Solen stod högt på himlen och Diablo låg och njöt av solens strålar som smekte hans kolsvarta päls som numera dock hade fått gråa nyanser i manen. Han hade varit lugn, inte direkt spenderat så mycket tid med Ashkii mer än att försöka få till det för att försäkra sig om att graviditeten skulle bli lyckad. Det hade ju gått en tid nu sedan de försökte för första gången. Han hade återhämtat sig någorlunda väl och kunde jaga igen, hanen hade även erbjudit sig till att jaga för att jobba upp fysiken och för att ha något att göra, för att få ut sin ständiga ilska och mordlystna natur på något så han inte skulle skada Ashkii ifall hon nu bar på hans valpar. Det var tvungen att vara en valp som inte bara liknade honom, utan även en som var stark nog, visade sig värdig. Det var en chansning. Han skulle aldrig tillåta att hans valpar växte upp lika blödig som bördan han levde med nu. Men tålamod var viktigt... väldigt viktigt... 
"Ashkii... Hur känner du dig?" Frågade han sedan då han fått syn på henne i ögonvrån.

Ashkii hade spenderat mycket tid med att kolla in områdets växtligheter även om det inte var speciellt mycket av det. Tiden tillsammans med Diablo hade bestått mest ut av att han checka om hon kände något än och nya försök, visst han hade några stunder där han erbjöd sig att jaga åt henne men hon höll sig mest till att utveckla sin kunskap kring olika växter. Efter att ha varit borta en stund så hade börjat vandra tillbaka till Diablo. 
"Ashkii... Hur känner du dig?" hörde hon sedan Diablos mörka röst fråga efter hon hade kommit tillbaka. En typisk fråga hon hade hört många gånger från honom. Men hon hade faktiskt känt sig lite annorlunda än tidigare gånger, hennes aptit hade blivit större och hon blev tröttare än vanligt. Det var mycket möjligt att hon faktiskt bar på valpar nu. 
Hon tittade på Diablo: ''Jag är inte säker men något känns annorlunda nu, så det är möjligt att det har lyckats'' svarade hon hanen. 

Honans ord var som ljuv musik för hanens öron och han drog ett djupt, lättat andetag "Äntligen... Det viktiga nu är ditt välmående.. Säg till ifall du behöver något.." Sade han med sin typiska mörka raspiga röst, men för en gångs skull lät den något mer exalterad. 
Hanen reste sig upp och sträckte på sig, ruskade av sig och tog några steg mot henne "Då blir du snart av med mig, du blir fri så att säga" sade han och skrattade.

Diablo gick nöjt förbi henne med huvudet högt och började att söka sig nedför ravinen, eftersom att han inte direkt hade något speciellt att roa sig med så kunde han lika gärna testa på att rosta av sina fiskar tekniker. Dagarna kunde bli långtråkiga eftersom att de inte direkt hade mycket gemensamt, de nästan bara stod ut med varandra. Och det enda han kunde göra var att vänta, träna, vila, återhämta sig, äta och ibland se till att varginnan var okej. 

väl nere vid vattnet, efter mycket om och men att hitta en väg ned hit så började han att vandra ned i vattnet för att tvätta av sig. Men väl då han stod där började han att fundera över hennes reaktion, de vidgade ögonen. Var det en lättnad han såg? Eller trodde hon på allvar att hon skulle få ta del av hans valpar? Aldrig. Hon var bara bäraren. Ingenting annat.

Det hade gått en tid och Ashkii's mage hade synligt blivit större, man kunde inte gå miste om att hon var dräktig. Det hade blivit lite jobbigare att ta sig runt, hon kunde fortfarande flyga men det tröttade ut henne ännu mer på grund av den extra vikten så hon undvek att flyga även fast hon saknade det. Hon hade börjat känna en sorts närhet till valparna i hennes mage, det måste vara de naturliga moderskänslorna. När hon var ensam kunde hon komma på sig själv att hon nynnade för valparna. 
Hon och Diablo hade mest bara sagt några få ord till varandra och åt tillsammans ibland och han kollade till henne då och då. 
Hon låg utanför grottan och tittade på sin mage och nynna lågt för sig själv, i denna stund så var det bara hon och valparna. Diablo var inte ens i hennes tankar.

Med blodet rinnandes från bytet han hade mellan käkarna vandrade han mot Ashkii för att ge henne föda. Men nog nära hörde han henne... nynna? Hanen började undra över varför och när han väl nog nära nog släppte han bytet ned till marken "Vad gör du?" frågade han med en frågande ton och nästan höjde ena ögonbrynet. Var det som han misstänkt? Att honan började få för sig att hon faktiskt skulle få ta del av dem. Blicken blev en aningen mörkare. "Svara mig" befallde han sedan med en mörk röst.

