Det hade nu gått ett halvår sedan familjen hade flytt Kaiwood, bort från Diablo. Nero hade vuxit en hel del, hornen var ute, den grova lejonmanen hade tagit form och de guldiga fjällen glittrade i solen. 
Nero lekte i det silvriga gräset, jagade en fjäril och låtsades försöka döda den. Dock vela han den inget ont, dens vackra färger gjorde honom så förtjust. Den unga hanen hade vid vissa tillfällen av misstag utlöst sina krafter, det kunde ha med PTSD'n att göra, eller om han fick för starka känslor så som ilska eller blev ledsen. Men inget han riktigt brytt sig om att utforska. Han hade det bra med hans Mor och Gideon, trotts det saknade han sina syskon. Hanen stannade upp när fjärilen tillslut flög upp mot himlen och Neros ögon blev stora, han hade sett hur hans mor och Gideon flugit där uppe. Han hade ofta funderat över hur det skulle kännas. Visst, han hade fått åka på deras ryggar då han var lite mindre. Men han växte allt mer för varje dag och i denna storlek var det svårt för någon av dem att bära honom. Hans lila ögon var fyllda av liv, av kärlek, trotts att han visste att han mor älskade honom kunde han inte undgå från att ibland känna hennes smärta då hans liknelse av sin var slående. Förutom fjällen och de extra hornen på hans huvud var Nero som en kopia. Han kunde inte klandra henne, därför var det extra viktigt för honom att visa sin kärlek extra mycket för just henne. Han trippade fram till sin mor med ett varmt leende och lade sig på rygg framför henne "Tjeena" sade han lite kaxigt men sedan slickade han kärleksfullt på hennes skadade ben. "Mor... Kan du hjälpa mig med mina krafter någon dag? Jag vill bli stark, som du och Gideon!" frågade han sedan och kollade upp mot henne med sina oskyldiga ögon. Sedan sneglade han på Gideon som låg en bit bort och vilade efter dagens jakt. Men ögonen hamnade väldigt fort upp på sin mor igen.

Morden på Ashkiis valpar hade orsakat stor smärta för henne och hennes resterande familj, Nero och Gideon. Men tillsammans hade dom börjar läka men såren och saknaden skulle fortfarande sitta kvar, i alla fall för Ashkii. Nero hennes enda kvar levande valp från kullen hade växt sig stark, men till honans sorg så var den lilla hanen en exakt kopia av sin far bortsett från hornen, manen och fjällen. Varje gång hon fick syn på honom i ögonvrån så reagera hon, då hon trodde det var Diablo. 
Den vita ärrade honan låg i solen och tittade på sin minsta son leka med en fjäril, även om han var lik sin far i utseende så var han inte lik honom i hans beteende. Nero var godhjärtad även om hans kraft blev instabil med hans känslor, men med tid så skulle han nog lära sig att kontrollera det. 
Valpen kom fram till henne och la sig på rygg; "Tjeena" sade han lite kaxigt men sedan slickade han kärleksfullt på hennes skadade ben. "Mor... Kan du hjälpa mig med mina krafter någon dag? Jag vill bli stark, som du och Gideon!". Ashkii log kärleksfullt mot sin son och tittade sedan på den guldiga hanen som låg och sov en liten bit bort och sedan tillbaka till Nero. ''Kanske lite senare, vi ska inte störa Gideon för mycket. Han behöver vila efter allt jagande han gjort, men jag lovar att jag ska hjälpa dig'' sa hon med en kärleksfull röst och började sedan tvätta den lilla hanens man. 

Gideon låg och vilade efter jakten, han hade på senaste tiden varit ovanligt trött men då han var vaken hade han som alltid varit sitt gamla glada och positiva jag. Men även i honom gnagde det ganska mycket av händelserna. Ibland kunde han dock vakna till och snegla på sin mor och lillebror för att se att dem var okej. Hanen log i sin trötthet då han såg dem tillsammans och somnade om. Även Gideon hade lagt märke till Neros utseende, men det tog nog betydligt mycket mer på Ashkii än Gideon, även fast det ibland var oroväckande. Dock kändes det som att Nero hade ärvt sin moders hjärta. Och det var en välsignelse från gudarna. Sedan somnade han om och vilade.

