Med tunga steg vandrade den väldige hanen längst Madouf's ravin medan andetagen rasslade av de skador som orsakats på hans halsparti. Det fanns inte mycket här i välden som fanns kvar att göra för honom, han var så nära nu. 

Tillbaks i grottan nära ravinen lade han sig ned för en kort paus innan sitt fortsatta sökande. Men det var tvunget att ske här, avskilt. Han hade varken orken eller lusten att någon skulle lägga sig i hans planer. Ödet var bestämt, ingen gud hade makt över honom, det var han och endast han som skulle avgöra hur han lämnade denna värld. Det var så nära nu, men samtidigt en bra bit att vandra. Hanens huvud ryckte aggressivt av nervsmärtorna som orsakats för år sedan och ett grovt morrande yttrades. 
Diablo slängde huvudet mot grottans vägg för att rätta till problemet, sedan en gång till.. en gång till... När hanen kände sig smått dåsig av smällarna började han sedan resa på sig. Hans psyke var förstört för länge sedan och fick för sig helt orimliga saker. Som att orsaka lätta hjärnskakningar skulle på något sätt göra de gamla skadorna bättre. Vilket självklart inte alls var rimligt och dessutom endast gjord honom mer ostabil. Den sargade kroppen började att vandra några steg tills en doft nådde honom. "Middag.. nej... alla gillar lekar... visst? Självfallet är det så!" Huvudet ryckte till igen "Offer... till Chaibos.. Ett mörker är ingenting utan dess... kadaver.. Jävligt fula blommor det växer här" muttrade han för sig själv medan han satte sig ned med huvudet högt och behöll full uppmärksamhet över hur nära doften befann sig. Det var så klart i hans huvud, men ändå så fruktansvärt ostabilt.

I himlen kunde man se en vit skepnad flyga bland molnen likt en svala som med eleganta rörelser närmade sig marken vid den stora ravinen. Men lätta steg landade den slanka kroppen med flaxande vingar och andades ut. Ashkii hade färdats länge och det var dags för vila och förhoppningsvis något att äta, hon sträckte på vingarna och lade dom sedan tätt kring sin kropp och tittade sig omkring. Hon hade aldrig varit i Mardouf tidigare, hon har flugit förbi någon gång men aldrig landat så det var ett nytt område för henne.
Hon började gå varsamt omkring och inspekterade stället hon landade på, hon behövde något bra ställe att vila sig en stund innan hon fortsatte men hon skulle inte säga nig till något lätt byte heller. Efter en stund tyckte hon känna en doft men hon kunde inte riktigt sätta tassen på vårt det kom ifrån eller vad det var, en björn? Eller kanske annan varg? Doften fick henne att känna sig orolig, vad det än var så ville det inget gott...

Med några djupa andetag reste hanen sig upp, han kunde nu lokalisera från vilket håll doften kom ifrån och till hans förtjusning var det en varginnas doft. Stegen var tunga, i detta läge var han inte så värst försiktig av sig och hade inte heller riktigt tanken med sig att det kanske vore bäst att ta sig fram med ömma kliv. 
Hanen klev fram bakom grottan han befunnit sig i och hans blick landade på den ljusa främlingen som dock var lite för långt bort för att skapa en konversation med. Eftersom att hanens kropp inte var som den brukade, den var skadad och ostabil så fick han en idé, det var dags att lägga på en fasad. Diablo började att halta lite smått med flit med jämna mellanrum. Kanske skulle han se mindre hotfull ut, han var medveten om själv att hans sargade yttre inte var en vacker syn och att spela svag och skadad skulle kanske vara till sin fördel för att inte skrämma iväg främlingen. Han hade ju trotts allt färska sår och mer eller mindre torkat blod vid ena sidan av huvudet av allt dunkande mot grottans stenvägg. Diablo studerade honan, bevingad, det kunde verkligen bli ett problem. Och vit, förskräcklig färg. Hans avsikter var långt ifrån goda men att hålla denna fasad av att framstå som en gammal man i behov av lite hjälp och trevligt sällskap var nog hans enda chans. Hanen stannade upp då avståndet var tillräckligt för att de skulle höra varandra. "Var hälsad främling! Är denna plats lika vacker från ovan?" Hans röst var raspig, mörk och det hördes att han fick anstränga sig för att tala. Men han lade på ett sådant vänligt leende han bara kunde.

