Medan flockens nya ledarinna gjorde sin röst hörd från sin position hade han betraktat sina egna framtassar i tystnad. Inte för att tystnad var något ovanligt hos honom. Han hörde henne dela ut order.
"...så vill jag att du tar med dig den avkomma av León som fortfarande finns kvar i flocken..." Ljudet av moderns namn - ett namn han inte hört sedan han var valp - fick honom haja till och spetsa öronen. Det var inte förrän då han upptäckte att han hamnat i sin egen lilla drömvärld och inte riktigt varit medveten om de senaste minuterna. Sådant hände honom ibland, särskilt vid tillfällen då han inte varken riktigt förstod vad som sades omkring honom eller kände någon annan av individerna. Dock skulle det bli ändring på båda delarna - han skulle lära sig det nordiska språket mer och mer och även knyta en del kontakter i framtiden. Det hade han bestämt sig för så fort han anlänt till mötet.

Selva fortsatte sina instruktioner
"...och tar reda på vad exakt det är han kan. Fysiskt, psykiskt. Träna honom i några av grunderna, bilda dig en uppfattning. Jag vill sedan höra vad du kommit fram till." Den unge hanen drog öronen åt sig och lyfte blicken för att se - först på Selva, sedan på Artemis - vem hon givit ordern till. Det visade sig vara den i olika bruna nyanser klädda honan han tidigare sett sluta sig till gruppen. Inga av hans känslor speglades i det vita anletet när han lade hennes namn och utseende på minnet för senare bruk. Men visst väckte detta hans nyfikenhet. Så han skulle sättas på prov? Enligt hans magra ordförråd utav Nordspråket var det den tolkningen han fick. Han visste vad "ta reda på" betydde - "averiguar" - och "vad han kan" kunde hans hjärna översätta till "lo que él puede."
Han såg ner på sin egen kropp, bedömde den så gott han kunde från ögonens position. Livsstilen i öknen hade inte precis varit lyxig, och det syntes på honom. Han hade vant sig vid en mycket begränsad kost. Ibland längtat efter den stora, frodiga slätt han hade hört talas om. Där stora skockar av bytesdjur drev omkring. Visst behövde hans kropp tränas, trots att musklerna redan skymtade under pälsen. Han ville tränas. Han ville bli en stark krigare, en tillgång till flocken. Göra nytta.

Ledarinnan avslutade mötet.
Han vände de bruna ögonen mot Selva samtidigt som de flesta verkade avlägsna sig ensamma eller i mindre grupper, vilket han inte lade större notis om.
Han satt kvar, i brist på annat att göra, och såg fundersamt på honan som stod på klippan.




(Komsi komsi Selva/Lullu! 8D)

Mötet var avslutat, och alla hade de fått sina order som skulle utföras. Hon stod kvar på klippavsatsen som gav henne uppsikt över hela platsen, och följde de andra vargarna med blicken allteftersom de avlägsnade sig. Svansen gjorde en svepande rörelse bakom henne, och hon fyllde lungorna med den varma luft som omgav platsen innan hon andades ut i en djup suck. Detta kändes så rätt. Detta var vad hon var född till. Att leda flocken, att stärka medlemmarna och en dag föra dem alla samman så att de skulle kunna agera som en enda mäktiga armé. Vetskapen om att vägen var lång, att det skulle ta sin tid innan hon byggt upp flocken till vad hon ville att den skulle vara, gnagde i bakhuvudet på henne men hon kunde vara en riktigt tålmodig ung karg när det väl gällde.

Blicken vändes plötsligt emot den unga hane som valde att sitta kvar trots att alla andra medlemmar hade börjat röra på sig. De flesta hade redan hunnit avlägsna sig, det var bara hon själv och hanen, inklusive Artemis som stannat upp i skydd av skuggorna för att vänta på att få ta tag i den uppgift Selva tilldelat henne, som fortfarande var kvar. Varför hanen inte rest sig upp och slagit följe med den äldre honan ännu var någonting Selva inte förstod. Kanske fanns det någonting han ville diskutera med henne. Kanske hade hon inte uttryckt sig tydligt nog.
Den kontrastrika blicken smalnade när hon mötte hanens brunögda blick, innan hon blinkade sakta, det enda ögat någon millisekund före det andra, och vände uppmärksamheten emot Artemis.
"Gå i förväg. Jag skickar honom att söka upp dig när vi är färdiga här." Den äldre honan, lika ståtlig och allvarsam som alltid, nickade bara lätt som svar innan hon vände dem ryggen för att ta tag i mer privata angelägenheter. När honan inte längre kunde skymtas mellan vulkanernas höga väggar sänkte Selva åter blicken emot hanen. Hon reste sig upp, innan hon med ett smidigt språng tog sig ned från klippan och landade på samma plats där hennes moder suttit tidigare under mötet. De långa klorna rev över det hårda underlaget när hon flyttade tassarna för att med långsamma, stabila steg ta sig närmare hanen. När det var en meter kvar mellan dem stannade hon upp, innan hon satte sig ned. Det stolta hållningen hon alltid visade upp kunde skymtas även när hon satt ned, om än hennes blick inte längre såg fullt lika allvarlig ut nu som den gjort när hon talat till hela flocken. Det fanns en... nyfiken glimt i hennes ögon, och de giftgröna pupillerna var så pass vidgade att de orangea irisarna inte var mer än tunna streck som skiljde pupillen från ögonvitan.
"Så. Vad är det som får dig att sitta kvar istället för att slå följe med Artemis som har i uppdrag att testa dig?" Tonen i hennes röst var lika mörk som alltid, aningen mörkare än man kunde förvänta sig från en hona, men det fanns en len underton som på något sätt kändes väldigt olämplig i kontrast till det sneda leende som låg på hennes svarta läppar.

