[ OBS! Detta utspelar sig innan kriget, innan Qu och Mivria fick reda på Mals svek. Och därmed så är inte Mivi ledare, utan det är fortfarande Dolor. Aisu finns fortfarande med i flocken och Zoid har inte mist ena benet... OCH MIVIS ÖGA FINNS KVAR! <3

Btw, Lin, lyssnade på Curly Sue - Takida, under tiden jag skrev <3
https://www.youtube.com/watch?v=jWfstondD4c ]

Mal hade för en gångs skull slappnat av. I det daggfyllda gräset sträckte han ut sig och lyssnade på slätten som vaknade till liv i samband med solens uppgång över horisonten. Hans päls hade blivit fuktig under natten, men det berörde honom inte. Trots att han levt med Qu i vad som kändes som en evighet så hade han fortfarande problem med att vistas så mycket kring dem. Trots sitt säkra yttre kände han sig otroligt osäker. Mivria hade tagit emot honom med öppna armar, och Qu hade valt att lita på honom, men om det var något han skulle vara rädd för så var det Qu - inte Devils som var honom hack i häl. Men det skulle han aldrig erkänna för någon. Han vägrade framstå som vek.

Hans hjärna gick på högvarv. Han var kluven mitt itu. Det senaste mötet med Amanita ekade inom honom. Han kände fortfarande känslan han haft när de träffades sist. Han var delad i tre. Hans hjärta ville åt tre olika håll.
Ett säkert, en familj som han älskade högt.
Ett lojalt, någon som älskade honom så ofattbart mycket.
Och till sist ett spännande, ett liv som skulle löpa ut i evigheten.
De två första var de två sidor som skrikit efter honom i så många, många år nu.

Tillsammans med hans känslor fanns det ofattbara rädslan. Rädslan för vad som snart skulle hända, något som var oundvikligt, något han inte skulle kunna stoppa oavsett om han ville det eller inte. Något som oberoende av hans val kunde sluta med hans död...

Malvado slöt ögonen och gjorde ett försök i att koppla bort alla tankarna som snurrade. Det gav bättre resultat än väntat. Han drog en djup suck.
En varg uppenbarade sig en bit bort. Han slog med svansen mot marken i en glad viftning. Öronen spetsades och han satte sig upp, ruskade på sig så det flög vatten runt omkring honom. Han vände sig sedan till honan i ett varmt leende. Mot förmodan ett äkta, kärleksfullt leende.
"God morgon"

[PP:ade lite för att vi skulle komma in i rollet lite snabbare ^^ Hoppas att det var okej :)

Edit; Ber om ursäkt för det osammanhängande inlägget plus de uppenbara skrivfelen... men jag tycker att jag kommer undan med det, bara för att jag är så söt :3 ^^' ]

Mivria hade stannat till när hon sett honom på håll, den enda varg som hon hade älskat så som hon gjorde nu. Varje gång hon träffade honom så visste hon att han var den enda rätta, men ändå alltid varit så fel av andra skäl. Det hade delat henne mellan hennes hjärta till Qu, till hennes vänner Weed och Laulu, och mellan henne och hennes kärleksfulla vänskap till Dolor. Det hade alltid delat henne, och även om hon alltid troget stannat med hennes vänner i Qu för att de blivit hennes enda hem och familj så var det något som alltid känts större med kärleken till denne varg som nu kom emot henne. Något som aldrig riktigt gått att beskriva. Det var som något hon alltid letat efter som gjorde att hon inte ens kunde beskrivas som lycklig. Det var bara där hon ville vara, där hon mådde bra. Det fanns inga ord som kunde beskriva det helt enkelt. Men det var deras skillnader som hade gjort att det inte varit perfekt. De båda hade inte kunnat leva det perfekta livet tillsammans. Det hade alltid varit omöjligt. Så den dagen när de hade hittat Malvado där ute, sårad med brutna löften till den flock han så länge tjänat, och valt att komma till henne så vart hon nästan rädd. Det var lite för bra för att vara sant. Var det verkligen meningen att han nu skulle leva där med henne? De båda tillsammans, något hon vetat aldrig skulle ske, plötsligt hade han offrat hans egna trygghet för hennes skull.

