Den helvetiska natten var över, Nero hade äntligen lyckats fly från Diablo och hanen sprang så fort benen bar honom. Nero var ungefär två och en halv sommar nu, hanen hade växt sig stor och stark, dock var hans yttre full av ärr och en del skador hade fått honom att tappa känsel i vissa delar av kroppen men tack vare hans läkningsförmågor kunde han fortfarande använda kroppen normalt. Hade Nero bara varit mer erfaren som valp hade han kanske inte varit lika ärrad och nervskadad. Men ju mer tiden gått hade han lärt sig att använda sin kraft mer och mer effektivt. Det hade inte varit lätt när hans far hade upptäckt Nero's förmågor, på grund av Nero var nu hans fars kropp helare än på väldigt länge, dvs starkare och uthålligare. Men efter nattens bravader hoppades Nero djupt på att fadern inte skulle vakna allt för snabbt. 

Från lavaöknen till Numoorislätten hade hans ben nu burit honom. Grönska, så länge sedan han känt gräs under sina tassar. Marken var så mjuk, en paus, ja en paus behövdes. Nero letade sig till närmaste vattenhål och drack sig nöjd, vilade och byggde upp energi. Men han kunde inte stanna länge, det var så länge sedan han känt sin moders doft men han vägrade tro på att han glömt. Denna resa kanske hade varit förgäves, hur visste han att hon var vid liv? All den smärta hon fått utstå. Nej, hoppet hade varit det som hållit Nero vid liv, hoppet om att återförenas med sin mor. 
Hanen reste sig igen och fortsatte sitt sökande...
Så många dofter, men inte den han sökte. Sedan försökte han minnas, silvrigt gräs, långa smala träd. Hans magkänsla sade att han var på rätt spår. Sökandet fortsatte. 
En främling, något tillbakadragen och inte så värst sugen på att konversera med Nero hade korsat hans väg. Nero försökte förklara och frågade om främlingen möjligtvis sätt eller stött på en trebent, vit hona med vingar. Neros hjärta slog dubbla slag då främlingen berättat att gårdagen hade fört honom förbi en varginna likt Neros beskrivning, dock på avstånd och ingen konversation. Nero tackade så ödmjukt för hjälpen och fortsatte i den riktning främlingen visat. 
Över kullar, bäckar och genom högt gräs hade han nu sprungit. Hanen stannade upp, lät sin kropp vila lite, slöt sina ögon och försökte fånga upp något. Hanen spärrade upp sina ögon till sist, mor. I rörelse åter igen. 
Till sist, kunde han nu skymta en vit gestalt och den stora hanen ökade farten. Närmre, hans mor... Nero vela ropa, men av någon anledning kunde han inte få fram ett ord. Hanen fylldes av lycka, lättnad, kärlek. Dock saktade han nu ned farten, tänk om hon inte kände igen honom? Nero hade fått göra saker som gått emot hans moral och hjärta, och han hoppades på att Ashkii kunde förlåta honom. Det var trotts allt handlingar han blivit tvingad till, iallalfall i början, sedan hade Nero gjort dessa saker frivilligt för att slippa bestraffningarna. Sedan hade ju trotts allt Nero växt sig stor. Det enda som skiljde mellan Diablo och Nero var hornen på huvudet, de drakarkgiga fjällen och att Nero var mycket mer väl byggd. Och såklart, det som han fortfarande hade hållit kärt sen han var valp, den vita locken i hans grova, svarta lejonman. Nero hade nu stannat, munnen öppnades men inga ord. Istället kom ett rytande ur honom, inte aggressivt, inte särskilt högt men tillräckligt för att höras. Och Nero bara hoppades på att hans mor var glad över att se honom, han hoppades på att hon inte glömt.

