Off: Till Selva! ;D

Snabbt rör jag mig över den spruckna mörka marken i natten med valpen i munnen, jag har stannat flera gånger då valpen men även jag behövt ta små pauser för att återfinna styrka och springa vidare, detta uppdraget har varit en tuff vandring fram och tillbaka men även ett envisande med Mivria som ville behålla valpen, såklart att hon inte litar på mig trots att jag försökte mitt bästa, jag fick ju ändå med mig valpen tillbaka. Pff. Mivria, flockledare av Qu.

Äntligen har man tryckt sina tassar mot TDNs inre revir, jag är beredd att möta Selva. Jag saktar farten till skritt för att lugna påfrestningen av min kropp, det pulserar i tassarna som blivit ohyggligt ansträngda. Jag släpper ner valpen på marken och lägger en tass på den för att hålla den stilla, jag skadar hen inte. Jag sätter mig ner som en soldat och fuktar nosen stolt, jag har klarat mig igenom provet. Jag gjorde det. Det finns ett litet jubel inom mig, en liten gnista av jubel i det onda hjärtat. Mina silvriga ögon lyser starkt i natten och det är som om det är dag för mig, jag ser lika bra natt som dag. Jag ser mig omkring och tycker mig se en gestalt inte alls långt bort. Jag ler snett.

Det är med bestämda steg den kraftiga karghonan tar sig fram över lavaöknens karga landskap. Vars än de breda tassarna placeras under henne så river de långa klorna över marken, lämnar små märken efter sig. Det vanliga lugnet, självsäkerheten och överlägsenheten, som alltid brukar vila över henne, avtecknas i varje rörelse, när hon befinner sig på reviret är ersatt av någonting helt annat. Fortfarande rör sig musklerna med nästan hotfull medvetenhet under skinnet på henne, takten hon håller är samlad och stabil, men den kontrastrika blicken som vanligtvis sveper över markerna medan hon vandrar fram hålls nu stadigt fäst framför henne. De svarta öronen knycker till ovanpå hennes huvud, svansen snärtar till då och då bakom henne. För den som aldrig tidigare mött denna hona ser hon antagligen hur alldaglig ut som helst. Men de som mött henne i den trygga ledarrollen hon alltid håller så kär när hon hälsar på flockmedlemmar, eller jagar bort utomstående från reviret, skulle lägga märket till det avvikande arbetet mellan skulderbladen, den aningen spända linjen som löper över hennes rygg, och den strikta hållning det tunga huvudet befinner sig i. Någonting är annorlunda med denna hona just denna kväll. Men att försöka lista ut vad det är som orsakar henne sinnesstämning genom att endast studera hennes ansiktsuttryck är omöjligt.

Med ett extra kraftigt språng tar hon sig över en av de djupare skårorna som klyver denna öken, och när hon har alla fyra tassarna i marken på andra sidan stannar hon upp. Huvudet tippas bakåt så att hon kan vädra i luften, de svarta öronen är för ögonblicket vinklade emot nacken, och när hon tycks känna av vad hon söker efter sänks huvudet åter till den tidigare jaktliknande positionen och öronen spetsas på nytt. Den hona som hon skickade iväg på ett uppdrag för att hämta tillbaka någonting väldigt dyrbart har nu återvänt. Och av den svaga, främmande doften att döma så har hon fått med sig vad hon skickades iväg för att komma tillbaka med. Det var länge sedan sådan iver rev inom henne. Exalteringen över att få se den lilla valp som honan hämtat tillbaka driver henne nästan till vansinne. Hon måste få se det med egna ögon. Nu. Det är av yttersta vikt att allting gått enligt planerna. Att honan tog sig tillbaka utan problem, att valpen är oskadd.
Efter ytterligare några minuter så kan hon skymta en annan varg en bit framför sig. Hon lyfter huvudet, saktar in farten en aning och nöjer sig med att i yttersta lugn takt gå den sista biten som är kvar mellan dem. När det endast återstår ett par meter mellan henne och den andra honan stannar hon upp.
"Cheveyo." Namnet uttalas med samma mörka ton som alltid vilar i karginnans röst, och hon nickar tydligt emot den andra honan för att välkomna henne till The Dark Nations marker.
"Jag hoppas att allting gick som det skulle, att mötet var fredligt och lugnt." Medan hon talar kan hon inte låta bli att sänka blicken, lägga den på den ljusa, lilla valp som ligger under den mörka honans ena tass. Hon har vuxit till sig, den lilla valpen. Hon är inte längre den lilla råttunge hon var när deras moder sprang iväg och lämnade henne hos Qu.
Ett brett flin spricker upp på Selvas svarta läppar, och hon sänker huvudet för att komma lite närmare valpen.
"Kom närmare, så jag får ta en ordentlig titt på dig." Valpen stryker öronen tätt intill nacken, och lyckas kila sig loss från den andra honans tass, men istället för att gå närmare Selva så pressar hon sig hårt intill Cheveyos ben i hopp om tröst och trygghet. Ett lågt skratt undslipper den äldre karghonan, och hon lyfter sakta huvudet utan att släppa valpen med blicken.
"Hon är blyg, men vem kan klandra henne. Efter allt hon varit med om." Perfekt. Allting såg ut att vara perfekt.

