Solen sken snett ner genom skogens mörka krona. Den var på väg ner till sin vila men glödde fortfarande varmt. Under kronorna var det dunkelt, om än solen lyste upp i den mörka skogen. Tunga tassar rörde sig tyst över den fjädrande mattan av gammalt barr. Vid första anblicken var han bara en skugga, pälsen kamouflerade honom nästan helt. Dem gula ögonen gled mellan stammarna, letade efter någonting som skilde sig från skogen. Han hade stött på ett revir och hade valt att vandra längs med deras revirgräns så att han kunde skaffa sig en uppfattning om flockens storlek. Kunde han undvika det ville han inte ha bråk, men samtidigt fruktade han inte ett möte med en flockmedlem. Trots det höll han sig på ett så pass långt avstånd att han bara kunde känna en svag lukt från reviret, han ville som sagt inte ha mer trubbel än han behövde.
Ett rinnande vatten nådde hans öron och han styrde stegen ännu längre bort från reviret. Snart såg han den grumliga lilla bäcken. Skeptiskt sänkte han huvudet mot vattnet. Var det drickbart? Han smakade på det och beslöt sig för att det dög. Efter några få klunkar gick han igenom vattnet och började gå tillbaka mot reviret. När han kände den svaga doften började han åter följa den. Det blinda ögat darrade när han lät blicken svepa över området.
Snart borde han väll träffa på någon?

Solen hade påbörjat sin vandring ned från himlavalvet för att lämna plats åt natten. Dess strålar lyckades fortfarande söka sig ned till marken i den annars så mörka skogen, men det var ett sinande ljus. Fukten som det annalkande mörkret förde med sig bidrog till en illusion om att dofterna förändrades om natten. Även temperaturen som försiktigt sjönk några grader talade för att denna skog var en helt annan plats de timmar mörkret hade sitt grepp om den, än vad det gav sken av att vara dagtid. Kanske var det rovdjurets råa instinkter som satt i märgen som tillät honan att känna av dessa förändringar så tydligt. Kanske var det hennes kaosartade sinnes desperata försök att hålla fokus på omvärlden som inga detaljer tilläts passera obemärkta. Eller, så kanske det var så enkelt att nattens mörker klädde henne bättre än dagsljuset.
Hur många månvarv som hunnit passera sedan hon lämnat allt hon någonsin känt till bakom sig för att ge sig ut på denna vandring visste hon inte. Att hålla koll på dagarna som övergick till skymningar som slukades av natten för att sedan drivas på flykt av gryningen var någonting som alltid befunnit sig i bakgrunden. En ständigt upprepande process som inte var värd att uppmärksamma, såvida det inte medförde ett fenomen hon kände sig manad att lägga fokus på. Fullmånen var, och hade alltid varit, någonting som förde med sig extra energi och styrka. Det var som om den påverkade hela landet när den intog sin plats på himlavalvet. Detta var ingenting som kunde kännas av i dofter eller temperaturen, detta var någonting som varelserna omkring henne avslöjade. Som om det bleka, mjölkvita skenet ökade varje individs instinkt att utmana ödet. Att söka upp nya ting som skulle skänka känslan att man var mer levande än vid något annat tillfälle. Hon kände det lika väl som alla de andra rovdjuren i landet. Men skillnaden mellan henne och dem var att hon även kände av deras upphetsning. Deras kroppar avslöjade dem. Hjärtslagen. Andetagen. Blodet som strömmade genom deras ådror. Ingenting undgick henne.