Den obehagliga känslan som kommit över Ashkii gjorde henne lite orolig men hon försökte skaka av sig den och fokusera på att hitta en säker plats att vila på. Det var inte så mycket grönska på denna plats men det fanns stora stenar och sprickor i bergsväggar hon kunde använda som viloplats. 
Plötsligt så kände hon den där doften igen men den var närmare än tidigare. Hon tittade runt lite och hörde sedan en mörk och ansträngd röst komma bakom henne, hon vände sig snabbt och tittade på främlingen. Det var en stor mörk hane som såg skadad ut, han haltade och hans kropp var full av blodiga sår. Hon var varsam men bestämde sig för att svara hanen. "Goddag" hennes röst var mjuk men varsam. "Är du okej? Du ser inte speciellt pigg ut" frågade hon sedan nyfiket. Vad kunde ha orsakat dessa skador?

Diablo skrattade lite inombords 'Omtänksam... patetiskt..' Tänkte han för sig själv. "Än så länge kan jag iallafall stå. Denna värld har inte varit så vänlig mot mig. Men så kan det gå när man har ett blödigt hjärta" svarade hanen med ett raspigt men vänligt skratt. Hanen satte sig ned sakta men behöll blicken på honan. Fantiserade om hennes plågsamma skri då han slet av henne de vidriga vingarna. "Ursäkta mig ifall jag stirrar, men jag har aldrig stött på en varginna med en sådan vacker utstrålning. Om nu en gammal man som jag får uttrycka sig så" Han behöll sitt leende och slappnade av med ögonen så de skulle öppna upp sig lite för ett vänliga utseende. 'Vidriga skapelse.. Varför, av alla färger, skulle hon behöva vara vit' Tänkte han sedan. Detta var fruktansvärt plågsamt, hade det inte varit för att hans kropp svikit honom hade han inte behövt skämma ut sig själv på detta sätt. Nog för att han gav skenet av att vara mer skadad än han faktiskt var och att kroppen faktiskt hade kommit i sina sämre dagar, men han var långt ifrån svag och vek, det skulle gudarna minsann få se! Innan hans dag är kommen ska det offras hundra själar för att återuppstå ännu en gång och i en kropp som förevigt kan ge honom liv! Han skulle aldrig dö, nej, han skulle överleva dem alla. Precis som skuggorna sade.

Ashkii slappnade av lite, obehaget som hade sköljt över henne kunde inte ha kommit från den här äldre vargen. Det måste ha varit från något annat, kanske det som hade orsakat skadorna på den här sarga vargen. Hon tittade på den stora kroppen upp och ner och funderade, skulle hon erbjuda att ta hand om hans sår? "Ursäkta mig ifall jag stirrar, men jag har aldrig stött på en varginna med en sådan vacker utstrålning. Om nu en gammal man som jag får uttrycka sig så". Ashkii tittade honom, han var inte blyg iallafall. "Tack" svarade hon sedan med en lugn röst. "Skulle du behöva hjälp med dina sår?" Frågade hon sedan och började sakta närma hanen; "ser ut som några är infekterade" fortsatte hon och det var sant hon kunde känna en svag doft av infektion. Ashkii hade en träffat många under sin färd som hade hjälpt av olika slag så det var inte främmande att vilja den här äldre vargen. "Ursäkta, jag inte presenterat mig" hon harklade sig och sträcktebä på sig lite. "Jag är Ashkii".

Än så länge verkade allt gå så som planerat, han drog lite på mungiporna och försökte hindra sig själv för att skratta av denna lättlurade individ. "Jag skulle vara evigt tacksam, själv är jag inte så bra på att ta hand om mina skador" Diablos tankar rusade, så många alternativ. "Du och andra sidan verkar erfaren" Diablo reste sig upp och spelade lite besvärad av solen och smalnade av med ögonen lite. "Ja självfallet, en presentation vore endast på sin plats! Trevligt att träffa dig Ashkii, mitt namn är Diablo" Hanen pausade en stund innan han kollade ut över ravinen "Om det inte är till för mycket besvär, skulle vi kunna gå till min grotta till skuggan? Trotts att det inte är så varmt så besvärar solen mina ögon" Frågade han honan och hostade till av ansträngningen av talandet. Diablo undvek helst att tala så mycket egentligen, just på grund av hans skador kring halspartiet.

