En kritvit hane smög sig tyst omkring bland träden. Han rörde sig med en självsäkerhet, som om han visste att ingen skulle ge sig på honom. De djuren som såg vargen klättra stannade upp, chockerade över den charm han sände ut.
Gyllengula tecken täckte hans ansikte, rygg och vrister, formade i perfekta linjer. Allt på honom verkade perfekt, för perfekt. Illusionen vilade över honom, suddade ut de små felen i hans utseende. Charmen och illusionen gjorde honom perfekt.
Men visst, han var absolut inte perfekt. Han visste det själv, men han gillade de felen som fanns på honom. Att inte vara så trevlig som han verkade.

De svarta klorna borrade sig in i barken när han hoppade från gren till gren. Det var i sådana här platser han gillade att vara. I skogen, uppe i träden. Han njöt över att vara högt över marken, men fortfarande på fast grund.
Men han var uttråkad, såg sig omkring efter något att göra. Svansen svepte på grenen, huvudet högt och granskande. Han saktade in, gick med spänstiga steg på trädgrenen. Luften var fuktig i den här skogen, men väldigt varmt. Det verkade inte som om den här skogen visste om att vintern nalkades i resten av landet.

[Paxx till Nirvana]

En vacker regnskog helt orörd av den annalkande vintern. Nog passar den vackra silvervita fågeln in här. En vacker syn. Hon sitter på en gren och andas den fuktiga men ändå friska luften. Värmen i den här skogen tycker hon om. Vingarna sprids ut och fågeln lyfter från grenen. Hon sänker sig mot marken och snart tar tassarna mark. Vargen ruskar på kroppen och öronen klipper till på huvudet innan den silverglittrande blicken vänds framåt och hon sätter kroppen i rörelse. Hon tar sig fram i en lugn gångstil. Den långa svansen sveper mjukt bakom henne.
Tropiska fåglar kvittrar glatt från trädens toppar. Eller skränar kanske man ska säga. Men ljudet är ändå behagligt att lyssna på och vargen vandrar glatt vidare.

[Dåligt inlägg x3]

Han höjde huvudet, vädrade i luften. Doften han kände fick ett roat leende att spridas i hans ansikte. Doften av en hona.
Snabbt och smidigt hoppade han mellan grenarna, mot doften. Han var uttråkad, och en liten lek kunde göra den dagen lite bättre. Stora löv, alldeles för stora för att passa in någon annan stans än just i regnskogen, växte ut från vissa grenar, och undervegetationen var nästan helt igenväxt. Det gjorde det svårt att se vad som hände därnere, men han uppfattade något silverskimrande nere på marken. Detta skimrande verkade vara en glansig päls, som tillhörde doftens ägare. En hona.
Leendet blev större. Charmen ökade upphetsat och ljudlöst smög han omkring på grenarna över henne. Tyst, utan något som avslöjade hans position hoppade han ner bakom henne.
"Hej." Han sa det lugnt, leende. Försökte ge ett intryck av trygghet. Han klippte med öronen, svansen svepte i marken bakom honom. "Jag är Zarec."

Hon fortsätter vandra framåt. Får ta extra stora kliv ibland när hinder ligger in hennes väg och ibland får hon även hoppa över allt för stora hinder. Hon hör rörelser uppe bland träden men tänker att det nog är regnskogens trädlevande djur som rör sig däruppe. Snart hör hon en röst bakom sig och snor runt och står öga mot öga med en hane. En vit och rätt tjusig hane. Nirvana ler lika glatt som vanligt.
"Goddag Zarec. Mitt namn är Nirvana". Hon talar på det sätt som är vanligt för henne. Artigt och vänligt. Hennes röst är mild och varm. Skulle kunna jämföras med flytande silver. Öronen klipper till på hennes huvud och svansen sveper till bakom henne och den silverglittrande blicken som verkar till synes blind fokuserar hanen. Men hon är inte blind. Hon är fullt seende. Och i den silvriga blicken kan man på nära håll upptäcka en vit pupill.

