Ännu en gång hade hans tassar lett honom till silverpile. Den minst sagt udda skogen som bara bestod utav silverpilar. Tramptass hade förundrats av denna vackra skog innan och likt första gången han såg den blev han fascinerad av dess skönhet och stod för några minuter bara och njöt utav utsikten. Det fanns en naturlig avkopplande atmosfär här. Tass gillade den.

Sakta strosade han runt och bara njöt. Några harar skuttade förbi, men Tass var mätt efter örnen han lyckades överrumpla och äta i Ken-Yak för bara några timmar sedan så han ägnade de vita hararna inte ens en blick. Det var ett riktigt äventyr han hade varit med om de senaste dagarna, men bitterheten etsade sig fast i honom. Han hade haft roligt och fartfyllt, men allt hade varit så mycket roligare om han hade tagit med sig någon och delat all spänning med. Han suckade bistert åt sin egen dumhet. Zemi hade säkerligen följt med om han frågat, eller Vitanii eller till och med den buttra Reikon hade inte kunnat säga nej.. Om han hade tagit sig tid att fråga.

Men nu hade han ju inte det, så nu travade han fram där, ensam. Han ruskade på sig och ökade takten. Intalade sig själv att ibland måste man få ha lite egentid. Det hade varit å mycket tumult i den döda skogen på sista tiden, rentav kaotiskt. Det kunde vara bra för honom att tillbringa lite tid för sig själv (forever alone Tass xD ).

Men... Han var inte ensam. Tvärt stannade den gråbruna hanen och spejade ut över den glesa pilskogen. Det fanns någon annan i närheten. Någon som han redan innan han hade sett honom visste vem det var, ty de hade träffast förut.

[Acier 8) ]

Acier vandrade över den kyliga marken. Han märkte ganska starkt hur jordens krafter lämnade honom då den sakta men säkert skulle gå i dvala emot vintern. Fast än fanns det rkaft i marken, hösten var itne över ännu, men det gjorde honom alltid på ett mindre positivt humör. Han verkade också vara en aning tröttare, allt ständigare. Fast det positiva med det här med vinter var att hans kontrollerande krafter blev allt starkare. De psykiska krafterna med andra ord. Han hade inte varit här på länge, det var sällan han överhuvudtaget lämnade reviret. Fast det var de gånger han faktikst blev uttråkad och gav sig iväg en sväng eller två.

Det var ett tag sedan hans gräl med Murder tagit form. Han visste inte vad han skulle göra. Kanske var det dags att släppa in tiken, så att de kunde komma överens, för flockens skull? Han visste dessutom inte om alla hennes hemligheter, men skulle deras relation någonsin fungera som ledare och general, skulle de behöva komma överens. Han var trött på att hon inte lyssnade, trött på att hon gjorde flera misstag, om och om igen. Han kände sig inte speciellt respekterad alls längre, men det kunde omöjligt vara hans fel? Eller hur?

Hans blick for över området, då hans sinne skvallrat om ett annat. Ett intressant sådant. Ett välkännt sådant också. Hans blick sökte, men det tog en stund innan han fann denne mörka varelse. Ack ja han hade varit ouppmärksam som alltid när han var instängd i sina tankar. Han valde ganska snabbt att lägga upp en skyddande barriär, för nog visste han att denne varg, likt honom hade väldigt starka psykiska krafter. Även om hans egna var utvecklade på ett lite mer annorlunda plan en den andres.
- Long time no seen.. Padfoot?
Sa han med sin mörka stämma och ett kallt flin prydde hans läppar. Tja hans engelska var väl inte den perfekta, men det var sällan han pratade något annat än Latin med flockmedlemmarna verkade det som. Det var språket han växt upp med och ju längre bort från engelskan han kom, desto mer glömde han. Fast han visste också att efter bara några få meninger skulle han mjuka upp minnet en aning och problemen med meningsbyggnaderna skulle försvinna.