Då hanen verkade acceptera hennes hjälp så gick hon närmre honom och tänkte hjälpa honom om han behövde det när han reste på sig, även fast han var lite ihop sjunken så var han mycket stor i jämförelse till henne. "Trevligt att träffa dig Diablo även om det kunde ha varit under bättre omständigheter" sa hon med ett leende. "Det är inga besvär alls! Visa vägen bara och jag kan hjälpa dig" sa hon sedan med en omtänksam röst och ställde sig bredvid honom för att stötta hans kropp och det gav henne även en närmre titt på hans skador, de täckte hans kropp och det var fullt med torkat blod på ena sidan av hans huvud. 
Hon följde honom till öppningen till hans grotta och gick undan, "jag såg några växter där borta som är bra att lägga på sår så jag kommer alldeles strax tillbaka!" Hon gav hanen ett litet leende och började gå till det växter hon hade fått syn på. De var perfekta för att lägga på infekterade sår, hon plockade ihop några och gick tillbaka till grottan hon hade lämnat hanen. 
"Nu är jag tillbaka" mumlade hon med växterna och sin mun när honnkom fram.

Då honan vidrörde hans kropp för att stödja honom ryckte han till en aning, inte pga smärta utan för att han äcklades "Jag är lite öm bara, men så tacksam" Sade han medan de vandra tillbaks till grottan "Ja, det hade varit trevligare under andra omständigheter, men trotts detta är det ändå skönt för min del med lite vänligt sällskap. Det kan lätt bli ensamt" Sade han och lade sig ned i grottan. Diablo väntade på att honan skulle komma tillbaks, han hade lagt sig vid kanten i grottöppningen så hans storlek kunde blockera utgången men noga med att han låg i skuggan och för att förhindra honan för att använda sina vingar. Då honan kom tillbaks skrattade han lätt "Har du studerat örter mycket under din tid här? Du ser rätt ung ut men verkar ha år av erfarenheter... Säg till ifall jag behöver vrida på mig, jag är ju trotts allt kanske inte den lättaste att rulla runt hur som helst" Diablo log och försökte hålla sitt mordlystna iver så lugnt som möjligt. Honan var så nära och han kunde kända hur pulsen ökade i hela kroppen, hur adrenalinet bara väntade på att gå lös.

Ashkii la ner växterna på marken och satte sig ner; "andra vargar har lärt mig det mest nödvändiga, så bara enklare grejer men det har kommit till nytta några gånger, som nu" svarade hon med ett leende. Hon plockade sedan upp växterna igen och börja tugga dom till en lite sörja gick närmre hanen och började titta på ett ganska stort sår, hon spotta ut sörjan på tassen och tittade sedan på Diablo. "Jah kommer behöva tvätta det först innan jag lägger på det här" för varnade hon och började försiktigt slicka hans sår rent. Blod smaken fyllde hennes mun och även smak av infektion, det var inte något hon tyckte speciellt mycket om att göra men det var nödvändigt. När hon var klar så titta hon på hanen igen. "Det kan svida lite men jag ska vara så försiktig jag kan" sa hon med en varm röst och började smeka den gröna sörjan försiktigt över hans sår med sin tass. Hon tryckte sina vingar in mer mot sin kropp för att kunna komma närmre och kunna komma åt det hon behövde. Hon fortsatte sedan med det andra såren hon kunde komma åt från där hon satt. "Du får gärna vända dig om så jag kan ta andra sidan" sa hon sedan  och flytta på sig så han kunde vända sig lättare.

Hanen lyssnade och försökte verka intresserad men hennes närhet distraherade hans förmåga till att ha tålamod. När honan sedan började göra rent hans sår kändes det ovanligt behagligt, detta var trotts allt en intimitet han aldrig känt förut så han lät henne kleta på den gröna smörjan på hans sår. Det sved men gjorde honom ingenting. Det kändes inte värre än att bli bränd av lava. Då honan bad honom att vända på sig för att ta andra sidan såg han sin chans, han kunde precis där hugga tag kring hennes skalle och trycka ned henne mot marken och knäcka hennes vingar. Diablo hade dock underskattat sina skador alldeles för mycket och precis när han skulle vända på sig för att göra ett utfall var det som att en inre skada gjorde så att kroppen krampade till och han föll klumpigt ned. Hans misslyckande gjorde honom förargad och ett grovt väsande morrande lämnade hans strupe. Varför hände detta? Allt var så väl planerat. Hanen kollade sedan på honan med en iskall blick full med hat, på något sätt var detta hennes fel. Det var så känslan var, allt var hennes fel. Hanen fick sedan dessa ryckningar och slog huvudet åter en gång mot stenväggen och grymtade lite smärtsamt. Nu låg han där på stengolvet och andades tungt. Diablo sneglade på Ashkii åter igen med en utslagen blick. Det började gå upp för honom att det inte skulle gå utan att hon på något magiskt sätt skulle ha samtycke. Vilket han tvekade på, han hade trotts allt precis gjort ett utfall mot henne och till och med en idiot kunde ju räkna ut att han nu inte hade tagit henne dit för att han varken kände sig ensam eller vela ha hjälp med sina skador. "Gå din väg... Du har inget du kan ge mig nu förutom denna sörja" Sade han och fnös. Diablo suckade djupt och stirrade tomt in i grottväggen.