Han tog ett steg framåt mot honan, log. Han ville ha lite kul. Den gula blicken granskade silvervarginnan, hon hade ljust silverskimrande päls med en mörkare silverman och svans. Ögonen var silvriga likaså, verkade inte ha någon pupill. Han såg in i dem, mjukt. Det var en pupill där, det var det, men den verkade vara vit.
"Trevligt att träffas, Nirvana." Han höll samma artiga ton som hon höll, i alla fall än så länge. Han ville inte stöta sig med henne fören hon var helt i hans våld. "Det var länge sen jag såg en sådan skönhet som du," log han, tog ännu ett steg närmare. Charmen smetade sig över orden, förfinade dem.
Varginnan verkade vara en av de glada typerna av vargarna, och det var de gladare typerna som brukade vara naivast. Leendet på hans läppar blev större, han visade tänderna. Ett beteende som kunde ha uppfattats aggressivt, men på honom bara charmigt.

Hon studerar hanen. Nog är han tjusig. Men Nirvana brukar inte vara intresserad av hanar. Hon vill utforska landet. Vara oberoende. Kanske senare även finna en flock att slå sig till ro i. Vem vet.
"Och det är inte ofta man stöter på en sådan stilig herre". Svarar hon honom med ett minst lika charmigt leende som Zarec.
Nirvana är inte en naiv tik. Hon vet hur mycket ondska det finns i världen. Men nog är hon glad att hennes liv ändå varit så bra som det varit. Men hon litar inte på något. För hon vet hur mörka vargars hjärtan kan vara.
Men hon smittas av charmen som Zarec utstrålar. Nirvana kan vara en väldigt charmig tik om hon vill. Men det är inte ofta hon visar den sidan.
"Vad för era steg till denna vackra skog, Zarec". Hon uttalar hans namn med betoning. Som om hon smakar på varje bokstav. Den långa silverskimrande svansen sveper till bakom henne. Öronen står spetsade på huvudet och blicken hålls fäst på den väldigt stiliga hanen. Undermedvetet funderar hon på vad som gör honom så vacker. För det är ingen känsla hon vanligtvis slås av. Men hon gillar den.

Vid hennes sista ord såg han sig omkring, och ja, den exotiska skogen var vacker med sina klara färger. Fågelsången uppifrån träden var vacker den med.
"Mina steg går dit jag känner för, och just den här dagen förde de mig hit." Han gjorde en liten konstpaus, fortfarande med ett leende. "Jag är en Naktakivarg, så mina steg brukar dra sig mot skogar med trevliga grenar."
För varje ord han talade stärktes charmen en aning mer. Det var oftast så, att charmen började lite trögt och blev starkare ju längre den pågått. Fick han tid på sig kunde den ganska lätt ta kontrollen över andra vargar. Han älskade charmen något otroligt, den gjorde hans liv lättare och oftast mycket mer roande.
"Och vad får en skönhet som du att vandra in i denna skog, silvriga?"
Han lade in små komplimanger i meningarna, försökte lägga till lite extra på charmen. Han ville leka lite med henne, men först behövde han bara övertala henne att ge vika för charmen.

Blicken sveper runt lite och hon njuter av att bara vara. Fåglarna skränar på uppe bland trädtopparna. Det är verkligen helt andra ljud här i regnskogen än i andra skogar. Men minst lika charmigt i alla fall. Hon ser på Zarec igen. Naktaki? En sådan ras har hon nog inte hört talas om förut. Men förmodligen en som kan klättra i träd av hans ord att dömma. Nog har Nirvana mött vargar som kan klättra i träd förut. Det är inte så ovanligt när man tänker efter.
"Jag tycker om att promenera på vackra platser". Blir hennes svar.
"Men vissa platser blir ännu vackrare om man har ett vackert sällskap". Lägger hon till och ler sött mot Zarec. Hon börjar känna sig dragen till honom. Varför? Varför fråga varför? Känslan är så varm och underbar. Varför inte hänge sig åt känslan och njuta av sällskapet. En röst som kvävs långt där inne försöker säga åt henne att inte lita på Zarec. Att alltid vara på sin vakt som hon brukar. Men ingenting spelar roll. Hon tycker om sällskapet.