[PP:ade Artemis lite där, hoppas Bellz förlåter mig för det >w< ]

Masquerade såg på medan Selva tog sig ner från klippan, gick fram till honom och satte sig ner. Han såg hennes stolta hållning, hennes säkerhet som skapade en början av ren respekt inom honom. Enligt honom var det vargar som henne som förtjänade sådant som respekt. Men rädd kunde han inte säga sig vara. Han var inte rädd, mest på grund av det faktum att det kvittade ifall han levde eller dog. Han fruktade inte döden, inte livet och inte heller denna hona. Men hans kurage grundade sig även på hans medfödda mod och tapperhet.
En varm vindpust rörde vid hans svarta pannlugg. Platsen andades på dem med sin heta andedräkt och gjorde honom ständigt påmind om vart han befann sig - i vulkanernas rike. Hettans rike. Eldens, till och med. Han tyckte om eld.

"Så. Vad är det som får dig att sitta kvar istället för att slå följe med Artemis som har i uppdrag att testa dig?" hörde han ledarinnan säga. Hon hade en unik röst. Den var obehaglig och väldigt behaglig att lyssna på - på samma gång.
Han mötte hennes nyfikna ögon med sin bruna blick. Masquerade's ansikte uttryckte känslor på ett annorlunda sätt än andra vargars. Fastän hans mun inte log så kunde man tydligt se ett leende i hans ögon, som verkade kompensera för den uttryckslösa munnen. Hans ögon var som två fönster in till själen, alltid skiftande i känslomässiga nyanser. Det var så han nu besvarade Selvas leende, genom att se henne i ögonen och låta ögonen tala.

Han undrade för ett ögonblick ifall hon visste om att han var stum. Om hon gjorde det - varför talade hon till honom? Och ifall hon inte gjorde det skulle även det tillföra komplikationer i form av pinsam tystnad och missförstånd. Han hade personliga erfarenheter av att inte kunna svara på folks frågor och överösas av konstiga blickar och kommentarer.
Som tur var hade han för bara ett par år sedan upptäckt att han bar på kraften "Telepati", och därför hade förmågan att kommunicera med folk via tankekraft. Han uppskattade detta oerhört mycket då det förenklat så mycket i hans tillvaro.
Som att svara på frågor. Vilket han förväntades göra nu.
Han klippte en gång med öronen och sträckte lite på sig då han säckat ihop en aning under mötets gång.
*Jag anse detta vara bra tid bekanta med er. Band behöva knytas i flock* sände han till hennes huvud. Hans ögon förmedlade nyfikenheten han kände över deras möte och hans orubbliga mod skymtade bakom osäkerheten som hans dåliga språk medförde. Han ville nästan ursäkta sig, för han visste att han inte talade korrekt, men ursäkter låg inte riktigt i hans natur.
Hans medvetandes röst lät likadan som hans fysiska skulle ha gjort - mjuk, maskulin och melodisk. Han hade fått en vacker röst av gudarna - men samtidigt hade den stulits från honom i form av felet med hans stämband. Det var ett givande och ett tagande ingen kunde förstå utom dem.
Till och med via telepati hade han stark spansk brytning, med markerade R och avsaknad av nordspråkets speciella uttal.
Ännu en pust av jordens hettande andedräkt svepte över platsen, flyttade öknens torra damm över klippgolvet.

Den unga hanens ansiktsuttryck förblev svårtolkat, men när hon mötte hans blick kunde hon nästan ana ett leende. Detta fick henne att blinka långsamt samtidigt som det tunga huvudet diskret tippades en aning åt sidan och de svarta öronen tycktes hänga fram emot hennes panna som tvingade av gravitationen. Likt en nyfiken men oförstående valp satt hon nu och studerade den unga hane som hon ännu inte hade någon som helst information om, men som icke desto mindre var en medlem i hennes flock, och hade varit det hela sitt liv. Moderns svek var kanske någonting som borde tas ut på denna unga hane, när han var den enda i sin familj som fortfarande befann sig inom flocken. Men det var inte tankar på hämnd som rörde sig innanför den unga honans pannben. Enligt henne fanns det ingen anledning att lägga krut och energi på att straffa de som inte bar skulden för ett regelbrott, inte heller ansåg hon det vara nödvändigt att ge sig ut på jakt efter svikarna. De skulle få betala priset för sitt svek en vacker dag, men tills den dagen inträffade skulle flocken lägga all energi på att bygga upp den armé som hon hade för avsikt att bygga upp.