Den guldige hanen vaknade upp av sin mors ömma beröring, då han såg henne kom det typiska varma leendet fram, dock syntes det att han var trött. Sedan såg han att Nero var och åt igen. Hanen skakade lite på huvudet och ett litet, men trött skratt lämnade honom. "Hur går det med vår glupska lilla noshörning?" Ja, Nero var ju även stadigt byggd och ärvt noshörningshornen. Därav smeknamnet. Gideon lade sig till rätta och studerade valpen en stund, men sedan lades fokuset på Ashkii igen.

"Hur går det med vår glupska lilla noshörning?" frågade den guldiga hanen med ett skratt och Ashkii titta ner på honom; ''förlåt, det var inte meningen att väcka dig'' sa honan med en varm röst. ''Han är lite otålig för att börja träna'' skratta hon lätt. ''Det är väl dags men du ska få vila mer innan jag börjar med honom''. Ashkii myste sin nos mot Gideons kind och börja sedan nynna för honom. Gideon hade tagit över det största ansvaret över jakten så var han ofta trött vilket Ashkii hade skuldkänslor för men hon ville inte ta sin blick från Nero, för när hon hade gjort det tidigare så hade hennes andra valpar blivit mördade. Efter allt så har hon blivit väldigt överbeskyddande över sina söner, hon tänkte inte låta dom utsättas för det som hennes andra valpar gick igenom.

''förlåt, det var inte meningen att väcka dig'' sa honan med en varm röst. ''Han är lite otålig för att börja träna'' skratta hon lätt. ''Det är väl dags men du ska få vila mer innan jag börjar med honom''
Ja, det var något som märktes tydligt. Neros iver för träning. Med all hans energi så skulle det bara nog vara bra för honom att nyttja den. "Det är ingen fara Ashkii." Sade ha lugnt "Jo det märks, har aldrig sett någon med så mycket energi. Det är nog bara bra för honom att göra sig av med den. Och till det positiva, då kanske vi alla kan få nöjet att jaga tillsammans" Sade han sedan och gosade tillbaks mot sin mor.

Mitt i allt kom Nero släpandes, men lite skuttandes med ett bakben från ett byte och lade det nära Gideon med ett flin "Du borde äta, det var fleeera timmar sen du åt" Sade Nero som att det nästintill var som att svälta ihjäl. Sedan kollade han upp på sin mor som om han varit jätteduktig som gett Gideon mat. Nero började sedan att gäspa lite och kollade på Gideon, sedan bökade han in sig i sin brors päls och gäspade en gång till. "Mamma du också" Bad han med något trötta ögon. Det var allt ätande som gjort honom trött, så det var dags för en liten stunds sömn tyckte han.

Gideon rättade till sig när Nero kom och myste in sig i hans guldiga päls. Hanen log och slickade honom ömt vid ena örat som tack. 
Gideon kollade på benet och suckade med ett litet skratt. Sedan började Ashkii att nynna och så många minnen började att susa förbi. Sedan hördes moderns ömma röst ''du borde äta något, det är ju ändå du som har fångat maten'' Gideon log "Jo, jag borde väl det. Och det hade jag nog om jag inte min blödighet kom i vägen, vill inte väcka det lilla matvraket" Sade han och myste över ena vingen över Ashkii och Nero. Men sedan började hans mage att kurra och han blicka ut över byteshögen som varje dag försvann allt snabbare. "Jaja, jag antar att jag tar för mig innan han vaknar. Sedan borde jag jaga mer till förrådet. Fortsätt att mysa ni, jag är snart tillbaks" Sade Gideon och slickade hans moder ömt på kinden, sedan reste han sig försiktigt utan att väcka Nero. Han tog benet och lade det vid Ashkii med ett leende. Sedan gick han till det som var kvar av högen och började att äta innan han tog av i skyn för att jaga. 