[Ursäkta om mina svar inte är tillräckligt bra. Försöker få Nirvana att påverkas mycket av charmen. Men samtidigt vill jag inte helt släppa hennes personlighet så det blir lite svårt. x3 Men påverkas det gör hon.]

[ Det är bara kul om hon inte ger efter direkt ^^ Det är ju inte särskilt verklighetstroget att hon skulle bli hypnotiseradtypcharmgrejs direkt, haha :D ]

Han log varmt mot henne. Hon borde ge vika snart, kanske inte direkt. Hans älskade charm vilade över honom, förskönade både hans personlighet och hans utseende. De skådespeleritalangerna han ägde gjorde det lätt för honom att ge sin in i rollen som en kärleksfull person.
"Tja, då tycker jag att den här platsen plötsligt blev ännu vackrare, sköna." Han smörade lite med komplimanger, hjälpte charmen på traven.
Han lade huvudet på sned, såg undrande på silvervargen.
"Berätta något om dig själv, vem är du egentligen? Det vore ganska intressant att veta."

[Superkort, jag vet, men ska iväg nu och hade börjat lite så... :S]

Nog blir hon smickrad av hans komplimanger. För nog har aldrig någon förut talat till henne som om hon vore någon vacker person. Förutom när hon fortfarande levde med flocken hon föddes i. Men det var för att unghanarna försökte vinna henne som partner. Men det var hon inte intresserad av. Är hon fortfarande inte riktigt intresserad av. Hanen frågar vem hon är. Öronen klipper till på henne huvud och hon funderar en stund. Vad finns det att säga?
"Tja, det finns inte så mycket att säga. Jag har vandrat hela mitt liv. Det har väl legat stor grund till den jag blivit. Jag lämnade min flock när jag var ung för att jag ville se världen. Och jag har sett väldigt mycket under åren". Svarar hon honom. Nirvana är inte den som går omkring och talar om sig själv hela tiden. Det hon är mest intresserad av är andras historier. För historier tycker hon om.
"Vem är denne Zarec då?" Hon tar ett steg mot honom och ler flirtigt. Något som är väldigt ovanligt för att vara henne. Men med Zarec känns det så rätt. Men ändå så fel. Men den positiva känslan övervinner den negativa.

Han gjorde likadant som henne och tog ett steg framåt. Hennes leende triggade upp honom, och fick hans älskade charmen att öka.
Vem han var? Sanningen skulle troligen vara en chock för henne, han var motsatsen till vad charmen sa att han var. Han var en manipulativ, självisk varg, som tog vad han ville och inte brydde sig om konsekvenserna andra fick av det. Om han ville ha kul en dag såg han bara till att möta någon, och sedan leka lite med denne någons liv. Om han var på dåligt humör kunde leken sluta med död. Att han som ung dödat andra för mat. Att han blev bortjagad från sin flock för det dådet. Inget av det gick att berätta för henne, troligen skulle hennes undermedvetna säga emot, bryta sönder det som charmen höll på att bygga upp.

"Jag lämnade också min flock som ung..." Han funderade en sekund på vad han skulle säga. "Jag var väl helt enkelt trött på det liv jag levde där. Jag har vandrat runt i detta land de senaste månaderna, och träffat många intressanta vargar." Han log, charmigt. Såklart det var charmigt.
Svansen svepte bakom honom, roat. De gula öronen var vända framåt, mot honan. Han längtade tills hennes medvetande skulle ge upp, tills han kunde få vara en falsk drömprins för henne. Tills han lekt klart och kunde visa sitt sanna jag. Till att få se hennes min.
Han tvekade någon sekund, funderade på vad han skulle säga.
"Jag antar att någon så vacker som du måste vara van vid komplimanger, Nirvana? Något annat skulle förvåna mig."
Fortfarande leende, så verklighetstroget och egentligen så falskt.