När den unga hanen klippte till med öronen tycktes hennes huvud rycka till lite lätt, knappt märkbart, innan hakan sänktes ytterligare någon millimeter närmare bröstkorgen. Inte ett ljud undslapp henne medan hon med allvarsam vaksamhet studerade den unga hanen i väntan på ett svar. Och ett svar fick hon. Men det var inte i den form som hon förväntat sig.
Ljudet av hanens melodiska röst som plötsligt kunde höras bland hennes kaotiska tankar fick hela hennes kropp att rycka till, nästan som i kramp, och blicken blev för en sekund anklagande. De svarta öronen hade strukit sig tätt emot hennes nacke, och nosryggen var rynkad till en grad att hörntänderna kunde anas under hennes övre läpp. Detta var dock en reflex hennes kropp tvingade på henne utan att hon riktigt var medveten om det. Telepati var ingenting nytt för henne, då hennes syster bar den kraften, men ändå var det långt ifrån en vana för henne att lyssna till andra vargars ord inuti sitt huvud. Sinnet var någonting man skulle värna om och skydda till det yttersta. Samtidigt som hon var medveten om vilken kaotisk röra hennes egna sinne var så ville hon inte att andra skulle vara där och rota. Hennes syster hade under deras uppväxt många gånger försökt läsa hennes tankar så som hon läst brödernas, men någonting med Selva hade alltid fått hennes kraft att slå tillbaka. Till sist hade hon insett att hennes sinne var alldeles för instabilt, rörigt och totalt vansinnigt, allt på en och samma gång, för att någon annan varg skulle kunna klara av att urskilja några som helst tankar i virvelvinden av intryck, känslor och tankar som stormade innanför hennes pannben. Det var inte förrän de senaste åren de två systrarna börjat lära sig att kommunicera genom att gå runt det kaosartade sinnet. Tosca, systern, kunde skicka in sina tankar och låta systern höra dem, medan Selva själv kunde sända iväg noga utvalda tankar och ord till systern så att hon aldrig skulle behöva komma i närheten av sinneskaoset och drabbas av den psykiska instabilitet systern själv led av.
Men som sagt, då detta börjat ske för bara någon tid sedan hade hon ingen som helst vana av att höra andra vargar tala inuti hennes huvud. Om nu tala var rätt ord. Hon ruskade hastigt på huvudet och tycktes åter bli medveten om att hon låtit sekunderna passera medan hon studerat hanen som om hon velat bita huvudet av honom. Den ena av de svarta framtassarna höjdes från marken, och när hon åter placerade den framför sig sänkte hon huvudet och mötte den unga hanens blick på nytt. Exakt vad hon tyckte och tänkte kunde inte längre avläsas i hennes kontrastrika blick, men en sak var säker; ingen ilska gick att finna i de skarpa ögonen.
"Jag gissar att det är ditt sätt att kommunicera." Nu när hon fått tid att smälta det faktum att hanen talade till henne genom telepati kunde hon reflektera över att hans språkkunskaper inte var något vidare. Inte nog med att meningsuppbyggnaderna inte stämde, han bröt på ett språk som hon inte var bekant med. Hade ingen ansträngt sig för att lära denna unga hane att tala rent? Det irriterade henne på ett sätt som förvånade henne själv. Men när hon tänkte efter så var det väl inte konstigt att bli irriterad över att ens flockmedlemmar inte ens kunde tala rent när de tilltalade ledaren?
"Och jag håller med dig." Ett lätt leende kunde anas i de svarta mungiporna, och hon lyfte åter huvudet till sin vanliga position utan att släppa hanen med blicken. "Band behöver absolut knytas i flocken. Det är därför jag delat ut uppdrag. För att vi ska kunna se vilka som är villiga att stanna kvar och slåss för vår sak, innan vi börjat skapa närmare bekantskaper."
Det kändes underligt, att formulera sig med ord som lät så annorlunda när de befann sig inuti hennes huvud. Men hon gissade att detta var någonting hon snart skulle bli van vid; att omformulera redan uttänkta meningar för att de skulle passa bättre i den konversation som fördes. Hon blinkade långsamt ännu en gång, det ena ögat aningen snabbare än det andra, innan hon på nytt tog till orda.
"Din talförmåga är inget vidare, om man nu kan kalla det förmåga. Är det ingen som lärt dig tala ordentligt under din uppväxt?"