Ashkii var så inne i sina egna tankar att hon hörde inte Diablo komma förens hon hörde dunsen av ett byte ramla ner i backen och hon tittade genast upp och såg det stora hanen med blod rinnande från hans käft. "Vad gör du?" frågade Diablo henne; "Svara mig" hans röst var mörkare och mer befallande. Hon harklade sig; ''ingenting! Vilar bara'' svarade hon med en ljusare röst än vad hon hade tänkt. Hon harklade sig sedan igen och satte sig upp. ''Jag ser att du har jagat, ser gott ut'' sa hon sedan snabbt i ett försök att byta ämnet. Han gjorde henne nervös när han lät så där. 

Hanens ögon smalnade och misstankarna bara växte allt mer. Diablo tog några tunga steg mot honan med en mörk blick, han var verkligen nära nu, stirrandes in i hennes ögon "Ät.." sade han mörkt och nästan lite aggressivt. han sneglade på hennes mage och sedan hamnade blicken på henne igen. "Du vet mycket väl att dem tillhör mig.. Få inte för dig något annat" fnös han och väntade på att honan skulle ge honom ett bekräftande svar på att hon fortfarande förstod att det var så det var.

Hon svalde djupt när den stora mörka hanen kom henne nära och stirrade henne i ögonen, hans röst var mörk att hon kunde känna det i ryggraden. "Du vet mycket väl att dem tillhör mig.. Få inte för dig något annat" sättet han sa det fick henne att få kalla kårar. Hon ville så gärna säga emot men hon svalde igen och nickade med huvudet; ''absolut!'' svarade hon med ett på tvingat leende och backade lite tittade på bytet och sedan på Diablo, hon hade ingen hunger alls men hon ville inte göra han arg så hon satte igång att äta på bytet. Vad skulle hon göra? Hon hade lovat honom valpar men hela hennes kropp sa nej, du måste fly och rädda dina valpar. Men vet inte hur det skulle gå till. Hon kunde knappt flyga, bara korta sträckor. Men hon visste att hon behövde komma bort från honom.

Hanen var inte övertygad att hon förstod. Men lät det passera för denna gången, tids nog skulle han bli av med henne och slippa detta eviga väntandet. Och med honan ute ur bilden skulle han inte få besvär med att hon skulle försöka komma och ta valpen ifrån honom. Endast en valp kunde vara värdig, de andra... Ja de fick leva med sin mor i dödsriket eller vart än de nu hamnar efter livet. Men att tala om en sådan sak i detta skede skulle endast skapa mer problem än lugn och ro. Det viktigaste var att hon sattes på plats och visste vad som gällde. Han hade varit tålmodig och snäll länge nog nu, men snart... Snart...

Efter en spänd dag där hon kände Diablos blickar på henne hela tiden så var det kväll och Ashkii la sig i grottan men inte allt för långt bort från öppningen. Hon la sig ner och blundade, hon tänkte vänta tills Diablo hade somnat innan hon skulle försöka att fly. Hon var tvungen att rädda sina valpar, hon kunde inte låta honom ta dom från henne. 
Efter vad som hade känt som en evighet så hörde hon Diablos tunga snarkningar och sneglade försiktigt mot hans håll. Hon tittade en stund innan hon tog modet till sig för att resa på sig, sakta och försiktigt reste hon på sig och började gå sakta med lätta tassar. Hon andades knappt, när hon var ute så smög hon en bit till innan hon försiktigt ökade farten. Hon visste inte vart hon skulle men allt var bättre än här, hon måste bort från honom. Hon ökade takten hela tiden och sneglade bakåt för att se om han hade märkt att hon var borta.

