte visste själv vad hon kände? Hon hade redan suttit här ett bra tag och drev sig själv galen med de här tankarna, argumenterade med sig själv fram och tillbaka. Det var synd att hon var en sådan urbota dålig agitatör att hon inte ens kunde övertyga sig själv. Unn suckade djupt, och drog ett nytt andetag av den kalla luften för att kunna sucka på nytt. Det här var värdelöst. Hon kom ingenstans.
Sedan de blivit tre i sällskapet hade jakterna gått bättre och ingen av dem var riktigt lika magra längre, men hon ägde fortfarande grottvargarnas typiska kroppsform med synliga revben, höfter och ryggrad. För många andra skulle hon säkerligen se sjuk eller utmärglad ut, men faktum var att hon sällan hade varit i bättre fysisk form. För den sakens skull behövde hon inte vara stolt över sig själv, och hon var glad att hon slapp ha ögon som kunde se kroppen hon bar. Det skulle förmodligen inte vara bra för hennes självförtroende, som redan var kört i botten även om det vuxit lite av diverse lyckade jakter. Nej, det var antagligen bäst att det förblev som det var. Det kanske fanns mer än en anledning till att grottvargar var blinda. Kanske hade gudarna gjort fel när de skapade dem, men då var det för sent för att göra om dem, så de bestämde sig för att göra dem blinda så att de åtminstone inte behövde veta hur konstigt skapta de var. Ett barmhärtighetsdrag. Som så mycket annat i Unnowns liv verkade även hennes blindhet vara sprungen ur andras medlidande.
[Paxat till Blindir]
[ 
![Talk [Blindir] Dot_cl10](https://i.servimg.com/u/f21/16/45/03/26/dot_cl10.png)
tis 05 mar 2024, 12:23 av 
Rubrik: Talk [Blindir] 