Masquerade såg en aning förvånat på när honan framför honom ryckte till och blottade tänderna. Hon såg märkligt fientlig ut ett tag, men verkade sedan samla sig och sänkte huvudet. Han mötte hennes blick när hon såg honom i ögonen, men lät sedan artigt blicken falla ner på marken snett bakom henne tills hon talade igen.
"Jag gissar att det är ditt sätt att kommunicera."
Han drog åt sig blicken och vände den åter mot henne. Nickade lätt.

Honan såg en aning irriterad ut en sekund innan ett svagt leende kom över hennes läppar. "Och jag håller med dig." Han såg henne lyfta huvudet igen.
"Band behöver absolut knytas i flocken. Det är därför jag delat ut uppdrag. För att vi ska kunna se vilka som är villiga att stanna kvar och slåss för vår sak, innan vi börjat skapa närmare bekantskaper."
Han silade ut de få ord han förstod och bildade sig snabbt en uppfattning av vad hon sade.

"Din talförmåga är inget vidare, om man nu kan kalla det förmåga. Är det ingen som lärt dig tala ordentligt under din uppväxt?"
Han lät tungan svepa över nosen för att fukta den och skakade sedan på huvudet medan han i tankarna sade till henne;
*No. Jag varit ensam mycket år... Madre bara talat min språk till mig. Sedan hon borta. Lo siento, Selva."
Hans kroppsspråk följde orden. Han sänkte huvudet en aning, lade det lite på sned medan öronen först vinklades bakåt mot nacken och sedan med de sista orden vändes mot henne.
Han rätade på sig och såg nu stadigt in i hennes färgrika ögon med orubbligt lugn. *Jag ska slåss, mi líder."




(Ledsen för det korta inlägget, men är stressad.)

De många små gester och signaler, uttryck och känslor, som kunde skymtas i honans blick, ansiktsmuskler och hela kroppsspråk var ingenting som hon hade kontroll över. Hon var en varelse med ett intellekt så skarpt att det kunde överväldiga och skrämma många, men någonstans i utvecklingen hade det tvingat henne över den gräns som många sade skiljde galenskap från vett och sans. Reflexer, instinkter och känslor var vad som kontrollerade henne. Redan då hon fortfarande befunnit sig inuti sin moder hade vansinnets frö planterats i hennes hjärna, och lagom tills dess att hon öppnat sina ögon och tagit sina första steg hade det vuxit sig färdigt och slagit rot. Hennes sinne var en förrädisk sak att bråka med, och endast att befinna sig i hennes närhet innebar en viss risk. Med åren hade hon lärt sig innebörden av familj, flock och allierade. Vilket medfört att hon tvingat sig själv lära sig skilja vän från fiende. Hon visste att hon inte var menad att sätta tänderna i de vargar som var hennes flockmedlemmar, men trots detta skulle man aldrig kunna slappna av i hennes närhet.
Så när den unge hanen tyckte sig uppfatta henne som fientlig, aggressiv eller rent av hotfull, så var det inte säkert att hon själv var medveten om vilka signaler hon gav. Det kaos som hennes sinne bestod av omslöt och nästan begravde henne i virrvarret av tankar och funderingar, frågor och vetskap, de gånger hon stannade upp för att tänka över saker och ting eller då hon försökte minnas en avlägsen händelse. Detta bidrog till att instinkterna tog över, i avsikt att skydda henne medan hon letade igenom massan av minnen och tankar som låg skyddat innanför hennes pannben. Och även om hon inte drog sig tillbaka för att söka bland tankarna, så kunde hon utan tvekan agera med utfall, endast för att instinkterna sagt till att det var bästa lösningen för situationen. Men hon hade alltid full uppsikt över sin omgivning. De som trodde annat blev sällan långlivade.