Natten var en aningen kallare än vanligt, dock inget som störde den varma hannen, det kunde vara skönt med det lilla svala ibland. På senaste tiden hade han kunnat vakna till mitt i nätterna just för att han märkt ett underligt beteende hos varginnan vilket hade gjort honom mycket mer ljudkänslig. Efter ett tag efter att varginnan stuckit vaknade han upp, vände på sig och såg att honan inte var där. Diablo kände hur raseriet började brusa upp i honom och hanen ställde sig upp och vandrade ut ur grottan, han vandrade omkring för att se ifall hon endast hade behövt sträcka på sig. Men hon syntes inte till och doften av henne var svag. Hanen brusade upp ännu mer och svor för sig själv. Sedan började han att Lokaliserade vart doften började bli starkare och travade efter och mycket snart hade hanen börjat springa. Marken vibrerade under honom och i detta tillstånd sket han i om hon hörde honom komma, hon skulle minsann få känna på hans vrede. Hans misstankar var rätt hela tiden, det måste ha varit så, det var bara så. 
Till sist, efter mycket letande kunde han skymta honan och hans takt ökade, adrenalinet gjorde honom mer uthållig och hans raseri över att hon trotsat honom gjorde att det riktigt slog slint i huvudet på honom. Detta är varför snällhet är onödigt, detta är varför han tar det han vill ha när han känner för det och skiter i allt annat. "ASHKII!!" vrålade hanen då han närmade sig allt mer, hans mörka röst verkligen ekade och skar i öronen.
"Din lilla slyna... tror dig kunna fly från mig!?" sade han i raseri och tog hotfulla steg mot Ashkii, redo för att lära henne att hon inte hade någon makt för huvud taget. I detta skede fanns det inget hon kunde säga för att slingra sig ur situationen. Honan skulle minsann få känna på hans vrede och sätta ett exempel på vad som hände om man vågade trotsa honom!

Den vita honan sprang så gått hon kunde men det var inte lätt med den extra vikten hon bar på men hon kämpade, hon måste ta sig här ifrån. Mörkret och adrenalinet gjorde henne förvirrad hon hade ingen aning vart hon var men hon fortsatte ändå. Plötsligt började hon höra tunga snabba stampande steg komma mot henne, har han redan hittat henne?! ''Fan!'' utbrast hon och tittade bakåt, hon kunde skymta den stora hanen. Hon fortsatte framåt men stannade tvärt, hon hade lyckats springa ut fel håll så hon hamna de vid den öppna ravinen, och det var ingen chans att hon skulle lyckas flyga över den stora klyftan med denna vikt. Hon var fast. 
Hon vände sig om och så den stora hannen. Han var arg, riktigt arg. "Din lilla slyna... tror dig kunna fly från mig!?" sade han i raseri och tog hotfulla steg mot henne. Ashkii skyggade undan lite men tittade på hannen med stora vädjande ögon. ''Snälla Diablo! Låt mig gå!'' hennes röst var skakig och vädjande; ''Låt mig och valparna gå! Snälla!''. 

Hanen hade inga planer på backa, valparna skulle aldrig få känna till sin mor när den kom till livet. ''Snälla Diablo! Låt mig gå!'' hennes röst var skakig och vädjande; ''Låt mig och valparna gå! Snälla!''.  Diablo röt åt henne med hat i ögonen, det var slut med allt snack. Han blottade sina tänder och gjorde ett utfall och i nästa sekund hade hanen lyckats greppat tag med sin käft kring honans skalle och hans ena huggtand hade borrat sig in i honans öga, hanen släpade henne någon meter. I ett våldsamt ryck slet han sedan till och han kunde känna hur han hade lyckats slita sönder något, för i hans käft hade han en del av henne. Sedan tog hanen ett djupt andetag och släppte lös en våg av eld mot honans vingar så dem brändes och blev oanvändbara i det skedet. "Det är MINA valpar!" röt han sedan och greppade tag i Ashkiis svans, hanen slet till våldsamt och stod nu med i princip hela hennes svans hängandes i hans käft. Även fast hans kropp helats och återhämtat sig förvånansvärt bra så fanns det fortfarande begränsningar. Hanen flåsade och behövde hämta andan, all denna ilskan tog på krafterna. Men ännu var han inte nöjd.. Hanen hade inte straffat henne nog.

Den stora hanen röt åt henne med sin mörka röst och Ashkii rygga till och innan hon knappt hann reagera så gjorde hanen ett utfall mot henne, hans stora käkar greppade tag i hennes skalle och hon skrek av smärta. Hennes ena öga hade punkteras utav hans tänder, blodet rann och smärtan var fruktansvärd. Han släpade henne och kastade sedan iväg henne, luften försvann ur lungorna när hon slogs ner i marken. Hon hostade och försökte ställa sig upp och såg sedan ett stort eld moln komma mot henne och kände hur huden på hennes vingar brändes, hon skrek av smärtan. "Det är MINA valpar!" hörde hon komma från hannen och han greppa tag i hennes svans och slet av den, ännu en gång skrek hon av smärta. Hon hade aldrig känt sån smärta, hennes kropp föll ihop på marken och hennes enda öga tittade på Diablo. ''Snälla... sluta!'' vädjade hon med en plågad röst. Hon försökte kräla iväg, men hennes kropp var full av smärta att bara försöka röra på sig. Hon hostade och hon kände hur det rann blod ner från hennes ansikte, ''Snälla inge mer! Tänk på valparna!'' vädjade hon en gång till och tittade på sin mage och hon kunde även se ett spår av blod efter henne där hennes svans en gång var. 