Efter Ashkii hade flyttat på sig så att Diablo kunde vända på sig så försökte han hugga henne och hon backade undan helt förskräckt men den stora hanen krampade till och ramlade ihop på stengolvet framför henne. Hon backade undan mer och stod beredd att försvara sig om han försökte göra om det, hennes päls stod rakt upp av chocken och bara stirrade rakt på honom med skärpta ögon. Han gav henne en kall blick som gav henne kallakårar, han var verkligen full i hat. Hon ryckte även till när han började slå sitt huvud mot stenväggen, så det var så han fick dom skadorna. "Gå din väg... Du har inget du kan ge mig nu förutom denna sörja" sa den stora hanen och tittade in i grott väggen.
Ashkii visste inte riktigt vad hon skulle göra, Diablo var uppenbarligen farlig men han var typ också ynklig. Hennes samvete och instinkt hade en inre konflikt runt hela situationen. Hon harklade sig lätt men höll sig på avstånd, ''vad i hela Moriko håller du på med?! Jag försökte hjälpa dig och det här är vad jag får som tack?!'' sa hon argt och förvirrat. ''Vad är ditt problem?'' frågade hon sedan lite lugnare.

Hanen blev inte förvånad över hennes reaktion, han förväntade sig att hon bara skulle sticka där ifrån men istället började hon att ifrågasätta honom. Diablo sneglade på honan och fnös "Problem.. hmh.." muttrade han för sig själv. "Även om jag skulle berätta för dig varför jag agerade som jag gjorde så tvivlar jag på att du skulle hjälpa mig med mitt så kallade problem" Svarade han sedan tillbaks och försökte röra på sig men smärtorna gjorde det ovärt besväret så han förblev liggandes.

Ashkii stirrade på honom i väntan på svar; "Problem.. hmh.." muttrade han för sig själv. "Även om jag skulle berätta för dig varför jag agerade som jag gjorde så tvivlar jag på att du skulle hjälpa mig med mitt så kallade problem". Han försökte röra på sig men han gav upp så Ashkii kunde slappnade lite för det tydde på att han inte kunde attackera henne. "Det har du ingen aning om, jag kunde kanske ha hjälpt dig med ditt problem om du bara hade frågat" sa hon kallt och satte sig ner. Det var sant, Ashkii hade varit villig i att försöka hjälpa honom om han hade bara frågat henne. Men hela den här händelsen gjorde henne osäker men sättet han bara låg där fick henne att känna någon slags sympati för den äldre vargen, konflikten i henne startade igen.

Hanen visste inte riktigt om hon förstod vad han menade. Han blev en aningen chockad om det nu var så att hon hade förstått hinten. 
"Så du menar att du hade ställt upp om jag hade frågat dig om du kunde uppfylla en gammal mans sista önskan här i livet och ge mig gåvan att bli far?" Frågade han skeptiskt. Detta lät konstigt för honom. Varför skulle hon göra en sådan sak för honom om han bara frågat? Nej, han måste ha missförstått vad hon menade. Eller var det hon som hade missförstått honom.

"Så du menar att du hade ställt upp om jag hade frågat dig om du kunde uppfylla en gammal mans sista önskan här i livet och ge mig gåvan att bli far?" det han sa chockade henne, hon förväntade inte det var hans ''problem''. Hon tittade på honom förvirrat. ''Du vill bli en far?'' frågade hon skeptiskt. ''Du vill alltså ha valpar?'' hon kunde knappt tro sina öron att denna varg vill ha en familj. ''Hörde jag det verkligen rätt?'' Hon tittade bort från honom och funderade och sedan titta hon tillbaka mot honom. ''Och du vill att jag ska ge dig valpar?'' frågade hon sedan lika skeptiskt. Kunde hon verkligen göra det för den här vargen, som hade försökt hugga henne?