Nero vaknade till för en sekund då Gideon flyttade på sig, men valpen somnade snabbt om tätt intill sin mor. I Neros drömmar var det oftast lugnt numera, men det fanns en tid då han vaknade flera gånger om nätterna för han drömt om hur sin far slitit sönder hans syskon framför hans ögon. Det kunde hända då och då att han hade sådana nätter, men hans mor och Gideon fyllde hans hjärta med så mycket kärlek att rädslan lagt sig i ide. Men även valpen hade ju hört faderns ord, att han skulle komma tillbaks. Han visste inte om Diablo överlevt eller ej, men med tanke på hur lång tid det gått borde väl han redan varit här? Eller? Nero snarkade lite smått och rullade över i sömnen och greppade tag i sin moders skadade ben, höll om det och sov vidare.

Ashkii log när Gideon slickade hennes kind och kollade efter honom när han åt, hon la sedan sin vinge över Nero. Den vita honans blick följde efter den guldiga hanen när han flög upp i skyn men tittade sedan ner när den mörka valpen hade omfamnat hennes skadade ben. Hennes skador skulle vara en evig påminnelse om den hemska hanen som tyvärr var hennes sons far. Men det var en lättnad att varken Gideon eller Nero aldrig såg henne som något ohyggligt, hon la sedan ner sitt huvud nära Neros och blundade. Även om allt hade varit en mardröm så hade hon i alla fall sina två söner, och hon kunde inte vara mer tacksam.

Nero vaknade och kikade upp på sin mor, hon sov så fridfullt bredvid honom. Hanen gäspade och kollade efter Gideon, han var borta, förmodligen jagade tänkte han. Detta kändes så skönt, hans moders värme och känslan av hennes hjärta don bultade tätt intill i rythm med hans. Blicken vandrade ut över silvergräset när den tillslut landade på två fjärilar som dansade med varandra en bit bort. Valpen försökte att ignorera och njuta av stunden, men hans jaktinstinkter hade redan kickat igång. Nero kröp så försiktigt han bara kunde för att inte väcka sin mor. Han skulle ju hålla sig i närheten bara. Inga problem! Väl ute från under moderns vinge smög han sig fram mot fjärilarna och hoppade mot dem, inte direkt för att döda utan mest för att leka egentligen. Fjärilarna flög högre och ju längre han jagade dem desto mindre koll fick han på hur långt iväg han hade gått. Det dröjde inte länge förrän han var en rätt så bra bit från sin mor utan att riktigt märka av det själv. Nero hoppade och fick tillslut tag i en utav fjärilarna, han landade med den mellan tassarna och log triumferande. Men väl då han skulle släppa iväg den igen hade han råkat skada den så den föll till mark och sprattlade. Hanen puttade på den med nosen men den verkade inte kunna göra mycket mer än just sprattla. Så Nero tog sin tass och stampade ihjäl den. Han visste inte att dom var så ömtåliga. Men nu insåg han att... Han var vilse. Vart var mor? Innan Nero han öppna sin mun för att ropa på mamma kände han någons närvaro, valpen kollade sig omkring men såg ingenting. Denna doft kändes... Oerhört bekant.

Tunga steg, djupa rispiga andetag och en ännu mer ärrad kropp. Diablo hade känt vittring av Ashkii i dagar nu, men hans sinnen var inte riktigt lika skärpta sen Ashkii hade paralyserat honom med hennes gift. Det hade tagit mer skada än väntat. 
Hanen befann sig nu i silverpile och hade strosat omkring ett par timmar. Dofterna förvirrade honom och han gick omkring i cirklar. Men mitt i all otur kunde han skymta en ung, svart valp... Vad var chansen att det inte skulle vara Nero? Ashkiis doft stank överallt, samt andra dofter, men en valp, svart, det kunde bara vara Nero. 
Diablo började nu att försöka sig med att ta mer smygande steg, men ingen tid att sakta ned farten. Diablo började att bli otålig och innan han själv visste ordet av det rusade han emot valpen som verkade ha snappat upp hans doft. Diablo märkte av valpens underliggande panik och just när Nero vände huvudet bakåt hade Diablo öppnat sina käftar och greppat tag i valpens nacke och huvud. "Gör du så mycket som ett pip ifrån dig krossar jag dig här och nu. Tänk vad ledsen mamma skulle bli... Du vill väl inte göra mamma ledsen?... Var nu en duktig pojke och håll käften" Väste Diablo rakt i öronen på honom. Nero var skräckslagen och kroppen hade fryst, han vågade ingenting, inte ropa på mamma, inte göra motstånd, han hade i princip tappat talförmågan. Diablo vände sedan av i den andra riktningen, bort från Ashkiis doft och skulle inte stanna förrän han var säker på att han skakat av sig dem.