Hanen flåsade och började cirkulera kring den blodiga honan. ''Snälla... sluta! Snälla inge mer! Tänk på valparna!'' Hennes ord fick honom att skratta "Överlever valparna inte detta var dom inte värdiga från första början!" Väste han sedan och ett elakt grin spred sig i hans ansikte. 
Hanen hade väntat så länge på att bara få krossa henne, förstöra henne, göra henne perfekt. Hanen skapade sedan en cirkel av eld kring dem så hon verkligen skulle kunna se honom tydligt nu. Diablo slickade sig kring munnen och högg tag i honans framben "Var det verkligen värt att vara en sån stygg flicka?" hans viskande röst var väsande. Hanen ställde ena framtassen på hennes huvud, men noga med att hon skulle ha möjlighet att se honom, den andra tassen placerade han på hennes bakben och grävde in sina klor. Sedan, långsamt pressade han ihop sina käkar. "Kolla på mig.. blinkar du sprättar jag upp dig.. Och de kära små valparna blir min dessert" Sade han sedan med en nedlåtande ton. Sedan började hanen att krossa hennes framben mellan sina käkar, hanen tuggade, på flera olika ställen. Istället för att bara få det överstökat drog han ut på det hela tills frambenet hängde i slamsor, sedan ryckte han av det och lade sig ned framför henne. Diablo började sedan att äta, slita och slicka på hennes lem framför honans ögon och hela tiden behöll han ögonkontakt. "Märk mina ord.. En dag kommer jag tillbaks, om du överlever vill säga.. Och hämtar vad som är mitt" Sedan lämnade han resterna av hennes framben framför henne, ställde sig upp och gav valpmagen en kyss. Hanen vände Ashkii ryggen och vandrade iväg, försvann ur cirkeln av flammor. 

Hanen flög högt i skyn och blickade ut över de främmande området. hanen hade aldrig varit här förut, många nya dofter att utforska. Gideon fällde sedan in sina vingar för att störta nedåt mot ravinen för att i sista sekund fälla ut dem igen och göra en loop. Han var lekfull, glad och väldigt nyfiken. 
Det var härligt att vara uppe i skyarna men som alltid behövde varje flygare en paus, hanen landade bland ett par små stenar vars kanter var klädd i mossa. Hanen skulle precis lägga sig ned då en riktigt obehaglig doft kom som en käftsmäll. Blod, eld... Gideons öron stod nu rakt upp och hanens ögon vidgades. Nyfikenheten i honom vela utforska, se vad det var som hade skett. Men obehaget i kroppen sade något annat. Vänta, det var ingen doft utav något byte han tidigare känt. Detta var doften av en vargs blod. Hanen hukade sig ned och höll sig lågt vid buskarna, hela tiden höll han utkik efter vad som kunde ha orsakat detta. Vinden vägledde honom sedan i rätt riktning och efter en stunds försiktighet av smygande kunde han skymta en vit individ liggandes på marken med något som liknade en cirkel kring sig. Bränt gräs, det var där doften av eld kommit från. Hanen kollade sig omkring för att se om han var ensam, vilken han verkade vara. Hanen klev fram ur buskarna och gick försiktigt framåt mot främlingen och ju närmare han kom desto större klump fick han i magen. Stilla, han hade stannat upp, ögonen var uppspärrade och kroppen fylld av oro. Och när ögonen landade på främlingens mage blev hans första instinkt att trava fram och kolla efter livstecken. Den guldige snavade på benet som tidigare suttit på honan och kroppen hoppade till. Vem eller vad hade kunnat göra en sådan fruktansvärt sjuk handling mot någon som dessutom var gravid? Hanen svalde sin rädsla och fick mod nog att agera då han såg honan andas, men det var svagt. Gideon puttade lite på hennes huvud "Kan du höra mig? Snälla ge mig ett tecken om du kan höra mig. Jag är här för att hjälpa dig" Sade han ömt, hans röst var mjuk, snäll men väldigt oroad.