Den vita ärrade och smått äldre honan vandrade oftare nu förtiden istället för att flyga. Om det var av skuldkänslor eller av att hennes tunna kropp inte riktigt orkade lyfta henne på samma sätt som förr, är oklart. Men honan hade genom gått mycket trauma i sitt liv, vilket syntes på hennes ärrade yttre men även hennes psyke var ärrat. 
Honan hade förlorat sex valpar, mördade av sin egen far. Vilket hon aldrig skulle kunna förlåta sig för. Hennes adoptiv son Gideon var den enda som hade klarat sig men han hade nu lämnat henne för att skapa sitt eget liv, på Ashkiis önskan. Hon ville inte att han skulle spendera sitt liv med att ha koll på henne, hon ville att han skulle leva sitt liv och uppleva saker. Hon saknade honom enormt men det var bättre så här. 
Hon vandrande kring Numoorislätten som i en dimma, hon var som ett spöke. Sen döden av hennes sista valp, så hade något gått sönder i henne och hon var aldrig riktigt sitt varma jag längre. Honan var som ett tomt skal, och hon hade börjat tina bort. 
Ashkii gick sakta längs en stig, när hon plötsligt hörde ett rytande ljud. Hon lyfte sitt huvud sakta och tittade runt långsamt, när hon vände sin blick bakåt så blev hennes ögon enorma och hela hennes kropp blev iskall. Där, en bit bort stod en stor mörk varg med horn. Honan blev som förstelnad, och med en skakig röst sa hon tyst för sig själv; ''Diablo?''.

Då modern vänt sig om var det något i Nero som brast, traumat hade tydligt skadat henne ned till märgen. ''Diablo?'' Nero bet ihop, "nej, nej, det är jag, känner du inte igen mig? mor?" Tänkte hanen och tog några steg närmare, men hejdade sig själv och stannade upp. "Se på mig... Snälla..." Neros röst var lika mörk som sin fars men tillskillnad från Diablo hade Nero fortfarande kärlek i rösten, trotts allt som hänt. Nero kom sedan ihåg något han sade dagen de blev separerade. Hanen tog upp sin tass, sänkte ned huvudet och ruffsade till sin man där fram så den vita locken hängde snett över hans ena, guldfjälliga öga tillsammans med resterande lugg som var kolsvart. "Av allt på mig så älskar jag den här delen mest, det är ju du mamma" Sade han sedan och hans röst brast en aningen och hoppades innerligt att det skulle få henne att minnas. Att se henne såhär, var hjärtskärande. 

Hanens blick vandrade mellan att se in i sin moders ögon till att hamna på marken ju närmare hon kom. "Nero? Är det du? Är det verkligen du?" Hanen bet ihop och kollade in i hennes ögon. "Är det verkligen du?" Nero nickade och försökte att ge ett varmt leende, men bakom låg så mycket sorg. Ashkii log lätt och gick sedan närmre och la sitt huvud hans hals och brast ut i en hjärtskärande gråt. "Det är du! Min son! Du lever! Min älskade Nero!" Hanen hade inte känt en kärleksfull beröring en enda gång sedan han separerades från Ashkii. Hennes beröring var så kärlekfull, mjuk och ren från ondska. Nero sänkte sitt huvud försiktigt och gosade sig mot Ashkii. "Du är den enda anledningen till varför jag lever... Du gav mig kraft att fortsätta orka. Jag var beredd på att ge upp, ge efter åt mörkret och låta honom förgöra det sista ljus som fanns i mig. Men då min så kallade far försade sig en natt och berättade att du var vid liv så vändes hela min värld upp och ned. Mitt hjärta hittade det lilla ljus som fanns kvar och hoppet gjorde det lilla ljuset allt starkare. Och det ljuset var du" Sade Nero och slickade henne på kinden. Denna tid han varit ifrån henne märkte han hur härdad han blivit, det kändes verkligen som att valpen i honom bara vela brista ut i tårar men ingenting kom. Hans hjärta gjorde så ont men läkte på samma gång. Så mycket konflikter inombords, så mycket hans mor inte visste. Skulle hon älska honom på samma sätt om hon fick vetskap om det han gjort? Nero vela inte tveka en sekund på det. Men hans hjärnspöken vars röst var Diablos sade något helt annat.

Den vita honan ville inte släppa taget om honom, hennes son var vid liv och han var framför henne. Tårarna bara rann och tryckte sig närmre honom, i försök verkligen försäkra att han var här och inte en hallucination. "Du är den enda anledningen till varför jag lever... Du gav mig kraft att fortsätta orka. Jag var beredd på att ge upp, ge efter åt mörkret och låta honom förgöra det sista ljus som fanns i mig. Men då min så kallade far försade sig en natt och berättade att du var vid liv så vändes hela min värld upp och ned. Mitt hjärta hittade det lilla ljus som fanns kvar och hoppet gjorde det lilla ljuset allt starkare. Och det ljuset var du". Den mörka rösten var så lik Diablos men bortsett från honom så hade Neros röst en värme i sig, han slickade på hennes kind och drog hon tittade in i sin sons ögon. Vad hade det monstret gjort mot hennes son? Hans kropp var full i ärr, och det gjorde ont i hennes hjärta att se honom så och skuldkänslorna kom fram i en forsande fart. ''Jag är så ledsen...'' hennes röst var full av skuld, ''om jag bara hade varit starkare...'' hon titta ner i skam. ''Jag skulle ha hittat dig, och tagit hem dig. Bort från det monstret'' honan tittade upp på sin son med sorg i sina ögon. ''Förlåt mig Nero, snälla förlåt mig'' hennes röst brast och hon tittade ner igen och grät. Hur skulle han kunna förlåta henne? Hon hade misslyckat med att skydda honom och hans syskon, hennes skam var enorm.