Hon hade haft svårt att ta till sig det, till och med frågat sig själv om det verkligen var som det skulle. Men nu stod han här, och Mivria kunde inte ens beskrivas som lycklig för att det helt kunde stämma överens med vad hon kände. Han var sliten nu mera, men hon såg fortfarande den vackra svarta vargen framför henne, stark och stolt med ett yttre så mörkt att många hade svårt att se igenom, dömde hans yttre. Mivria visste att hon alltid kunnat se igenom hans skal. Hon visste, att oftast fanns det sig mer under ytan, för hon hade varit likadan själv för en tid. Även om hans mörker var djupare och större än hos de flesta vargar hon hade mött, så fanns det en bit hjärta kvar som var orört av mörkret. Det var den biten hon först hade sett, och det var den biten som hon fast sin kärlek vid. Och nu hade hon fått se, att hon inte hade haft helt fel. Det var som att hennes stolthet hade fått upprättelse. Som att hon nu kunde bli förlåten för att hon älskat en varg från Devils, och att allt var okej nu. Samtidigt så fick hon fråga sig, hur länge kunde han hålla sig hel från mörkret? Skulle mörkret ta över åter en gång? Nej, hon ville inte tänka så. Även om det inte var för alltid kanske, så tänkte hon inte försöka be Duraneir om framtiden nu. Nej, hon tänkte tillåta sig själv glädje nu, och hoppas att det varade länge, och att de nu kunde åldras och dö tillsammans. Det var vad hon själv önskat.

Hon log varmt mot honom, hon kunde inte låtit bli även om hon försökte. Det slog henne att hon antagligen aldrig sett honom så.. lugn och avspänd som hon gjorde nu. Det var som att hans mörka själ lyckats finna en liten bit av frid även om det verkade som att han kanske hade svårt att vänja sig vid det, bara den synen gjorde henne gladare. På riktigt.

"God morgon själv." Sa hon med sin varma mörkare röst.
"Är det skillnad från en morgon i sanden?" Sa hon dels för att retas vänligt, men även för att hon genuint undrade. Om det var något han saknade, eller om han trivdes här. Själv skulle hon aldrig välja sand framför daggen i gräset på slätten, men det skulle antagligen vara det motsatta för en devils - varför slulle de annars välja att bo där.

Hennes leende fick en känsla att krypa genom kroppen. Den kröp från tassarna upp till magen för att sedan sprida sig till hjärtat. En värme fyllde honom, en värme som öknens sol aldrig skulle komma att slå, en värme som inte hans egen eld kunde mäta sig med.
När han satt där och såg henne komma, såg henne röra sig över marken, kände han att han verkligen hade tagit sig vatten över huvudet. Men det var skönt att få lite omväxling. Att faktiskt få leva med henne, det var trots allt en av de starkaste önskningarna han hade haft i så många år nu, en önskan som tidigare varit så förbjuden.
Han slöt ögonen när han hörde hennes röst. Tog in den i sitt medvetande, som för att lagra den. Likt en nomad som äter sig mätt inför en lång resa. Likt en björn innan sin vinterdvala. Hans egen dvala, hans egna vandring, skulle komma innan han önskade det. Om han nu någonsin ville att den skulle komma.

Kaito, någonstans känner jag att du har ett finger med i spelet här,
till varför jag faktiskt har fått chansen att spendera en tid med henne.
För det vill jag bara säga Tack.

Det var ingen bön. Bara ett simpelt tack, och visande på uppskattning.
Han insåg sedan att han borde svara hennes fråga.
"Stor skillnad", svarade han med ett litet frustande skratt och mindes hur en morgon i öknen brukade se ut.
"Men jag ska inte klaga över slätten, den har sina fördelar", svarade han och log menande mot henne. Han reste sig upp till alla fyra och gick närmre henne. Hans blick fastnade hos hennes ögon, och han lät dem ligga kvar där. Han tappade med ens det han hade tänkt säga. Det fanns så mycket med henne som fick honom att glömma bort allt annat, glömma bort tankar och ord. Få honom att tappa fotfästet, glömma av var de var och vad de gjorde där. För en stund då han såg in i hennes ögon glömde han totalt bort öknens huvudjägare och den förödelse som väntade dem båda.
Så med ens kom han på sig själv med att stå och drömma.
Han strök sin kind mot hennes.
"Det är här du finns, och det finns ingenstans jag hellre skulle vara nu", viskade han med en ärlighet som kom ända in från hjärtat och själen.
"Du kanske har tvivlat på det tidigare, men jag har alltid älskat dig, och det finns inget som kan få min kärlek för dig att försvinna".
Han höll tillbaka en tår, och han hoppades innerligt att hon förstod hur mycket hon faktiskt betydde för honom. Trots allt som varit, och allt som kommer att vara. Han ångrade nu att han inte spenderat mer tid med henne. Men någonstans kände han att, oavsett vad framtiden höll i sitt skede, skulle hon alltid vara den som fick honom att tappa fotfästet.