Hanen började att ana en viss möjlighet här och spelade med "Ja.. Att ha någon att leva för den sista tid som är kvar. Någon att älska, någon att ta hand om.. Jag ser livet väldigt meningslöst som det är just nu. Jag är ensam. Är det då så svårt att förstå?" Sedan tog han en liten paus och harklade sig "Du är vacker, dina gener skulle vara till valparnas fördel.." Sade han sedan lugnt men fortfarande lite uppgivet då han fortfarande var osäker. Hon verkade inte ha förstått vad han hade tänkt göra mot henne, och det var till hans fördel just nu. Dessutom verkade det som att hon på något sätt brydde sig, vilket var helt orimligt i hans värld.

Ashkii var fortfarande i chock, att ge en annan varg valpar när hon inte överhuvudtaget hade nå sorts känslor för den här vargen. "Ja.. Att ha någon att leva för den sista tid som är kvar. Någon att älska, någon att ta hand om.. Jag ser livet väldigt meningslöst som det är just nu. Jag är ensam. Är det då så svårt att förstå?" Sedan tog han en liten paus och harklade sig "Du är vacker, dina gener skulle vara till valparnas fördel..". Hon funderade en stund, om det nu är hans sista önskan var det så farligt att ge han det? Nej, hon kunde väl ändå inte göra det, det handlar ju om valpar! Hon ruskade sitt huvud och tittade sedan på Diablo igen. Han såg verkligen ynklig ut när han låg där skadad och frågade henne att ge honom valpar. Hon ställde sig upp och tog ett steg mot den stora vargen och tittade ner på honom och tog ett djupt andetag. ''Jag kan inte lova dig något men jag kan hjälpa att läka dina sår om du beter dig'' sa hon sedan.

Vänta, va? Skulle hon stanna kvar och hjälpa honom att läka när hon för bara en liten stund sen var påväg att attackeras? Denna varginna måste ju antingen vara riktigt blåst eller bara för snäll för sitt eget bästa. "Det är inget jag förväntar mig utav dig, men jag tar gärna emot hjälpen med mina skador.. Så visst.. Jag ger dig mitt ord" Så fort han hade läkt och blivit stark nog skulle han mer än gärna slita henne sönder och samman. Han hade sett hennes blickar hon gav honom, och han gillade dem verkligen inte. Han var inte dum, vrickad kanske men inte dum. Diablo försökte vända sig så att den sida som var obehandlad var synlig. "Jag ska bara vända på mig.. ditt kladd känns effektivt.." muttrade han och låg stilla.

Hon tittade på honom med skeptiska ögon men bestämde sig att hon skulle hjälpa honom i alla fall, hon gick fram till honom med varsamma steg och väntade tills Diablo vände på sin stora kropp. Hon tog sedan upp mer växter från marken och satte sig bredvid hanen och sneglade på honom; ''Jag kommer tvätta såren som tidigare innan jag lägger dit medicinen'' sa hon och började varsamt tvätta hans sår medan hon sneglade på honom. När hon var klar så tuggade hon ihop växterna och spottade ut den gröna sörjan på tassen igen; ''nu kommer det svida igen'' för varnade hon smetade sörjan över hans sår. När hon var klar så tittade hon på hans huvud där han var blodig efter att ha bankat huvudet i stenväggen. Hon närmade hans huvud varsamt och tittade på honom; ''du har sår på huvudet också... så var snäll och ligg still tills jag är klar'' att vara så nära hans huvud gjorde henne lite nervös men hon hade koll på honom medan började försiktigt slicka rent hans sår och la sedan det sista av sörjan hon hade gjort på såret och backade sedan genast undan. ''Så, nu är det klart men det kommer behöva göras i några dagar innan det har läkt helt'' sa hon sedan men en allvarlig röst.