[Gjorde jag upp för mitt förra miniinlägg nu tror du? :/]

Hon lyssnar intresserat på det han säger. Hon vill hänge sig helt åt känslan han väcker inom henne. Men det känns lite som att hon då skulle ljuga för sig själv. Hon handskas med en inre strid. En strid emellan känslan hon får henne att... älska? hanen framför henne. Och känslan att det är så fel. Att detta inte är hon. Att hon måste vara på sin vakt för man kan inte lita på någon. Allra minst någon som ter sig så vacker och älskvärd vid första ögonkastet. Det är så fel. Det är så rätt. Nirvana försöker förgäves få grepp om känslorna. Samtidigt är henne tankar så luddiga att hon inte är säker på någonting. Bara säker på känslan hon har när Zarec står så nära. Hon fnittrar lite lätt när han åter ger henne en komplimang. Vilken flicka tycker inte om komplimanger?
"Faktiskt inte". Säger hon med ett rätt busigt leende och tar åter ett steg mot hanen. Hon sträcker lite lätt på nacken så att hennes nos nästan snuddar vid hans. Hon kan känna hans andedräkt i sitt ansikte och känslan är helt underbar.

[Mina blir lite korta. x3]

Hon höll på att ge efter, det syntes. Hon var inte den snabbaste på det, men han märkte skillnaden i hennes röst och beteende.
Han var lite förvånad över att hon inte var van vid komplimanger, precis som han tidigare sagt. Ögonbrynen höjdes när hon sade det.
"Det förvånar mig, du ser ut som någon som folk brukar säga det till. Folk måste ha väldigt konstig smak om de inte brukar påpeka din skönhet." Rösten var mjuk, hans blick såg lugnt och lyckligt in i hennes silverglänsande ögon. Med den vita pupillen var de verkligen annorlunda, men på att vackert sätt.
Vid tanken på annorlunda ögon for tanken till den rosa, hur den historien börjat. Precis som denna, med att han bara ville ha lite kul en kväll. Men han ville inte tänka på det, ville koncentrera sig på den silvriga. Det var hon det gällde nu.

Charmen ändrades en aning, koncentrerade sig ännu mer på det romantiska. Med en snabb blick mot miljön runt dem lade sig en illusion runt dem, en som bara de kunde se. Den redan fantastiska vegetationen i regnskogen fick ännu starkare färger, solen som lyste ner genom träden verkade starkare. Fåglarnas unika sång, en melodi man inte kunde höra någon annan stans, blev lättare, gladare och romantiskare. Allt blev ännu mer perfekt.
"Nirvana? Jag vet att vi nyss mötts, men det känns ändå..." Han låtsades tveka, som om han inte vågade säga det högt.

[Dina inlägg är inte korta. Jag har skrivit mindre än dig hela tiden innan, förutom förra inlägget och detta ;D Jämför bara med mitt miniinlägg förut xD]

Hon ler sött. Betagen av hans komplimanger och hans charm, Det borde vara förbjudet för någon att vara så vacker. Många borde vara avundsjuka. Och avundsjuka är ingen bra känsla.
"Kanske jag bara inte mött någon tidigare som uppskattar skönhet". Svarar hon honom och står fortfarande kvar där hon står. Så nära att hon kan känna hans andedräkt mot sitt ansikte. En behaglig känsla. Rösten som säger till henne att vara på sig vakt. Att det är farligt. Drunknar i allt det vackra som Zarec utstrålar. Hon släpper honom något motvilligt med blicken och ser sig omkring. Hela skogen ter sig vackrare. Hon ler.
"Vad vad det jag sa? Allt blir mycket vackrare med ett vackert sällskap". Hon sveper mjukt till med den långa silverskimrande svansen.
Hon ser åter på honom när han talar igen. Hans tvekan finner hon ytterst bedårande.
"Ja?". Frågar hon lite lätt och tar ett halvt steg närmare honom. Möter hans blick och ser mjukt på honom.

[Hennes ögon har lätta stänk av smaragdgrönt i sig. Så du vet det. ^^]

Han ville spela lite teater, få sig att inte verka så självsäker. Mer söt. Det var en konstig tanke, men han ville testa att se hur det gick.
"Det låter bara dumt, men det är ändå som om.. vi känt varandra i evigheter, även om jag inte vet mycket om dig." Han log, ett leende med en vacker blandning mellan charmigt och sött. Såklart han inte kände så, men det var roande att säga fjantiga saker till folk som var charmade av kraften.