Den vita ärrade honan hade somnat bredvid sin yngsta son och drömde om natten då hennes familj blev från åtta till tre, honan vaknade med ett ryck och kollade bredvid sig där Nero låg men det gjorde han inte. Han var borta. Hon ställde sig upp snabbt i panik och ropade på den lilla valpen; ''Nero! Nero! Nero vart är du?!'' hon sprang omkring platsen och försökte få upp hans doft och till slut hitta hon den. Hon sprang efter med haltande steg och ropade på sin son; ''Nero! Snälla svara mig! Nero!'' hjärtat låg i halsen och hon stannade sedan upp i skräck då hon kände igen en annan doft, Diablo. Hon började sedan springa igen; ''NERO!'' hon sprang och kom sedan fram till en plats där det fylldes av Neros och Diablos doft, hon tittade runt i fötvivlan. ''NERO!'' honan såg sedan blod i gräset, och hon kände direkt att det var Neros. Tårar rann ner från hennes öga och i förtvivlan försökte hon hitta Diablos doft, hon sprang efter doften men hanen hade väl tänkt sig för. För doften gick runt i cirklar och försvann, Ashkii föll ihop på marken och skrek ett hjärtskärande skrik. ''Min son! Nero! Nej!'' honan fortsatte att skrika och grät, hennes hjärta hade gått itu. Hennes valpar, hon kunde inte skydda någon av dom. Ashkii var helt hysterisk och gick omkring slog sin kropp mot träd och bara skrek och grät.

Gideon hade vänt för en stund sedan med 4 harar vars öron hängde från hans käft. Nästan väl hemma fick han höra något han aldrig önskat sig få höra igen. Ashkii ropade och skrek med en hjärtskärande röst och Gideon släppte hararna och flög raka vägen mot hennes skri. Då han fick syn på honan var hon ensam och Gideon började förstå vad som verkligen hade skett här. Med en duns landade hanen en bit från sin mor "Ashkii? Vad händer?" Gideon blev nästan illamående av att få känna Diablos doft igen, och det var inte den enda. Blodet som prydde det silvriga gräset framför var mer än bekant. Nero. Hanen gick fram till henne med öronen bakåt och tårar som väldigt gärna vela pressa sig fram. Han skulle aldrig ha jagat, han skulle ha väntat och tagit med sig Nero och hans mor. Detta var overkligt. Varför skulle allt fint i hans liv bli taget ifrån honom? Men och andra sidan kunde han inte tycka synd om sig själv när smärtan som hans mor måste känna var betydligt olidligare. Gideon pressade sitt huvud mot hennes, han visste inte vad han skulle göra. "Vi kommer att hitta honom..." Försökte han uppmuntra henne men han visste inte ens själv om han litade på sina egna ord då han sett vad monstret var kapabel till. Gideon hade ingen aning om vad Diablo skulle med valpen till egentligen, varför han bara lämnat en överlevande eller varför han inte bara tog en den dagen han fann de små nyfödda och drog sin väg. Han förstod inte alls hur den individen tänkte, och det var väl endast förståeligt, Gideon är ingen psykopat som Diablo är.

Ashkii märkte knappt att Gideon hade kommit till hennes sida, hennes sorg hade tagit över helt. Hon fortsatte att gråta och skrika efter sin son. Den guldiga hanen hade pressat sitt huvud mot hennes och sa; "Vi kommer att hitta honom" Ashkii skrek ut igen; "han är död! Min son är död!". Det var ingen chans att Nero fortfarande levde, hon stirrade på Gideon men total smärta i hennes blick; "Nero är död... och det är mitt fel..." sa hon med gråt i rösten och föll ihop vid Gideon och bara fortsatte att gråta. Hon hade misslyckat att skydda sina valpar och det skulle hon få leva med i resten av hennes liv. 


[AVSLUTAT]