Han hade glömt bort hur öm, kärleksfull beröring kändes. Hans mor tryckte sig tätt emot honom, det kändes så skönt att ha henne tillbaks. Men då honan kollade upp mot hanen fylldes hennes ögon mer ännu mer tårar. ''Jag är så ledsen...'' hennes röst var full av skuld, ''om jag bara hade varit starkare...'' hon titta ner i skam. ''Jag skulle ha hittat dig, och tagit hem dig. Bort från det monstret'' honan tittade upp på sin son med sorg i sina ögon. ''Förlåt mig Nero, snälla förlåt mig'' Hanen log och skakade på huvudet "Du var redan förlåten sedan den dagen vi separerades. Jag är tacksam över att du inte hittade oss, trotts alla konsekvenser utav det. Jag tvivlar inte på din styrka mor, men rädslan av att se dig, såsom mina syskon, dö framför mig fyller mig inte.. med sorg... Jag känner ilska.. och en fruktansvärd lust till att döda.. Är det.. Okej? Tiden med honom.. Han gjorde mig till något jag inte är. Det enda han aldrig lyckades förändra var min förmåga att älska. Och att ha ett sådant hjärta och bli uppfostrad av ett sådant monster är ett rent helvete..." Sedan avbröt Nero sig själv med ett skratt med följd av en suck  "Men jag skulle inte tveka på att gå igenom det igen.. och igen, om det garanterade din säkerhet. Inget är ditt fel. Du får inte skuldbelägga dig själv för vad som hänt. Du var och kommer för alltid vara en fantastisk mor" Sade han allvarligt och nu började hans röst sjunka i en ännu mörkare ton medan han mötte hennes blick "Jag vet att han kommer spåra upp oss. Diablo kommer aldrig sluta förrän vi båda är död nu. Så, vad säger du mor, är du redo för att slakta ett monster?" Neros röst väste en aningen i allt det grova. Han log sedan varmt och slickade henne på pannan innan han började att vända sig, hans avhuggna svans var nu blottad, samt hans ärrade kropp. Nero behöll ögonkontakten med sin mor, och hans blick skrek hämnd, men samtidigt, så full av liv och kärlek. En svår balans, men allt kändes så mycket ljusare nu när Ashkii var vid hans sida. 

"Du var redan förlåten sedan den dagen vi separerades. Jag är tacksam över att du inte hittade oss, trotts alla konsekvenser utav det. Jag tvivlar inte på din styrka mor, men rädslan av att se dig, såsom mina syskon, dö framför mig fyller mig inte.. med sorg... Jag känner ilska.. och en fruktansvärd lust till att döda.. Är det.. Okej? Tiden med honom.. Han gjorde mig till något jag inte är. Det enda han aldrig lyckades förändra var min förmåga att älska. Och att ha ett sådant hjärta och bli uppfostrad av ett sådant monster är ett rent helvete..." Sedan avbröt Nero sig själv med ett skratt med följd av en suck  "Men jag skulle inte tveka på att gå igenom det igen.. och igen, om det garanterade din säkerhet. Inget är ditt fel. Du får inte skuldbelägga dig själv för vad som hänt. Du var och kommer för alltid vara en fantastisk mor". Ashkii tittade på sin son och lyssnade på varje ord han sa, vad hade det monstret gjort mot hennes son? Bara tanken högg i henne. "Jag vet att han kommer spåra upp oss. Diablo kommer aldrig sluta förrän vi båda är död nu. Så, vad säger du mor, är du redo för att slakta ett monster?" Hanen log sedan varmt och slickade henne på pannan innan han började att vända sig. Hon tittade på honom och kände själv hur ilskan reste i henne när hon hörde Diablos namn, hon ställde sig bredvid sin son och tittade honom i ögonen med en brinnande blick. ''Låt oss få bort det monstret en gång för alla'' svarade hon med en bestämd röst.