Hans ansikte närmade sig hennes, ögonen tindrade. Han ville leka seriöst med henne nu, gå mer in för kärlekssinnena. Deras kinder var bredvid varandra, kind mot kind, hans nos vid hennes öra. Hon borde kunnat höra hans andetag, men också det han viskade mjukt i hennes öra.
"Jag tror jag älskar dig." Orden var enkla och låga men fortfarande verkade de så sanningsärliga. Charmen ökade, ännu en gång, ville locka henne att svara positivt. Han hoppades hon var redo för det, om hon inte var skulle han få försöka släta över det tills hon var. Nån gång borde hon bli det.

[Haha, ville starta igång på riktigt nu ^^ *otålig* Det är mycket roligare när han får fjanta runt xD Välj själv hur hon reagerar vid det där sista x)]

Hon nickar lite lätt. Känslan är lustig. Liksom tanken. Men faktiskt kommer hon på sig själv med att verkligen trivas i Zarec's sällskap. Det känns faktiskt som att hon skulle kunna vara sig själv med honom. Fast hon är alltid sig själv. Men känslan finns där nu. Hon njuter av att känna hans kind mot sin när de står där nära. Varför känns det så rätt? Det borde inte vara så. Hon brottas fortfarande med sig själv inombords. Men den delen som säger åt henne att sluta upp med allt det här ligger helt klart i underläge. För det är känslan som regerar. Och hon älskar känslan. Det känns faktiskt som att hon älskar Zarec. Han verkar känna likadant. Åtminstone är det vad han viskar i hennes öra. Självklart känner hon sig smickrad och kunde hon rodna skulle hon gjort det. För det har inte många sagt till henne. Att de älskar henne. Att höra honom säga orden känns så rätt. Men ändå. Hon stryker nosen mjukt mot hans öra utan att flytta sig. Hon tycker om att stå där kind mot kind.
"Det är lustigt. De orden borde inte yttras så här. Vi har trots allt just träffats. Men ändå..." Hon avbryter sig själv och nafsar lite mjukt i Zarec's öra.
"Jag tror jag känner likadant". Svarar hon honom. Hon väljer ordet 'tror' för hon är inte säker på någonting just nu. Men vem behöver vara säker på något när känslan är så rätt?

[Haha. xD Det är så lustigt att rolla så här när det är sååååå fel. xD Att han bara leker med henne. Nirvana kommer få hjärtat krossat. T3T Stackaren. x3]

[Gaahh, jag hatälskar att rolla med Zarec xD Han är skitkul att skriva om, men man känner sig så dum när man tänker på vad han gör o.o]

Han var inte kär i henne, men spelade sin roll bra. Hennes lilla flörtiga nafs i örat fick honom att le, och leendet breddes ut när hon talade igen. Nånting inom henne sa emot, det syntes, men majoriteten av hennes medvetande verkade ha fallit för charmen. Det var bra, han verkade ha lyckats.
Han drog tillbaka huvudet igen, så han kunde se in i de silverskimrande ögonen. I farten lät han sina läppar ge henne en mjuk kyss på nosen, lätt och svag. De silvriga ögonen med de vita pupillerna hade små stänk av smaragdgrönt blandat med det silvriga. Han var tvungen att erkänna, ögonen var det som var vackrast på henne.

"Nirvana, var du medlem i en flock som ung?" Han såg in i hennes ögon, lite likt en hypnotisör men med glimtande, mjuk blick.
Charmen fortsatte likt förut försöka ta kontrollen över hennes medvetande, han ville ha henne helt borta från sitt vanliga sans. Han kunde inte krossa henne utan att hon var helt förälskad.

Hon skulle kunna vara helt i hans våld. Och kanske är det just det hon blir när hans nos mjukt snuddar vid hennes när han försiktigt tar tillbaka huvudet. För det känns som elektricitet i hennes kropp. Alla röster som försökt hålla henne tillbaka utplånas totalt. Hade det varit datoranimerat hade hjärtan poppat runt i luften omkring henne och även ögonen bultat likt blodröda hjärtan. Ingenting spelar någon roll längre. Hon ser bara honom. Hur vacker han är. Hon kan inte sluta le.