Om man hade kunnat se det, så skulle man sett hur Mivria hade rodnat av hans fina ord. Ingen annan kunde fåt Mivria att rodna på det sättet som han lyckades med, och hon kände sig ung i hjärtat och fri från gamla skador och ärr. Hon var lycklig, även om hon kanske inte insåg det själv. Det var mer än hon hade vågat drömma om tidigare, och att det här skulle ske nu var så overkligt. Hon väntade bara på att något skulle väcka henne till liv igen. Hon insåg, att hon antagligen var den enda som hon visste om som kunde få Malvado att visa den här mjuka sidan av honom sjlv också. Hon kände sig nästan hedrad. Få visste vilket vackert hjärta som vilade inbäddat i hans mörker. Hon hade alltid sett det. Hon hade aldrig varit rädd. Hon hade heller aldrig känt avsky. Bara en fascination och alltid denna starka dragning till honom, som att han var den del hon alltid hade saknat. Han hade inte bara gjort henne hel, utan hennes relation till honom hade fått henne till en bättre varginna. Hur visste hon inte.
Hon skakade å huvudet.
- "Nej. En del av mig, har aldrig tvivlat. De omkring mig, de har ifrågasatt, och det har fått mig att fråga. Men jag har alltid hoppats, och alltid vetat."

Det bara var så att de hörde ihop, och att Mivria alltid väntat på honom. När de väl hade träffats så var de för alltid förenade. Vad som än skedde i framtiden, så kunde inget bryta det djupa band de kände för varandra. Vad än för mörker som skulle försöka skilja dem åt, så visste Mivria att något aldrig skulle förändras - Vad de kände för varandra nu när de stod här. Kanske skulle hon glömma när hon blev gammal och svag, men hennes hjärta skulle aldrig glömma.

- "Och det gläder mig att vår enkla plats duger åt dig." Sa hon med ett retligt charmigt leende med sina bärnstensgulna ögon fästa mot honom.

- "Men jag hoppas du förstår, att om det inte vore som det var, så skulle jag bytt gräs mot sand, eld eller snö för att fått stå vid din sida från början och för alltid. Trots stormar och orkaner av gudars vrede, eller om du så vandrat vid självaste Chaibos port så skulle jag stått där."

- "Och jag står där nu." Lade hon till.

Han lyssnade på hennes ord. Sög in varje ljud hennes läppar gav ifrån sig. Lagrade dem i sitt huvud, för att aldrig någonsin kunna glömma hur hennes stämma lät. Hur vacker hennes röst var. Allting försökte han bevara; värmen den gav, glädjen den gav, och alla de viljor som sköljde över honom.
Hon hade talat klart. Svarat honom, och givit en fortsättning på konversationen.
Ett leende spred sig på hans läppar. Mungipan skälvde till och han ryckte till i ena frambenet. En ofrivilligt och knappt märkbar rörelse. Men den lilla rörelsen i hans kropp sa mer än vad ord någonsin skulle kunna förklara för henne. Den sade till henne hans hjärtas innersta önskan. Hans själs djupaste åtrå. Hon var allt han behövde för att klara sig. Allt han behövde för att ta sig igenom resten av livet. Hon gav honom all den kärlek som han egentligen inte var värd. Benets rörelse berättade för den som sett det att han ville vara nära henne, så nära det bara gick.

Han sneglade uppåt, mot himlen. Sedan kastade en hastig blick neråt mot marken. Sedan blundade för några korta sekunder.

När jag dör är det henne jag vill ha vid min sida. Tror ni att ni kan uppfylla min önskan, när den dagen väl kommer? Vem av er som nu tar emot böner om döden... Och än en gång, Tack Kaito, för den tid jag har givits med henne.

Hans ögon var blanka när han öppnade dem, men han grät inte. Inte en enda tår lämnade hans ögon.

"Jag vill följa dig in i döden..." mumlade han och tryckte in nosen i hennes päls, mest för att hindra sig själv att brista ut i gråt. Han behövde egentligen dölja sina känslor i hennes närhet, han lyckades sällan om han väl försökte. Det var något med henne som gjorde att hans mur föll, rasade likt berg vid ett jordskred, och varför det var så visste han inte. Just därför var han otroligt obekväm med att hålla saker från henne.
Han tog ut ansikten från hennes päls.
"Jag är din så länge du vill ha mig", några få tårar föll från hans ögon. Det var en önskning, ingen sanning, och just därför grät han.