Hanen ruskade på huvudet, som ett svar på hennes fråga, och hon spetsade öronen och lät blicken smalna i koncentration då hon förberedde sig på att lyssna till honom. Faktum att hon nästan aldrig talat med någon annan varg på detta sätt förut var inte anledningen till att hon ansåg sig behöva hålla fullt fokus på den unga hanen för att förstå honom. Nej, hans ord var tydliga. Inte ett enda undgick henne. Men det var uppbyggnaden av meningarna, hans brytning och det ständigt återkommande användandet av ord från ett språk som för henne var främmande gjorde det hela väldigt komplicerat.
Hon blinkade lätt, försökte hitta passande översättningar till de ord som hon inte förstod. Hanens kroppsspråk som ständigt växlade medan han talade gjorde det hela lite lättare, och trots att hon inte visste innebörden av orden i slutet av hans förklaring så gav hans kroppsspråk intryck av att han ursäktade sig. Det gjorde att hennes blick för ett ögonblick verkade aningen mildare än tidigare, och en lätt nickning kunde uppfattas, innan hon lade huvudet lite åt sidan för att studera hanen medan han tycktes räta upp sig för att försöka göra sig presentabel igen, visa sig värdig.
'Jag ska slåss, mi líder.'
Av någon underlig anledning förstod hon hela den meningen, och hon kunde inte hindra ett lätt leende från att lägga sig i hennes vänstra mungipa.
"Jag trodde inget annat, hane." En märklig ton kunde urskiljas i orden som undslapp henne. Stolthet? Kunde det vara så att hon faktiskt hade förhoppningar för denna unga hane? Men innan man kunnat besluta sig för vare sig det ena eller det andra, så tog hon till orda på nytt. Och denna gång var hennes röst åter mörk och stadig, med den välbekanta självsäkerheten klingande i varje ord.
Huvudet hölls nu rakt, nacken en aning krökt och öronen var spetsade, medan blicken stadigt vilade på hanen. "Din meningsuppbyggnad är krasslig, grammatiken usel, och jag förstår inte hälften av vad du säger." Medan hon räknade upp de många felen hon hittat medan hanen talat lät hon som en strikt lärare, som önskar peka ut alla fel i en elev för att kunna rätta till dem. För i grund och botten var det precis vad hon var ute efter; kunna skapa perfektion.
"Jag kan ha överseende med detta för stunden, då skulden ligger på din moder som aldrig lärt dig tala ordentligt. Men jag tänker inte tolerera detta framöver. Vi ska rätta till detta problem, då jag vill kunna förstå dig utan problem, och vi ska börja på en gång." Svansen knyckte till bakom henne, och hon fuktade nosen med tungan innan hon sänkte huvudet till samma nivå som den unga hanen, och begravde sin blick djupt i hans mörka ögon.
"Det första jag begär är att veta ditt namn, son av León."

"... vi ska rättta till detta problem, då jag vill kunna förstå dig utan problem, och vi ska börja på en gång."
Problem. Han hade ett problem. Hm.
Han mötte lugnt hennes blick när hon såg honom i ögonen.
"Det första jag begär är att veta ditt namn, son av León." sa hon.
Han fuktade nosen med tungan, såg bort och fäste blicken vid en klippa i fjärran medan han tänkte över det hon sagt. Han förlorade inget på att fullt ut lära sig detta krångliga språk. För ett krångligt språk var det, den härva av ljud som var Nordspråket.
Efter en stunds tystnad vände han tillbaka sin bruna blick, som konstigt nog ibland hade egenskapen att vara kall trots den varma färgen, mot henne.
Nu var det hans tur att nagla fast henne med blicken. Han var fortfarande respektfull men bestämd och rakt på sak.
"Masquerade. Mitt namn... Är Masquerade."
Som sagt, han hade inget att förlora. Det gjorde inte honom något om han miste livet - så vad hade han att frukta? Han var inte rädd för henne, trots att han uppskattade hennes - vad han såg det som - försök. Om hon ansåg sig värdig att leda flocken, behövde hon bara bevisa det för honom så hade hon hans lojalitet. Men ännu hade han bara hunnit träffa henne. Hon var intressant, det var det ingen tvekan om. Men hade hon allt? Allt som krävdes. Det återstod att se.
Alla dessa funderingar som löpte genom hans huvud utfördes på ren spanska, och under de knappa två minuterna som gick sedan han sagt sitt namn såg han henne i ögonen medan huvudet fortfarande var lutat en aning på sned så att hans kroppsspråk fick ett forskande, genomskådande och aningen kusligt uttryck.
Den snövita hanen reste sig långsamt upp. Hans läppar mumlade fram en snabb mening, utan att han släppte henne med blicken.
"Oh, Dios mío. Usted es verdaderamente notable. Una malvada alma ..."

I väntan på svar från den unge hanen tycktes den kontrastrika, intensiva blicken inte vika sig en tum. De giftgröna pupillerna hade åter tagit en rund form i de orangea irisarnas mitt, glansen som tycktes täcka ögonen gav en perfekt reflektion av vargen framför henne, och de svarta öronen hölls spetsade trots att det var via telepati som hon kunde förvänta sig några ord från hanen. Musklerna hölls avslappnade under hennes skinn, men den dominanta, stolta hållningen tycktes trots det inte släppa sitt grepp om hennes kropp. Fortfarande hölls huvudet en aning sänkt så att hon skulle befinna sig på samma nivå som den unge hanen, men linjen som löpte över hennes nacke och manke talade för att det var en gest som reflekterade lika mycket styrka som om hon skulle ha hållit halsen sträckt. Kanske skulle en åskådare, med öga för detaljer som honans kraftfulla aura och intensiva blick, tycka att det var ett idiotiskt drag av hanen att befinna sig så nära henne. Ett impulsivt utfall med vidöppna käftar var trots allt ingenting att utesluta när man talade om denna unga karghona. Under årens gång hade vargar som vågat sig för nära vid fel tillfälle dragit på sig djupa ärr som påminnelser om det instabila sinne som dolde sig innanför hennes tjocka pannben. Kanske var det just därför man inte kunde låta bli att ställa sig själv frågan; skulle det bli annorlunda nu när hon tagit på sig rollen som ledare?