Han frågar henne sedan om hon var med i en flock som ung. Hjärnan behöver lite extra tid för att ta in orden och bearbeta ett svar. Hon nickar lätt.
"Ja, jag föddes i en flock med silvervargar. Men jag lämnade dem tidigt". Hon tippar huvudet lätt på sne.
"Hur så?". Öronen klipper till på hennes huvud.
"Var du själv med i en flock som ung?". Hon vill veta så mycket som möjligt om honom.

[Haha. xD Där lossnade haken. xD]

[Asså guuud, jag ÄLSKAR din förklaring på hennes reaktion x) "...ögonen bultat likt blodröda hjärtan.." 8D]

Han hade inte tänkt på att hans fråga kunde få en motfråga, och det var precis den motfrågan varginnan ställde. Om hans egen flock.
Om han skulle berätta om sin flock skulle nog inte ens charmen kunna hålla henne kvar, troligen skulle hennes undermedvetna bryta sig loss och krossa charmen. Hans bakgrund med flocken var ingen vacker historia, han blev bortjagad från sin egen flock på grund av sina handlingar under svälten. För att han då tvingats döda sina egna för att överleva.
Han var ingen varg som skämdes över sina handlingar, han var snarare stolt över att hans krafter kunde göra så mycket. Men andra hade ingen rätt att få veta om dem.

"En Naktakiflock på en stor ö utanför detta land. Inget speciellt," log han, kände att hon hade gett upp för charmen och kysste hennes ögonlock så att det stängdes. Utan att säga att ord gjorde han likadant med det andra ögat, låtsades vara kär i henne. Han var bra på att spela sin roll, och han trivdes med den. Den var roande, även om det gick likadant varenda gång han spelade den.

Medan hennes ögon var slutna såg han upp mot lövtäcket som täckte himlen. Skogen var så annorlunda mot resten av landet, och illusionen som tack vare honom redan låg över skogen gjorde den färgstarkare än den annars skulle vara. Leendet sjönk från hans ansikte när han inte behövde spela på utsidan. Med en blick fick han de exotiska, färgglada fåglarna att stanna upp, flyga närmare hypnotiserade av charmen. För honom, för henne, bröt de ut i en melodisk, vacker fågelsång, stämmorna var låga nog för att passa in i skogen utan att bryta ljudet från resten av den.
Leendet klistrades på igen, han såg på henne.
"De sjunger för dig, älskade."
Ordet 'älskade' var så väl dolt i meningen att det inte stack ut, samtidigt som det gjorde det självklart att han 'älskade' henne. Självklart älskade han henne inte, men han låtsades.

[Veeeet inte riktigt om det blev PP med att han slöt hennes ögon, tycker inte det själv men säg till om du inte gillar det ^^]

[Haha. xD Ja, tyckte det var rätt roligt själv. :D]

Han sluter hennes ögon genom att mjukt kyssa hennes ögonlock. Det är fortfarande lustigt hur allt gått så fort. Hon kan endast lita till hans ord och beröring att han känner likadant. För tvivlet spelar ingen roll. Det är endast en droppe i det oändliga havet. Kärleken till Zarec fyller hennes hjärta till bristningsgränsen. Hon är helt i hans våld. Och hon har inget emot det. För hon hör inte längre de varnande rösterna. Det är bara han som spelar någon roll nu. Det är bara han som betyder allt. Hon öppnar ögonen när fåglarna börjar sjunga vackert och hon ser sig omkring.
"Det är underbart". Säger hon och ler varmt när hon ser på Zarec igen. Hon önskar att det alltid skulle vara de två. Han är så underbar. Hon kan inte tänka sig livet utan honom. Det är omöjligt i hennes nu helt påverkade sinne.

