[Det känns bara så fel om Nirvana ska kyssa honom. xD Jag tror det har större effekt om han kysser henne. För då blir hon mer arg på sig själv att hon lät honom göra det. xD]

Hon studerar honom lite snett men ändå med varma känslor i blicken.
"Jaså. Vi är hemlighetsfulla?". Säger hon och ler charmigt mot honom. Hon kan inte låta bli att tycka att han är ännu stiligare nu när han har hemligheter. Men vem har inte hemligheter? Förmodligen är det mycket de båda inte skulle kunna berätta för varandra. Fast Nirvana själv har inte så många hemligheter. Hon är rätt hemlighetsfri om man kan säga så. Hon har inget tungt bagage att bära med sig. Inget som tynger hennes hjärta. Hon har haft ett väldigt bra liv hittills. Och det verkar bara bli bättre nu när hon mött Zarec.

[Kortis. x3]

[Jag vill att han ska avslöja allt snart :3 Är det okej att jag gör det i nästa inlägg jag skriver? :)]

Han gav henne ett snett leende, charmerande på samma sätt mystiskt. Han lutade sig åter igen framåt, nosen i hennes öra.
"Mina krafter kommer inte vara en hemlighet länge till," viskade han mjukt i örat, leende.
Han började bli uttråkad på leken, hans koncentration varade oftast inte länge. Han funderade på att krossa charmen, han ville bara gå till slutet med hennes reaktion. Det han var mest intresserad av var just då var just hennes reaktion när hon insåg att hennes drömprins inte existerade, att han egentligen bara var en vanlig, okänslig varg. Han hade bestämt sig. Han skulle alldeles därefter stänga av krafterna, det hade han bestämt.
En tanke kröp in i hans sinne, trängde sig på. Rosa. Han hade gjort likadant mot henne, och det hade straffat sig i slutet. Han hade ångrat sig.
Men denna hona var ingen speciell, var hon? Han skulle inte behöva ångra sig för att ha krossat hennes syn på kärlek.

[Ja. Det är lugnt. ^^ Det kan du göra. :)]

"Jaså?". Säger hon och ler fortfarande mot honom. Hon kan inte låta bli att vara nyfiken. Men hon tänker inte tjata på honom. Han har ju redan sagt att det inte kommer vara en hemlighet så länge till. Hennes hjärna är så fast i charmen att hon inte ens kan tänka sig vad det är för krafter han kan besitta. Förmodligen skulle hon då bara kunna tänka sig några riktiga heroiska krafter. Vad hon definierar som heroiska krafter ved nog bara hon. Hon ser på Zarec. Hon har inte kunnat släppa hans blick för ens en sekund.

[Kort igen. x3]

Han drog tillbaka huvudet igen, så de stod nos mot nos. Hans klara, neonfärgade, gula ögon såg mjukt in i hennes silvriga, grönglänsande ögon, kärleksfullt. Men tankarna gjorde kraften redo att avslöjas.
Som om det vore självklart gav han henne en kyss, en lång, mjuk en, inte likt den lätta puss han gett henne på nosen innan, eller de romantiska kyssarna på hennes ögonlock. Den var så mycket mer, så mycket fejkad kärlek i den. Den liknade så kyssen med den rosa...
Tanken fick honom att släppa hennes läppar, irriterat. Hon ville inte tänka på henne.
Efter kyssen såg han åter in i hennes ögon.
"Min kraft.. är charm."
Meningen började som en mjuk, kärleksfull förklaring, men charmen sjönk snabbt och orden blev råa, hånande utan att han sa något konstigt. Charmen var borta, bara så där, och kvar stod den vanliga Naktakivargen. En falsk lögnare.
"Honor är alltid så... naiva. Man säger några komplimanger, säger att man älskar dem och de tror på en blint. Du borde inte vara så svag, min älskade". Han sade de sista orden hånande, och ett rått skratt följde efter. Han väntade på hennes roande reaktion.