Hanen, som verkat låtit tankarna dra honom bort från nuet och verkligheten när han släppt hennes blick och stirrat ut i fjärran, valde plötsligt att möta den intensiva förväntan i honans färgrika ögon och väckte henne på så sätt själv ur tankarna som tagit fart under den korta stunds tystnad som lagt sig mellan dem. Hon böjde en aning mer på nacken, lät ögonvitan avslöja sig i ögonvrån då hon fortfarande höll blicken fokuserad på hanen, och blinkade långsamt mot honom som för att uppmuntra vad än det var han tänkt ut att säga.
"Masquerade." Namnet lämnade hennes tunga med vaksam, men inte frågande, ton. Det var ett charmerande namn. Antagligen skulle det låtit ännu mer charmerande om hanen själv kunnat uttala det med den märkliga accent han bar på. Men hur det än var med det så visste hon nu hans namn, och hon hade inte kunnat låta bli att lägga märket till den beslutsamma ton han tyckts ha när han förde över orden från sitt sinne till hennes. Det var en märklig sak att tänka på konversationer mellan sinnen på samma sätt som konversationer som fördes med ord och ljud formade av stämband och läppar. Men hon gissade att det endast handlade om att vänja sig vid det. Och om hanen kunde hålla fast vid den styrka han tyckts hitta inom sig när han tagit satts och talat om sitt namn så fanns det inga tvivel för att han skulle kunna växa upp till en utomordentlig krigare. Med rätt träning såklart. Artemis skulle leda in honom på den rätta vägen, sedan skulle Selva själv se vad hon kunde göra för att få ut det bästa av honom.
Hon hann dock inte yttra sig igen innan hanen reste sig upp med vaksamma rörelser, och orden som ljudlöst lämnade hans läppar var hon inte säker på att hon skulle förstått om än han ägt förmågan att tala. De svarta öronen vinklades bakåt, och en skugga föll över hennes ansikte vilket fick henne att se mer strikt och äldre ut än tidigare. Huvudet lyftes en aning, men hennes blick var fastlåst i hanens och hon vägrade vika undan innan hon visste vad det tagit åt honom.
"Masquerade. Är det något som är fel." Det var ingen fråga. Om inte hennes blick var avslöjande nog så skulle den skarpa tonen i hennes röst klargjort för vem som helst att hon just gett en order om att få veta vad det var han höll på med. Kanske var hennes reaktion i sig underlig, men hon hade all anledning att sätta upp murar och agera vaksamt i alla situationer som inkluderade vargar med förmågan att titta in i andras huvuden. Nog för att hon ägde vetskapen att hennes syster, med samma telepatiska förmåga, aldrig kunnat tyda hennes tankar och känslor innanför hennes pannben. Den kaotiska massa av känslor, instinkter, impulser, reflexer och intryck som lade grunden för det instabila, psykisk störda sinne som var Selva gjorde det omöjligt för hennes syster att läsa hennes tankar. Hon hade hoppats att det skulle ha den effekten på alla med samma förmågor, men i grund och botten kunde hon inte vara säker.

Den snövite ruskade på huvudet och samlade sig. Såg ner på marken med rynkad panna.
Sedan tittade han upp med utslätade ansiktsdrag och mötte åter lugnt hennes blick.
Hon hade frågat om något var fel. Det glimmade till i hans ögon, hans svar på ett leende.
"No. Allt är bra." Han lät sin röst ännu en gång eka innanför hennes pannben. Trots att han var nyfiken på vad hon tänkte på var han inte ilsken på det faktum att han endast kunde tala med folk via tanken, inte rota i folks huvuden. Ibland är det bättre att inte veta, resonerade han.
Hans mentala röst var bara en skugga av hans riktiga, den som ingen hört, men den var lika bestämd och orädd. Och aningen road av någonting som ingen utom han förstod.

Han var en underlig individ, ingen skulle ha sagt emot det faktumet.
Han hade ingen rädsla, vilket var både en styrka och en svaghet. Han fick noga passa sig så att inte oräddheten gick över i dumdristighet. Med rätt behandling skulle han kunna formas till en ren krigsmaskin och det verkade Selva ha insett.
Han hade aldrig heller utvecklat någon känsla för skam eller tvekan. Det enda han tvekade på i livet var orden i det främmande språket honan talade. Han längtade efter att kunna det flytande. Bemästra något.
Han ville även finna sin oupptäckta magiska kraft. Han var så viss om att han hade en till, han kände det djupt inne. Alla de andra verkade ha fått två. Han kunde inte vara den enda utan. Han visste bara inte riktigt hur han skulle göra för att leta. Borde han leta, eller bara invänta upptäckten? Ovissheten gnagde i honom. Han släppte tanken på den dolda förmågan som låg på lur i hans väsen.