[Tror det klassas som PP. Men det är så litet att det inte gör något. ^^]

[Ooohg, så jag PP:ade just? o.o Nu känner jag mig lite dum xD]

Han såg in i hennes ögon, leendet mjukt påklistrat. Hon var tagen av hans charm helt, det var så tydligt. Långsamt sträckte han sig fram, så de hamnade kind mot kind, utan att nudda varandra.
"Du har berättat om din bakgrund, men det är en sak med dig jag fortfarande inte vet," viskade han lugnt, intresserat. "Vilka är dina krafter?" Han var nyfiken, sannerligen, vilka krafter denna silvervarg ägde. Om han skulle släppa charmen och illusionen senare var det bra att veta vad hon skulle kunna attackera med. Han hoppades det vore krafter som var gjorda för att hjälpa och inte skada, då de som var gjorda för att hjälpa var svåra att använda till attack.
Han tog tillbaka sitt huvud, så han kunde se in i hennes ögon igen.

[^^ Det gör inget. Så länge det inte är något stort och som skadar motspelarens karaktär eller förflyttar den och sånt så är det okej för mig. ^^]

Han frågar om hennes krafter. Hon ler lite hemlighetsfullt och svarar sedan.
"Vilken silvervarg besitter inte silverkrafter?". Hon fnissar lite lätt. Detta innebär med att silvret i hennes kropp och framför allt bett är giftigt. Men då hon helst slipper bita andra är det inget som är så stort problem. Men hon kan inte direkt dela måltider med andra på grund av att när hon biter bytet och äter av det så infekteras det av silvret från henne.
"Du själv då? Vad är det för krafter som denne stilige herre besitter?". Klart hon bollar tillbaka frågan. Men det måste ändå Zarec förvänta sig. Annars skulle han inte ställt frågan i första taget. Man ställer inte en fråga om man inte är beredd på att få den tillbaka.

Hon frågade samma fråga som honom, något annat var inte att vänta. Varför avslöja om sig själv men inte ta reda på mer om den andre?
Men han ville inte svara, då charmen inte fick avslöjas. Hon var i hans våld, helt klart, men han kunde inte utmana ödet genom att berätta om kraften. Illusionen var inte heller något alternativ att tala om, då en illusion av charm inte kunde vara omöjlig att göra.

"De flesta silvervargar har silver som kraft, älskade, men det finns undantag. Jag ville veta om du var ett sådant undantag," sa han, som ett svar på hennes första uttalande. Han försökte undvika sina egna krafter, och försökte täppa igen det hål i samtalet som skapats av hans tystnad med hjälp av charmen och illusionen. Dölja det.
De gula kattögonen fortsatte se in i hennes silvriga ögon med den vita pupillen. Charmigt. Ödmjukt. Vackert. Förhäxande.

[När tycker du han ska släppa charmen? ^^ Jag vill inte riiiktigt än :)]

Hon fnissar lite lätt.
"Vad vore jag för silvervarg om jag inte hade silverkrafter?". Frågar hon och ser honom i ögonen. Gula ögon. Likt solen. Vackra. Förhäxande. Hon vill bara drunkna i dem.
"Du undvek min fråga". Säger hon och plutar lite med munnen och ser lite spelat stött och sur ut medan hon tar ett steg mot honom och stryker sin nos lätt mot hans hals. Hans mjuka päls är skön att burra in nosen i. Där vill hon stanna. Med honom. Känna hans värme.

[Kort. x3]

[När du vill. :P Tycker något ska hända i alla fall. Något som verkligen sårar henne när charmen inte är uppe längre. Har bara ett krav. INGA VALPAR! x3]

[Määäh, varför inte? xD Haha, nerå, inga valpisar här :) Men kan inte hon göra något, typ kyssa honom elr så, och så kan han avslö... *planerplaner* =D]

Såklart hon märkte att han inte svarade, det var ganska uppenbart. Men att avslöja sina krafter för henne redan vore ett stort misstag, ett misstag han inte ville göra än. Hennes undermedvetna skulle säkerligen göra uppror då, kanske till och med bryta charmens trans, och det var inget han ville. Inte än. Sen. När han ville krossa henne.
"Du kommer få veta dem senare, älskade. Du kommer märka dem."
Han sade inte mer, det han sade var ju sant. När han släppte charmen skulle hon få veta hans kraft, det vore omöjligt att hon inte skulle märka det.

[Kort, sry :/]