Lugnt försökte hanen att andas och tänka på annat medan han kände hur honan vidrörde hans sargade kropp. När honan var så nära hans huvud sneglade han upp på henne med sina kalla lila ögon. Frestelsen var så stor att hanen nästan började att dregla, att bara se hennes hals så nära och så blottad. Men han bet ihop och lät henne göra sitt.  
''Så, nu är det klart men det kommer behöva göras i några dagar innan det har läkt helt'' Diablo sneglade åter igen på honan "Jag trodde att du endast skulle stanna tills du var färdig med denna omgången.. Men jag klagar inte.. Blev lite chockad med tanke på omständigheterna.. Men.. tack..." Sade hanen med en trött röst och kände sig ganska sömnig nu när medicinen började göra sitt och kroppen kunde slappna av från spänningarna en aning. Skulle han somna hade han inte blivit förvånad om honan var borta då han vaknade igen, om han vaknade igen, han visste ju trotts allt inte om detta var ett spel från hennes sida. Han hatade att erkänna det, men just nu var han ett lätt byte för henne att elimenera. 

''Jag sa att jag skulle hjälpa läka dina sår och jag håller mina ord'' sa hon sedan och såg hur den gamla hanen såg tröttare ut, vilket tydde på att medicinen började verka. Hon reste på sig och började gå ut, hon tänkte inte sova i grottan tillsammans med honom det visste hon men hon tänkte hålla sitt ord. Hon vände sig om och sa men en lugn röst; ''sov nu så ger jag dig ny medicin imorgon''. Hon gick ut ur grottan och tittade sig omkring och såg ett stort träd hon kunde ligga och sova i säkerhet. Hon sträckte ut sina stora vingar och med stora flaxande rörelser så satt hon på en stor gren och lade sig där och tittade rakt mot grottan. Hon kände hur trött hon var nu och tankarna vimlade omkring och efter en stund så somnade hon. 

Det hade gått fyra dagar sen Ashkii hade träffat den stora hanen Diablo och det hade varit ett speciellt möte kan man lugnt säga men efter har hjälpt honom med hans skador så var han i stort sätt läkt nu, han behövde i alla fall ingen mer medicin. Hon hade lagt på det sista av medicinen han behövde och tittade på honom. ''Du behöver ingen mer medicin men du bör ta det lugnt i någon dag till'' sa hon till honom och backade bort från honom lite grann.

Dessa dagar hade varit så frustrerande, hanen hade aldrig känt sig så hjälplös och patetisk. Att han hade behövt tagit hjälp, från en vit hona av alla vargar i Numoori var pinsamt. Men hans ord stod han fast vid, men han hade ju inte lovat något efter han läkt. Men det skulle förmodligen ta ett bra tag innan kroppen hade återhämtat sig och honans löfte var ju endast tills hans sår var läkta. Diablo reste sig upp och satt still framför henne. "Ashkii.. Tack för hjälpen... Jag antar att det är nu vi säger adjö?" Hans röst var lugn, snäll på något sätt. Oavsett hur kaotiskt det hade varit i hans tankar dessa dagar var det något i honom som kände tacksamhet. Och oavsett om tankarna i bakhuvudet fortfarande fanns där och gnagde så blev han äcklad av sig själv för att han faktiskt vela att hon skulle stanna, om så bara för ett tag till. Hon måste ha förgiftat honom, gjort honom sjuk, detta kändes inte friskt! Så varför kändes det bra? Inte bra? Klyven var bara förnamnet.

Att se Diablo vara lugn och även tacksam över hennes hjälp kändes konstigt då han hade haft sina bittra stunder under tiden dom spenderade tillsammans. Hon hade även tänkt ganska mycket under denna korta till tillsammans, han hade pratat om att vilja ha valpar och hon kunde inte släppa sympatin för honom. Hon kände sig väldigt dum över att ens överväga det hela. 
Hon tog ett djupt andetag och väntade en stund innan hon yttrade sig och kollade sedan på den mörka hanen. 
''Uhm, var du allvarlig kring det här med att vilja ha valpar?'' frågade hon tillslut; ''eller var det bara något svammel du hade för dig?'' hon ville försäkra sig själv innan hon tog ett beslut.

Det var inte alls lätt att hålla känslorna i styr för hanen. Till det yttre visade han nästan ingenting annat än ett lugn, men inombords var det allt annat än lugnt.
Sedan bröts tystnaden av honans röst ''Uhm, var du allvarlig kring det här med att vilja ha valpar?'' frågade hon tillslut; ''eller var det bara något svammel du hade för dig?'' Diablo harklade sig "Jag var seriös..." Svarade han lugnt och behövde vända bort blicken för någon minut och fokusera på något annat innan han lät blicken vandra tillbaks till den vita honan.