De bruna ögonen såg svarta ut i skymningen när han lät den vila på ledarinnan.
"Väldigt... underligt." Han smakade på orden i tankarna innan han sände iväg dem, gjorde klart för sig att de stämde. Han försökte hitta rätt ord i sitt fattiga Nordiska ordförråd.
Han stod fortfarande upp efter att ha rest sig tidigare, och svansen rörde sig långsamt bakom honom. Hans sätt att stå speglade hans personlighet - stadigt men vaksamt. Musklerna som gömde sig under den vita pälsen var redo att spännas för flykt eller strid, utan att han tänkte på det. Han var ledig och lugn men alltid redo.
Han såg in i hennes kontrastrika ögon som för att försäkra sig om att hon verkligen förstod innebörden i det han sa. Han skulle försöka sig på Nordspråket.
"Ni, Selva..." Han mindes sig ha hört att man sa ni istället för du till personer med makt.
"Ni har fått mig... Har givit mig en anledning att fortsätta leva."
Han sa det utan sentimentalitet eller känslor, bara rakt på sak. Innerligt, sakligt. Fakta.
Det var den längsta och mest korrekta mening han någonsin sänt någon på det språket. Det var sant, varje ord. Nu hade han något att kämpa för, något att bevisa.
Hittills hade han planlöst dragit omkring och väntat på ingenting på den tommaste av platser. Nu hade någonting hänt och det var han faktiskt tacksam för.
Han gillade den där underliga honan som alla var så rädda för, trots att hon skulle kunna slita honom i stycken när som helst. Det roliga var att ifall hon skulle närma sig just det skulle han inte säga emot, endast skratta och låta henne göra det. Han hade längtat efter döden hela sitt liv.
Han lät den sanningen, den förnimmelsen, långsamt glida över in i hennes medvetande - hon skulle plötsligt bara veta det. Anledningen till att han inte fruktade henne.
Han hade helt enkelt ingenting att förlora.
Han böjde på huvudet i en frivillig bugning. "Grácias." sade han lågt via telepati. Sedan rätade han smidigt upp sig igen och lade huvudet på sned.

En svag rynka kunde skymtas i nosryggens mitt, och den skugga som lagt sig över hennes ansikte fick ögonen att nästan se glödande ut. I utkanten av ögats vrå kunde man ana ögonvitans genomträngande färg, och de svarta öronen hölls fortfarande vinklade bakåt om än de ännu vilade en bra bit ovanför nacken. Från att ha visat upp en lugn och stabil ledarroll verkade hon nu ha sjunkit in i ett trängt rovdjurs aktsamma beteende. Om det grundade sig i hennes misstänksamhet mot de som ägde förmågan att kommunicera via tanken, eller om det var någonting helt annat med hanen som fått henne att välja att visa denna mer kyliga sida, kunde man inte gissa sig till. Allt med denna hona talade för att man inte skulle lita på henne. Hennes humör var likt en bergochdalbana, på mindre än en sekund kunde hela hennes hållning, blick och energi ha förändrats till motsatsen av vad det varit tidigare, och till skillnad från så många andra vargar så gav hon vika för de infall som plötsligt kunde dyka upp som alternativ i hennes instabila sinne. Utfall emot första bästa varg som befann sig intill henne var inte ovanligt, heller inte det värsta som kunde hända. Hon var kapabel till så mycket mer än att bara begrava tänderna i pannbenet på den som råkade befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt...
Så ruskade hanen på huvudet, och han tycktes ha återfått det lugn som legat över honom från den stund hon först mött hans blick. Det knyckte till i det ena av de svarta öronen, och hon blinkade långsamt emot honom i samma stund som hon kunde höra hans ord eka genom hennes sinne. Att han skulle ha reagerat för ingenting var inget hon tänkte tro på, men det fanns ingen anledning att hålla kvar vid den vaksamhet som fått hela hennes väsen att inta beteendet som hos en hungrig björn, plågad av aggression framkallad av stress. Därför fnös hon lätt för sig själv, innan hon följde hanens exempel och själv ruskade på huvudet innan hon lyfte det till sin vanliga position och åter lade blicken på honom. Svansen knyckte till bakom henne, och för ett ögonblick debatterade de olika rösterna i hennes huvud om vare sig hon skulle fråga hanen vad det var han tyckt sig se inne i huvudet på henne, eller om hon skulle låta det rinna ut i sanden. Trots allt, han reaktion hade tytt på att han sett någonting han verkligen inte förväntat sig. Om ett frö av misstro placerats i hans huvud ville hon veta det. Samtidigt som hon inte tyckte att det var någonting som behövde uppmärksammas. Inte nu. Hanen var trots allt den enda ur sin familj som valt att stanna kvar i flocken, och hon hade ingen aning om vad han sysslat med under de år som The Dark Nation krupit in i skuggorna och legat undangömda för världen att nästan glömma bort dem. Kanske var det så att hans sociala förmågor var lika kantstötta och märkliga som hennes egna. Han visste kanske inte hur han skulle reagera i vissa situationer, eller om han borde reagera alls. Låt det vara. Den lille har antagligen inte ställts inför någon med så hög rang som oss på länge. Det ryckte lätt i den ena av de svarta mungiporna, och hon blinkade åter emot hanen, det ena ögat just före det andra. Han är kantstött. Låt honom hållas tills dess att vi vet mer om honom. Hon valde att fukta nosen ännu en gång, som för att fastställa för sig själv att hon tänkte låta honom slippa undan med sitt märkliga beteende för denna gång.

