Solen stod högt på himlen, dess strålar brännande heta då de sträckte sig ner mot jorden. Obarmhärtiga mot allt levande de lade sina fingrar på. Luften var torr, utan minsta fukt och marken var sprucken, det värsta tilltänka stället för en skuggvarg, men Shady hade stannat här. Det retade Envidia, och den lilla vinsten var nog för att hon skulle klara alla fysiska smärtor, den brännande huden och halsen som lika gärna kunnat vara sandpapper. Detta trots att hon låg under några buskage, den enda lilla skugga hon hade glädjen av att känna. Hennes egna skuggor hade också tagit sitt ifrån solen, och de var tystare än vanligt, inte av eget val, utan de hade helt enkelt inte kraften nog att låta högt, men de var inte desto lugnare för de. Aggrersivt väste de med upprörda röster, de ville vara kvar på slätten lika lite som Envidia. Men den fysiska smärtan var den bästa medicinen den mörka varg hyndan haft på länge, den dämpade sjävföraktet, demonen och det vältrande mörkret som var hennes galna sinne, hon kände sig friskare än på länge. Ett faktum hon för ett par månader sen hade fnyst åt, men som hon nu med öppna armar omfamnade. Det var helt enkelt lättare att leva när alla hundra röster i huvudet inte lät så högt, när demonen in smärtade henne och när ångesten inte krampade i bröstet. Dock blev det så mycket mer tomt, och då hade hon istället denna fysiska brännande smärta. 

 Belåtelsen med att vinna över demonen hade efter ett par dagar börjat dö ut, och nu, när hon spenderat någon månad på slätten, kunde hon inte känna den längre, hon hade mest envetet, i ren envishet, stannat. Kanske var det ändå dags att gå, ångesten hade ändå hittat sin väg tillbaka. Den tryckade kvävande känslan i bröstet, svårigheten med att sova om dagarna, och andnöden om nätterna.
 Den eld färgade blicken, på den en gång stolta honan, var inte längre flammande eller intensiv, som om lågan bakom den dött ut. Hon hade inget att leva för längre, ingen flock hon behövde hålla den hårda fasaden för. Demonen hade varit tyst, begraven, så länge att hon nästan trodde att hon blivit kvitt den, men hon hade haft fel, så fel.

Envidia hade först klagat när Shady gått ut på slätten, och hon hade faktiskt till en början trott att skuggtiken skulle rygga undan den av red leda, men hon hade envist fortsatt, och blivit äänu mer benägen till det då Envidia instinktivt klagat på värmen. Demonen hade stått ut med det i några dar, i v'ntan på att Shady skulle tröttna, men när det stod klart för henne att Shady av ren envishet tänkta stanna så hade hon gömt sig, långt bak, i det mörka sinnet och bidat sin tid, samlat sin styrka medan Shady förlorade sin. Hon hade inte tagit Skuggan i besittning ifall hon vetat att hon skulle låta sig fallera såhär.
 Det var dags nu. Ett belåtet kuttrande lämnade henne, och kort därefter ett ivilligt skratt som ekade i det numer tysta sinnet.

Det sköt kårar genom den mörka kroppen av Demonens skratt, men hon hann inte reagera mer innan ljudet ljudade ifrån hennes egna käftar. De eldfärgade ögonen skiftade snabbt i färg och iställlet var det nu med en giftgrön färg på ögonen varg hyndan skådade världen.
"Äntligen" Hon kuttrade med en stämmare ljusare än den som vanligtvis huserade i kroppen, med en mer förförisk underton. 
"Du är min nu" en känsla av belåtenhet drog igenom demonens kropp innan ett leende klöv ansiktet och den mörka kroppen började snart röra sig igen, mot de stora skogarna i norr.

[Ensamroll, vänligen svara ej]