Selva stannar några meter framför mig, "Cheveyo" säger hon och nickar välkomnande, jag nickar tillbaks. Mina ögon smalnar och jag ler slugt som vanligt, "Jag hoppas att allting gick som det skulle, att mötet var fredligt och lugnt" jag ser ner på valpen och sedan tillbaka på Selva, "Jodå, allt gick enligt dina planer" svarar jag och mitt leende domnar. Jag sätter min blick på Selvas men får ingen kontakt, jag vänder blicken efter hennes, hon verkar vara otroligt fäst vid valpen, jag ler. Selva sänker sitt huvud för att få en närmare titt. "Kom närmare, så jag får ta en ordentlig titt på dig" tycker jag mig höra från Selva. Valpen pressar sina öron mot nacken då Selva talat och tar sig ur mitt grepp, valpen håller sig till mitt ben, jag skrattar tillsammans med Selva, vilken feg liten valp. Jag skakar på mitt huvud och lyfter på mitt högra ben, valpen ramlar inte och jag skjuter fram hen närmare Selva med ena tassen. Honan drar tillbaka sitt huvud men släpper inte blicken från valpen, inte en sekund, jag ler brett och fäster min blick i Selvas ansikte. "Hon är blyg, men vem kan klandra henne. Efter allt hon varit med om" jag fnissar för mig själv som att förstärka det honan sagt, "Vad ska du göra med valpen, nu när du har den?" jag är nyfiken trots att jag inte riktigt bryr mig om valpens framtid, jag antar att valpen ska dö men det är jag inte säker på. Ifall valpen blir en medlem lär jag behandla denne med stor respekt, trots att hen är yngre.