De båda öronen spetsades när hanen valde att på nytt ta till orda. Om än det var innanför hennes pannben som hon endast kunde uppfatta orden, så var det ren reflex att spetsa öronen för att höra bättre. Det kanske inte hjälpte henne att höra hanens ord tydligare, men det gav honom iallafall ett tecken på att hon var uppmärksam på vad han hade att dela med sig av. Men denna gång var hon inte säker på vad hanen menade med det han valt att föra över till henne.
Väldigt underligt. Det tunga huvudet lutades en aning åt sidan, i en så mjuk rörelse att det var näst intill omöjligt att lägga märket till. Men hon hann endast sära på käkarna innan hon åter kunde höra hanen viska i hennes sinne. Det kändes märkligt, när hon hörde sitt egna namn uttalas av någon annan i hennes huvud. Som om inte hennes egna röster var tillräckligt. Men det var orden som följde som var de hon lade störst fokus på. De sades utan sentimentalitet, utan känslor. Äkta. Rakt på sak. Hon hade givit honom en anledning att fortsätta leva. Om inte orden i sig burit en sådan tung innebörd så skulle hon kanske ha överraskats av det faktum att hanen lyckats tala så pass rent och tydligt på ett språk han inte bemästrade fullt ut. Men det lades åt sidan för att hon skulle kunna gå tillbaka i tankarna och se över orden som just lämnat hanen en gång till. Att en sådan ung hane hittills i sitt liv inte ansett sig ha någonting att leva för var sorgligt. Riktigt sorgligt. Och kanske var det för all denna sorg som situationen drabbats av som hon inte kunde hålla tillbaka det breda flin som smög sig över hennes läppar. Sentimentalitet. Empati. Det var egenskaper som hon saknade. Det var inte frågan om att hon inte förstod innebörden i orden, det gjorde hon, utan det var snarare det att hon valde att reagera på ett sätt få andra skulle ha gjort.
Det blänkte till i den intensiva blicken som fortfarande vilade på hanen, och i samma stund som vetskapen att hanen inte fruktade döden, att han inte hade någonting att förlora, svepte över henne sprack läpparna upp i ett brett varggrin. Hon visste att det var hanen som via sin kraft låtit denna vetskap krypa över henne. Och när han bjöd henne på et bugning och tackade på sitt egna, märkliga språk så tippade hon huvudet helt åt sidan och lät ett lågt skratt undslippa henne. Fortfarande med det breda varggrinet på läpparna och det låga skrattet klingandes i hennes strupe reste hon sig upp, tog ett steg emot hanen och stannade upp. Hon fördelade kroppstyngden helt på höger sida, och lyfte vänster framtass för att sedan placera den på hanens panna.
"Passa dig, Masquerade. Du tackar mig för tidigt." Hon lutade åter huvudet åt sidan och lyfte den vänstra tassen en aning så att hon skulle kunna möta hanens blick.
"Innan jag är klar med dig kan jag lika gärna ha berövat dig viljan att leva på nytt. Du fruktar inte döden. Det är starkt för någon så ung. Men kom ihåg att det finns saker som är mycket, mycket värre än döden." Tonen i hennes röst var lugn, nästan tröstande. Grinet ryckte fortfarande i hennes mungipor, den färgstarka blicken tycktes glänsa av allvaret som plötsligt satt sina klor i samtalet. Hon sänkte tassen från hanens panna och placerade den åter under sig, innan hon sänkte huvudet så pass att det enda som skiljde deras nosar åt ett mellanrum på en centimeter. De kontrastrika ögonen borrade blicken djupt in i hanens, och intensiteten man mötte hos henne hade kunnat få vilken annan varg som helst att ta ett steg bakåt.
"Och det är att möta dessa saker, att ta sig igenom dem utan att tveka för att sedan lära sig leva på nytt, som är vad som verkligen kännetecknar en stark varg. Döden är en enkelbiljett vilken feg ynkrygg som helst kan ta." Hon avslutade med att ge honom ett lätt leende, innan hon åter lyfte huvudet och lämnade plats för dem att röra sig utan att vidröra varandra.