[Och... CHARMEN ÄR AV! =D]

Kyssen verkar så öm och ärlig. Hon blir varm i hela kroppen och hjärtat hoppar över slag. Det känns verkligen rätt. Men ju mer det känns rätt desto mer känns det så fel. Hon öppnar ögonen och ser på Zarec. Men han är inte lika vacker som förut. Hon backar några steg och öronen ligger tryckt mot nacken och huvudet är tillbakadraget och nosen är riktad mot Zarec. Det tar en stund för henne att fatta när han berättar att hans kraft är Charm. Ett dovt morrande börjar i hennes strupe och letar sig ut mellan de sammanpressade käkarna och tillbakadragna läppar. Hon blottar tänderna och spänner blicken i Zarec. Naiv? Hur kan hon vara naiv när hans kraft höll henne fången. Det är Zarec som är naiv.
"Att kalla honor för naiva bevisar bara vilken låg skit du är. Hur kan du kalla någon naiv när det är din kraft som påverkar andra". Hon morrar fram orden. Pressar ut dem mellan käkarna. Hon tar ett steg mot honom.
"Det är snarare du som helt klart har något allvarligt fel i hjärnan om det roar dig så mycket att leka med andra". Hon tar åter ett steg mot honom. Hon morrar fortfarande. Sen hugger hon mot honom. Det är något hon i vanliga fall inte skulle göra. Men förvirringen efter att ha varit fast i charmen får henne att agera som hon gör.

Som renrasig Naktaki var det ingen svårighet att undvika hugget, hans ras smidighet från trädklättringen var nyttig för att undvika slag. Han hoppade lite åt sidan, ett hånfullt flin liggandes på hans svarta läppar.
"Det är honors svaga psyke som gör de så lätta offer för min kraft, älskade, skulle de inte vara så naiva skulle det ta mycket längre tid att.. övertyga dem." Han log ännu ett snett flin.
Han försökte inte attackera, det var inte det han ville ha ut av mötet. Hans mening var att få leka lite, inget annat. Inga strider.
Smidigt hoppade han upp på en gren, bort från henne, så han stod över henne.
"Men sköna, du måste erkänna; Du hade det trevligt så länge det varade, hade du inte?"

[När ska vi avsluta? Vet inte om jag orkar dra ut på det länge till ^^]

Hennes hugg missade och käkarna klapprade ihop. Hon ser arg på Zarec. Så patetisk. Det tänker hon både om sig själv och Zarec. Hon borde ha varit med motståndskraftig. Lyssnat på de inre rösterna. Och Zarec för att... Ja, han är bara patetisk.
"Det säger du? Men om det hade varit omvänt hade du själv varit lika viljesvag och fallit för charmen". Säger hon. Zarec är bara så kaxig på grund av kraften.
"Det är snarare du som behöver övertygas". Hon fnyser åt honom.
Fegisen Zarec hoppar upp i ett träd. Han verkar inte vilja slåss. Varför leker han då med andra? Han borde förstå att ingen kommer låta honom komma undan med det.
"Fegis". Fräser hon åt honom.
Sen hoppar hon rakt upp i luften och vingarna breddas ut. Hon är inte längre en varg utan en vacker silverskimrande fågel fenix flaxar med vingarna och vinner höjd innan hon svävar upp mot skyn och flyger iväg.

[Avsluta du. ^^]

Han höjde bara ett ögonbryn åt henne när hon förvandlades till något otroligt, en slags fågel som verkade vara gjord av silver. Inte förvånat, han brydde sig inte så mycket om kraften att byta skepnad, men hennes ord. Fegis. Hon hade precis flytt från honom, inte vågat ta en strid. Visserligen var han själv ingen krigare, men han tyckte det var hon som var fegisen i sammanhanget.
Det var i alla fall hans åsikt.
Han vände på klacken med en fnysning, irriterad över hennes reträtt, och med smidiga steg hoppade han från gren till gren, genom den annorlunda skogen, lät tassarna landa på tjocka, stabila trädgrenar som inte existerade någon annan stans i landet. Det tog inte lång tid innan han hade lämnat platsen bakom sig. Mötet hade varit ganska roande, den rosas första lek hade varit intressantare, men han tyckte alltid det var kul att leka med charmen.

Vid tanken på den rosa for hans tankar tillbaka till rävkorsningen, irriterande nog. Han störde sig på det, att han var så förtjust i en av sina föredetta leksaker. Det var inte normalt. Han försökte ignorera det, men tankarna hemsökte honom.
Snart hade han lämnat regnskogen, han vände nosen mot öster och landets öknar.

AVSLUTAT