En lättnad spred sig i hanens kropp, men lika fort som lättnaden kom fylldes han istället av panik av honans ord. Hur?! Gideon försökte att tänka, men han hade inga som helst erfarenheter av graviditeter. Hanen sökte sig närmare magen, försökte så försiktigt han kunde känna om det fanns rörelse, när han inte kände något lade han sitt öra där istället. Han kanske skulle höra dom? Om det nu ens var rimligt, logiskt eller ens möjligt. "Hur?" Frågade han förvirrat. "Du behöver vård och det är nu!" sade han sedan. Inte för att han hade en aning om hur man healar någon heller. Gideon kände sig så hjälplös, han var tvungen att försöka komma ihåg... Vänta, ja, minnen! Gideon försökte att fokusera på magen, om det fanns för detta att fungera så var han tvungen att ta den. Hanen slöt sina ögon och lade tassen väldigt försiktigt på honans mage. Oro... svaga... smärta... Det var det han kunde fånga upp av valparna. Hanen öppnade sina ögon igen, det verkade som att valparna levde men knappt. "Dina valpar är svaga men dem lever. Men får du ingen vård finns det inget hopp för någon utav er" Sade han sedan och försökte hålla rösten lugn. Solen låg på, hon behövde skydd och föda. "Ansträng dig inte, ligg kvar" Sade han sedan, inte för att han trodde att hon kunde gå någonstans men efter idag skulle han inte bli förvånad. Han hade ju trotts allt hört talas om zombies. Och vid den tanken rös han till och bad en snabb bön till gudarna. Gideon bredde ut sina vingar för att dyka ned i ravinen efter vatten och försöka hitta föda. Frågan var bara hur han skulle lyckas få vatten därifrån och upp hit?

Rösten av främlingen var grumlig, huvudet kändes tungt och hon var så trött. Så trött, så himla trött. Allt vart tyst och mörkt en stund, hon tittade sedan svagt upp efter hon kände främlingen ta på hennes mage. Snälla låt dom överleva, det var det enda som var i hennes tankar. "Dina valpar är svaga men dem lever. Men får du ingen vård finns det inget hopp för någon utav er". Dom lever, hon kände en svag lättnad men som främlingen sa så var dom inte utom fara än. Men dom lever. "Ansträng dig inte, ligg kvar" sa den främmande rösten och försvann. Hon andades tungt och försökte titta sig omkring där hon låg men hon kunde inte lyfta huvudet. Hon sneglade ner mot sina tassar men såg bara ett ben, det andra hade blivit avslitet. Hon blundade och allt blev svart igen. 

Då hanen hade varit iväg i drygt en timme för att hitta ett sätt få med sig vatten och fångat föda rann bara tiden bort för hennes chans till överlevnad. Hanen kollade omkring sig efter träd, kanske kunde han bryta av trädens kronor och ge henne lite skugga åtminstone? hanen plockade upp en fisk och lade den nära honans huvud, puttade den lite närmre med nosen till hennes mun "Det är mat, försök att äta.." Sade han lugnt. Han hittade inte något som kunde behålla vatten i sig. Men fisk var ju bättre än ingenting, och dem var ju vätskefyllda, typ... Hanen sträckte ut sina vingar och blockerade solen för honans ögon så hon åtminstone kunde få se, om hon orkade, vem som talade till henne.

Honan blinkade och öppnade sakta hennes öga och såg en fisk ligga framför henne. Hon försökte titta upp mot främlingen men solen gjorde det svårt att se. Hon drog tungan runt munnen och kände då att hon saknade en del av hennes läpp. Hon sträckte sig svagt fram och försökte ta en tugga, hon var så svag så hon kunde bara ta en liten bit. Smaken fyllde hennes mun och hon svalde långsamt. Det kom sedan en skugga över henne och hon tittade upp, främlingen var en ung varg. Hon gissade på fakarg på grund av vingarna, pälsen glittrade i solen. Det var som att hon tittade på en ängel, hon försökte ta en till liten tugga av fisken men hon var så trött. Hon la ner huvudet och tittade upp på vargen med sitt röda öga. 
''Tack...'' sa hon med en svag röst.

Då honan hade tagit en tugga sken Gideon upp, han log av lättnad. Detta såg ut lite ljusare ut nu. "Tack..." Hördes det sedan från varginnan. Hanen log, det kändes bra att känna sig behövd. "Jag ska göra mitt bästa för att få dig på benen igen, oroa dig inte, jag kommer inte att lämna dig" Sade han och försökte ge honan hopp, sprida lite positiv energi. Han hoppades innerligt att honan skulle återhämta sig, det skar i hans hjärta att se henne såhär. Men det fanns fortfarande oro kvar i kroppen, vad eller vem som än orsakat detta kunde fortfarande vara i närheten så Gideon var hela tiden på sin vakt. För att vara ärlig var han ganska skakis. Sedan stack hanen iväg för att leta grenar med täta kronor för att på något sätt bygga ett skydd från solen.