Den bruna vargen kom fram i synfältet. Tramptass såg likgiltigt på honom. Han hade inte blivit förvånad över att se den andre hanen. Tack vare sina mentala krafter hade han känt igen vargen innan han hade hunnit se honom. Det var sällan Tass blev överraskad längre.

"Well, it wasn't yesterday, Acier."

Svarade han kyligt och ett flin spred sig i hans ansikte. Och det var inte igår, det var evigheter sedan de två vargarna hade träffats för första gången, i hans egna hemtrakter. Det hade börjat hotfullt men slutat på ett helt annat sätt. Acier hade räddat Zemi ur en inrasad lya, och Tass kände en stor tacksamhetsskuld till honom för det han hade gjort. Någon gång skulle han skulle han betala tillbaka, för det var han skyldig den andre hanen.

"How are things going for you in the pack nowadays?"

Det var mest en artighetsfras, men den kyliga undertonen kunde han inte få bort då han sa det. Visst hade han inget otalt med Acier, tvärtom. Men det fanns någonting hos honom, som Tass ogillade. Någonting som han inte kunde sätta tassen på vad det var för någonting.Kanske var det för att dom var så lika både till sättet och kraftmässigt? För att vara på sin säkra sida skyddade han sitt sinne extra noga, för han visste att Acier bar på mentala krafter.

Mötet med Murderotic nämnde han inte, iallafall inte än.

- Surtenley not..
Sa han med ett kyligt leende på läpparna, trotts det visade han ingen dominans ställning i detta möte. Han respekterade denna äldre hane. Han var speciell, likt han själv och nog finns de många skickliga tankeläsare, men inga som Tramptass, inte vad han själv hade mött i alla fall. Han själv bar inte samma kunskaper inom det området. Dock var han bra på att hålla försvars balken uppe på ett annorlunda vis, som gjorde det nsät intill omöjligt för andra att bryta sig in. Dessutom var han mästerlig på att bryta sig in själv i andras sinnen, men inte för att se minnen eller höra deras tankar, planer. Ack nej, han var mästerlig på att ta plats, ta över sinnen för att kontrollera deras kroppar likt marioetdockor.

Han hörde ganska snart den andres fråga och de trefärgade ögonen höll fast den andres blick. Han funderade, ja varför inte? Han tog sig närmre, stannade på ett självsäkert avstånd, som gjorde att han inte heller gick innanför Tramptass personliga zoon, eller vad man ska kalla det. Han stod stilla, tittade, granskade den äldre hanen, men verkade inte finna några större tecken på åldring i dennes utseende.
- Well, not to good.. I made too many mistakes lately.. But nothing I can't fix.
Sa han sedan och ett retsamt flin spred sig över de mörka läpparna. Nog var det inte omöjligt att fixa till, frågan bara med vilken metod. Den skonsamma eller den brutala? Han hade två alternativ, som alltid. Han spettsade öronen mer uppmärksamt emot denne såkallade Devils. Tja han hade inte mött speciellt många av dem, så han hade inget att jämnföra med, men förtillfället var de alla likada för honom, skuggor. Utom denne Tramptass och de båda honorna som tagit gestallt i en bild, dock var det endast Tramptass han ahde en större uppfattning om.
- How's with you, and your pack then?

Den bruna hanen tog några steg närmare Tramptass, men det fick inte den gråbruna vargen att känna sig kränkt. Han mötte den andres trefärgade blick då denne talade. Det lät som Acier också hade det lite kämpigt i flocken. Han kom tydligt ihåg Murders beskrivning av flocken Treontha. Tass hade tyckt de verkat väldigt annorlunda utan en ordentlig hierarki. Han hade aldrig riktigt förstått hur dom fick flocken att funka.