I denna situation är hälsningarna mellan de båda honorna endast en formalitet, någonting som måste avklaras innan mötets egentliga syfte kan tas upp till ytan och börja diskuteras. Cheveyo har utfört det uppdrag hon gavs som ett prov för att bevisa vare sig hon är värdig en plats i flocken eller ej, och själv har Selva äntligen fått tag på det som hon så länge längtat efter att få ha i sin ägo. Så egentligen kunde hälsningarna ha uteblivit, det skulle knappast ha ändrat riktningen som mötet sakta glider in på medan den äldre honan svarar på den fråga hon givits. De svarta öronen knycker till ovanpå den unga karghonans huvud när den andre tar till orda, och de färggranna ögonen sluts i en långsam blinkning som för att bekräfta att inte ett ord undgått henne. Allt hade gått enligt planerna, och hon skulle inte behöva ödsla dyrbar energi på att hålla efter några misstänksamma Qu:are eller lägga upp planer på att utöka bevakningen av revirets gränser. Valpen hade överlämnats på ett sätt som gjorde att den nu var The Dark Nation's ansvar, Selvas ansvar.
Blicken vilade kvar på valpen, som om omvärlden inte existerade, och intensiteten i den kontrastrika blicken skulle ha kunnat få även en fullvuxen varg att vilja krypa ur skinnet. Det ryckte lite lätt i de svarta mungiporna när den andra honan stämmer in i sin ledares skratt, och ett brett flin spricker upp på läpparna i samma stund som valpen knuffas emot henne. Den lille ser ut att vilja krypa ur skinnet. Öronen är slickade emot den mörka nacken, ögonvitorna lyser i utkanterna av den vettskrämda blicken och man behöver inte äga kraften blodbändning för att se att varje muskler i valpens kropp kämpar för att inte komma närmare den karghona som står framför henne. Selva kan inte låta bli att skratta lågt för sig själv, innan hon särar på käkarna och låter den skära tungan fukta hennes nos. Rädslan som speglas i den lilla valpens blå ögon är skrämmande underhållande. Kanske för att valpen ännu är omedveten om släktskapet till karghonan framför sig, varför hon förts till denna plats och vilken framtid som ligger framför henne. Eller så finner den unga honan rädslan i valpens blick så roande just för att det får henne att minnas deras gemensamma moder som hoppades att den lille aldrig skulle behöva sätta sin tass på TDN's marker. Må hon vrida sig i sin ruttnande grav i vetskapen att hennes uppoffring var förgäves.

När den andra honan åter tar till orda rycker karghonans huvud till, och för första gången på en lång stund lyfter hon blicken för att möta den andres vita, lysande ögon. Den äldre honans stämma ryckte henne brutalt ur de djupa tankegångarna, men hon blinkar endast långsamt emot den andra honan, det ena ögat just före det andra, innan hon flinar snett mot henne och åter sneglar ned på den lilla valpen.
"Detta, Cheveyo, är min förlorade lillasyster." Läpparna pryds av ett belåtet flin, och orden uttalas med samma mörka stämma som alltid. Ändå kan man inte undgå att lägga märket till en svag ton av vördnad under den annars så hårda stämman.
"Min moder födde henne utan min vetskap, och innan jag hann träffa henne togs hon till Qu's revir. Jag antar att min moders, Fountains, avsikt var att vi aldrig skulle träffas." De giftgröna pupillerna blir aningen bredare, och hon sänker huvudet närmare valpen som spänner varenda muskel i sin tunna kropp för att inte ge vika för instinkten att fly. "Men nu äntligen får jag se henne med egna ögon, möta henne för första gången. Hon är min blodsbundna syster, en krigare av The Dark Nation, och så ska hon fostras." Hon blinkar långsamt ännu en gång, innan hon höjer huvudet och intar den vanliga dominanta hållning hon visar upp i närheten av andra. De intensiva ögonen möter åter den andra honans blick, och fortfarande lyser intensiteten i dem.
"Jag ska göra en krigare av henne. En soldat värdig att dela mitt blod. Förhoppningsvis kommer hon en dag att stå som din överordnade, Cheveyo. Du är antagen som medlem i The Dark Nation för ett väl utfört uppdrag, och du kommer att tilldelas uppgiften att träna henne när hon har åldern inne. Jag tvivlar inte på dina kunskaper inom stridskonsten, men även du kommer att genomgå träning för att förbättras som krigare." Det ryckte tydligt i den högra mungipan, och hon log brett emot den andra honan innan hon åter särade på käkarna för att ta till orda;
"Välkommen till The Dark Nation."

[Förlåt för übersegt svar!! Inaktivitet, krånglande internet/webbläsare och vad allt mest som kan gå fel för att man inte ska kunna sitta vid datorn och svara roll!! Hoppas att mitt svar inte är jättetrögt att ta sig igenom, är ett tag sedan jag rollade nu och starten brukar alltid vara lite seg. Men jag skrev så att vi kan avsluta rollet här och nu om du skulle vilja det, så behöver det inte ligga och ta upp plats hos dig längre! :'3 ]