Mivria blev rörd djupt in i själen av att se den kalla vargen tala sådana ord. Hon visste att de inte var lätta för honom att uttala. Och hon visste att han menade dem, samtidigt som hon visste att de kunde bli omöjliga för honom att hålla. Därför blev det väldigt starkt och svårt för Mivria att hålla tillbaka. Deras kärlek hade alltid varit omöjlg, och även om hon önskade att de denna gången kanske skulle få leva med varandra till slut, tills dagen döden skulle skilja dem åt, så visste hon att det antagligen inte skulle bli så. En del av hennes hjärta, eller var det Duraneir till och med, som sa att de kanske skulle tvingas leva skilda åt igen. Det var som att de var för perfekta för varandras själar för att kunna leva ihop. De hade lärt sig leva med längtan till varandra, kanske till den grad att de inte kunde leva utan den längtan.

Men Mivria hoppades, att de en dag skulle vara helt fria att leva de liv de ville leva.

Hon log varmt mot honm, men de största leenden och kärleken kunde läsas i hennes ögon.

Hon sträckte sig fram och torkade hans tår med sin nos, och mötte hans röda ögon igen.

"Oavsett vad som händer, så kommer du alltid att vara med mig, intill döden, för du kommer alltid finnas kvar i mitt hjärta. Alltid. Den delen kommer bara kunna dö med mig. "

Mivria visste, att om mörkret valde att äta upp Malvado, så skulle det bli svårt för honom att bära med sig henne, men för Mivria skulle det alltid vara lättare, på gott och ont. Hon skulle aldrig bli av med honom, likt en förbannelse, medan hon misstänkte att han skulle kunna bli fri från henne om han tvingades. Medan Mivria aldrig skulle bli helt fri.

Och varför skulle hon vilja?

Hon lade huvudet intill honom igen, för att känna värmen, och närheten, som fortfarande kändes overklig. Som att hon när som helst skulle vakna igen från denna verklighet till en annan som skulle vara en betydligt dystrare verklighet.

Hennes närhet hade nog aldrig varit så betydelsefull som just i det ögonblicket de delade nu. Värmen hon gav honom just nu hade aldrig känts så trygg. Kärleken han hade för henne hade nog aldrig känts så stark som just i detta ögonblicket. 
Ett ögonblick som de hade endast för sig själva.
Men mörkret han hade inom sig hade på senare tid gjort sig mer och mer till känna. Sjungt sin dystra vals. Vaggat honom till sömns. Det var som om hela hans inre påminde honom om vad komma skall. Som om det förvarnade honom om att det var nu eller aldrig. Men han lyssnade inte, ville inte lyssna. För stunden gömde han sig i en illusion av sitt egna paradis. För även om deras till synes odödliga kärlek var stark var de sakerna som kunde sära på dem nästan starkare. Och den tanken ingav en så stor skräck i honom att han knappt visste vad han skulle ta sig till. Då var det enklare att för stunden gömma sig i en perfekt illusion. 
Men han visste att verkligheten snart var ikapp honom. 

"...du kommer alltid finnas kvar i mitt hjärta. Alltid. Den delen kommer bara kunna dö med mig."

Han hade svårt att avgöra för sig själv om hon helt och fullo menade det hon sade, eller om det var ord hon kunde säga nu bara för att han faktiskt var här med henne. Skulle hon säga samma sak om han inte var vid hennes sida.

'...dö med mig...'

Allting var relativt. Att dö betydde inte per automatik att ens kropp slutade fungera och man återvände till den jord man kom ifrån. Det fanns många sätt att på ett eller sätt dö på. 
En del av honom själv hade dött när han och far hade funnit mors brända kropp. En del av honom hade dött när han träffade den vilsna anden som bestod av hans syster. Och en del av honom skulle definitivt dö när framtiden kom och knackade på. Han skulle inte hälsa den välkommen, den fick gärna ta god tid på sig. För något kommer gå honom förlorat...

"Du har mitt hjärta. Det finns ingen annan som jag skulle kunna lämna det."

När hon lade huvudet intill honom var det ett litet mjukt och lyckligt leende som spred sig på hans läppar. Även om det inte var stort lyste hela hans ansikte upp i ett ofattbart lugn. 
Detta var ett minne hans skulle bära med sig och värna om. 
För en gångs skull var han genuint lycklig...