"Yeah, problem doesn't solve themselves, am I right?" Sa Tass sedan den andre hade tystnat. Det fanns inget hånfullt i hans röst, snarare en svag uppmuntran. Han hade aldrig varit riktigt bra på att tala, han var mer en lyssnare. Att försöka få fram vettiga svar på folks problem kunde för Tass vara rentav omöjligt ibland. Då hanen frågade hur det gick för honom och Devils kunde inte Tass låta bli att skratta av ren hopplöshet.

"Well, we are on the brink of war, many of us are missing and it's downright chaotic in the pack.. But nothin' we can't fix." Ett leende tog form i hans ansikte då han sa det sista.

Men han visste att krig egentligen inte var någonting man skulle tala lättsinnigt om. Han visste att många liv skulle misstas och Devils var inte odödliga, även om han ibland trodde det. Han visste att i kriget skulle han mista kanske en, troligtvis fler av sina nära och kära. Han visste också att de var tvungna att hitta fler rekryter. Han hade själv upptäckt två lovande ungvargar som faktiskt kunde vara till nytta för flocken, en ondsint ung hane med en förbluffande kraft och en hetlevrad hona med besynnerligt många svansar. Henne hade han skickat iväg igen, hon behövde finslipa sina krafter. Men han var säker på att hon skulle komma tillbaka, han började dock oroa sig för att hon inte skulle komma i tid.

- True, nothing I can't handle..
Sa han med ett roat flin på läpparna. Han klippte till med öronen, lät fokusen falla på Tramptass. Han var nyfiken på denne äldre, erfarne krigaren. Han själv hade genomgått många slag, men han hade ännu inte nått upp i samma ålder som Tramptass. Han hade mycket kvar att lära, men han hade hunnit med mycket genom tiden som gått. Han var inte direkt en trög tänkt valp. Några av de vargar han mött som valp fanns faktiskt här. En av dem var den store ledaren i TDN, Key. En väldigt intressant bekantskap faktikst.

- Sounds fun, it has passed too much time since Treontha were at war.
Sa han med en förundrande min. Han tänkte tillbaka, då deras fiender anföll dem, tillfånga tog 'prinsen' de lämnade Murderotic kvar den natten. Deras nu unga, oerfarna ledare. Han tvivlade inte på att hon hade kunskapen inom sig, men det var många gånger som han tvivlade på att hon skulle klara av det i längden. Trotts det, gjorde han allt han kunde för att hjälpa henne, stärka henne, på hans egna vis. Även om hon inte uppskattade det, så skulle hon förstå. I framtiden förhoppningsvis.
- War is a beauty in another category you know.. It's like a rose, it has it thorns.
Sa han sedan, funderade fortfarande över framtiden. Han hade verkligen satt sitt egna liv på spel. Allt gick åt höger och vänster. Hur skulle han göra med den orena? Hur skulle han göra med flocken? Förstunden kändes det som om han ville fly, försvinna föralltid och starta om på nytt, men han vägrade. Det var inte hans stil och han tänkte inte ge upp, inte nu. Inte än.

Tramptass fnös åt hanens arroganta kommentar om krig. Han tänkte på det kommande kriget med blandade känslor. Det hade hållit honom vaken i många nätter. Vissa nätter hade han känt tvivel. Andra hade han känt sig upprymd. Men vad som än hände så skulle aldrig han eller devils ge upp. De hade planer, planer som de hade tänkt genomföra snart. Väldigt snart.

"Fun? War is not fun at all, lad." Sa han med ett snett leende. "But it's tense, that I can't deny."

Det var spänningen som tände krigar glöden inom honom. Det var den som fick honom att känna passionen av att kriga. Det var bättre än någonting annat. Men samtidigt var han rädd för krig. Han var rädd för hur ödesdigert det kunde vara. Hur många vänner som kunde dö i krigets spår.

"Well said. War is certainly like a rose." Svarade han dröjande. Aciers liknelse hade förvånat honom, men inte på ett negativt sätt. Det var verkligen så som han sa, krig var vackert, som en ros, men man fick akta sig för dess taggar. "And who do you like to meet at the battlefield?"