Han hade försökt, under eftermiddagen, att vandra in i Civitas område. Det var alltid så mycket folk där inne och han blev alltid så nyfiken av allt ljud och alla rörelser. Han ville vara i mitten av allt. Försöka att förstå sig på allt som hände där inne, varför var alla så intresserade av allt som hände där inne. Det hade inte varit många minuter innan en av försäljarna hade schasade bort honom.
“Gå. Gör lite nytta och jaga lite råttor istället för att förstöra affärerna.” Hade han sagt. Kelitzon förstod inte hälften av det. Men han visste vad råttorna var. Mat. Det enda förståeliga var att den andra vargen behövde mat. Kelitzon behövde mat han också. Nu när tanken på mat rullade runt i hans hjärna så var han helt plötsligt väldigt hungrig. Han strofsade bort mot utkanten av staden där han för det mesta höll till.
Det var inte svårt för honom att jaga gnagare. Om han stod tillräckligt stilla så gick de fram till honom. Kanske var det för att det var så längesedan han faktiskt luktade som en varg och inte bara jord. Kanske var det de olika växterna som långsamt flöt runt i det yttre lagret av hans lera efter att de råkat fastna på honom när han gått förbi. Kelitzon var helt fel individ att fråga. Han visste bara att om han stod tillräckligt still, tillräckligt länge så fanns det alltid något litet djur som vågade sig fram. Så länge han stod skyddad från den varma solen och det inte började regna så klarade han att vänta rätt länge.

Solen hade börjat gå ner när den första gnagaren dök upp. En sork som tittade fram ur ett av hålen i marken. Kelitzon följde honom med blicken, långsamt gick han fram emot honom. Försiktigt. Och Kelitzon hugg. Skriket från den skrämda sorken som dök ner i hålan igen fick honom att spotta ut jorden han greppat tag om. En nitlott. Nästa gång skulle han vänta längre. Kanske. Om han kom ihåg. Han lade sig ner vid trädet i utkanten av Civitas. Det fanns alltid nästa sork, eller sorken efter den.

[Ashkii]

De var bara tredje gången Ashkii hade bestämt sig för att gå ut i staden helt själv och hon var redan obekväm, men det var mörkare nu så det gjorde det en aning bättre men fortfarande jobbigt. Men hon hade med sig en enkel läderväska med lite små bytesvaror som torkat kött och torkade örter i hopp om att denna gång faktiskt byta till sig något. Varje gång hon hade försökt tidigare så hade hon fegat ur. Hon höll sig tätt till kanterna i staden men huvudet ner och haltade fram på sina tre långa ben. Hon försökte intala sig själv att ingen faktiskt tittade på henne men den där lilla rösten i bakhuvudet vill inte lämna henne ifred. Diablo hade verkligen förstört hennes liv på mer än ett sätt. Hjärtat bankade snabbt och hårt, hon stannade till en stund och tog djupa andetag och började räkna för att försöka lugna ner pulsen. 1... 2... 3... Det var något hon nyligen hade börjat med när ångesten blev stark, 4... 5... 6... 7... hon kände pulsen lugna sig. 8... 9... 10... hon tog ett djupt andetag och andades ut lika djup. Så nu var pulsen normal igen. Hon tittade sig omkring och ingen verkade ha sett hennes ångestattack. Skönt.
Hon började gå och tittade försiktigt på de byteshandlarna hade som fortfarande hade öppet. Hon hittade dock inget än som fångade hennes öga. Hon bestämde sig för att ta sig till utkanten av Civitas och samla energi innan hon drog sig tillbaka till Tenebris. Hon satte sig ner och kollade om allt låg kvar i väskan och när hon hade bekräftat att allt låg kvar så kollade hon över landskapet och försökte slappna av. Hon fick sedan syn på ett träd som såg ut att vara en bra plats att vila hennes ärrade kropp en stund. Hon haltade dit och fick sedan syn på nån form av lerklump? Hon tänkte inte så mycket på det till hon såg den röra på sig. Ja visst rörde den på sig? Hon höll avstånd och luktade, hon kände ingen vargdoft. Mest lera och kanske en svag doft av en sork. ''Hallå?'' försökte hon ändå. Något lär ju vara där, visst?

Han hade fastnat i tankar. Eller snarare i bristen av tankar. Han försökte oftast tänka på saker. Det kändes som något han borde göra. Men oftast slutade det med att han stirrade in i tomheten. Ibland vandrade det in en tanke, men den vandrade ut lika fort.
Han visste inte om det var den långa sömnen eller leran som påverkade honom och han hade inte insikten att försöka lista ut det heller. Överlag levde han ett väldigt lyckligt liv och för honom var det tillräckligt.

Han drogs tillbaka till verkligheten av en röst och han vred huvudet snabbt så att leran flög av honom. Den rullade långsamt tillbaka till honom och återförenades med den cirkulerande leran. Han vred huvudet på sne när han tittade på den vita och rosa vargen. Hon hade riktigt fräna extra armar på ryggen. Det påminde honom om någon, men han kunde inte riktigt minnas vem. Han kunde inte beskriva vad det var. Men hon såg väldigt vacker ut. Speciell. Han kunde inte komma ihåg om han någonsin sett någon som henne innan.
Hans svans slog bakom honom och lera flöt åt vadera håll medan han lät ett gurglande, dovt ljud som nästan skulle kunna avtydas som ett "Hej hallå." om man lyssnade noga. Han pratade inte ofta. Men de orden hörde han ofta.

Ashkii ryggade tillbaka lite när leran, ja leran rörde sig och hur lera som slungats iväg kom tillbaka. Vad i hela var detta? Men när hon kollade närmre så kunde hon se vad som skulle föreställa vara en varg, hur kan detta vara en varg? Den ärrade honan vara väldigt förvirrad och en aning rädd men ändå nyfiken. Hon hörde även en dov gurglande röst, så leran kunde prata? Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra, ska hon springa därifrån? Varna någon? Men något i henne sa ändå att denna varelse inte var farlig. Hon hoppades iallafall det.''Uhm, är du okej?'' frågade hon sedan försiktigt, ''Behöver du nån hjälp?''