En kvist bröts av någonstans inne bland trädens breda stammar, väckte henne ur tankarna som dragit ned henne så pass djupt i kaoset som var hennes sinne att hon för ett ögonblick glömt bort omvärlden. De svarta öronen knyckte lätt ovanpå det breda huvudet, och den kontrastrika blicken sökte granskande av området där hon tog sig fram med långsamma steg. Denna skog var större än vad hon först trott. Det var ett tag sedan hon först anlänt, men det verkade som att hon skulle kunna fortsätta vandra i månader och fortfarande upptäcka nya platser. Måhända att det fanns en klar anledning till varför detta påstods vara Andarnas skog.
Ett lågt skratt undslapp henne, någonting som kunnat tas för en utdragen fnysning, och hon slickade sig om nosen innan hon valde att rikta blicken framför sig. Det fanns ingenting med denna hona som talade för att blodet i hennes ådror var rent kargblod. Till skillnad från andra kargar var hon högrest, kraftig och tung. Under skinnet vilade tunga, sega muskler som gjorde henne markbunden och livsfarlig i närstrid. Tassarna var breda, och käkarna tillräckligt kraftiga för att hon skulle kunna krossa skallben mellan dem. Vad som talade för att det överhuvudtaget fanns karg i henne var linjen som sträckte sig från manken över ryggen till svansroten på henne. Den långa svansen i sig var också ett typiskt drag för rasen, och om man uppmärksammade bakbenen kunde man även där ana de kattliknande dragen. Hennes rörelser var kontrollerade, och trots att kroppen var tung så kunde hon röra sig smidigare än en vanlig varg. Hon var dock inte i närheten av lika snabb och smidig som sin syster, eller så som modern en gång varit. Hur det kommit sig att hon givits den tunga, musklade kroppen var det ingen som visste. Men hon såg det som allt annat än en nackdel. I närstrid var hon ostoppbar, och ställdes hon mot en mindre, snabbare motståndare kunde hon alltid slita av senorna i dennes ben med hjälp av förmågan att bända blod. Allt detta, i kombination med det instabila, sjuka sinne som vilade innanför det tjocka pannbenet, gjorde henne till ett fullkomligt livsfarligt rovdjur.
Det tunga huvudet vinklades åt sidan, och hon tillät sig själv lyssna till den bäck som rann i närheten av där hon befann sig. Ingen törst brände i hennes hals, hon kände sig heller inte hungrig, men någonting i magroten vred sakta på sig. Om än hennes kropp inte krävde näring kanske det inte skulle sitta fel att hitta någonting att sätta tänderna i. Än så länge hade hon inte stött på några större bytesdjur, men hon kände sig frestad att ta reda på vad denna skog kunde erbjuda.

Den tunga vargen hade inte gått mer än några steg innan en skugga rörde sig mellan träden längre fram. Skuggan var ungefär lika stor som han själv och verkade vara på väg mot bäcken som han nyss lämnat. Stegen blev kortare och han rörde sig långsammare, skeptiskt mot främlingen. Han ville inte ha trubbel och tankarna gled ofrivilligt till flocken vars revir han kommit i närheten av, han hoppades att hans misstankar visade sig felaktiga.
"Var hälsad!" sa han i sin dova, lugna röst och höll tonen förvånansvärt neutral. Hans ansikte talade inte om några känslor alls när han mötte främlingens glödande blick.
"Vem är det jag har nöjet att stöta på?" frågade han och skuggan av ett leende syntes på läpparna när han såg på den svartvita honan. Hennes utseende var egentligen ingenting speciellt, ingenting han inte sett förut, men det var inte heller hans. Intetsägande skulle man kunna beskriva hans egna fäll, det ända som stack ut var ärren i hans ansikte.

Vattnet som porlande tog sig fram i den lilla bäcken gjorde inte överdrivet mycket väsen av sig, ändå såg den till att göra sig hörd för de törstiga djur som sökt sig till denna del av skogen. Det kanske kunde beskrivas som rofyllt, att lyssna till vattnet som smög sig fram över marken och andas in lugnet som aldrig tycktes släppa sitt grepp över denna plats. Men hon var dessvärre inte en av de individer som stannade upp för att lukta på blommorna och beskrev världen med ord som fantastisk och vacker. Nej. Sådan naivitet var vad som kostade de godtrogna och svaga livet. För vem såg till det vackra som inte fanns, om inte de dumma nog att kämpa för den? Att kämpa för någonting som inte existerade. Kanske kunde det beskrivas som sorgligt. Trots allt, att hänge sitt liv för någonting som aldrig skulle visa sig vara värt det. Att utkämpa en strid man aldrig skulle kunna vinna. Patetiskt. Ja. Det var ett mycket mer passande ord. Patetiskt. Det ryckte lätt i överläppen på den unga honan där hon studerade vattnet med en blick som talade för att hennes sinne befann sig någon helt annanstans än där i skogen där hon befann sig. Tanken var tillfredsställande. Att bära vetskapen att denna värld inte var någonting värt att kämpa för, annat än att ta kontroll och söka makt. Och att kunna känna beslutsamheten in i märgen, att hon skulle göra allt i sin makt för att ta striden med de som påstod någonting annat.

Tankarna skingrades plötsligt, nästan som om någon slagit henne i skallen med någonting, och hon blinkade långsamt för sig själv i ett försök att samla sig. Det var ingenting fysiskt som avbrutit hennes koncentration, men hon kunde inte låta bli att undra om det inte hade varit mildare att bli slagen i huvudet än behöva väckas ur tankarna på det där sättet. Vad som hänt var att den kraft som vilade inom henne, som hade kontroll över varje liten cell i hennes kropp, som ständigt sökte av hennes omgivningar, hade uppfattat rörelserna hos en annan varg. Varstans i denna skog gick det att känna av fåglars snabba hjärtslag och små gnagares ryckiga andetag, men en vargs puls var någonting helt annat. Ljuden, känslan, var inte densamma. Det var därför det var så lätt att urskilja andra individer från bytesdjuren som fanns runtikring.
En lätt fnysning undslapp henne, och hon lät avsöka omgivningarna med blicken medan hon fortsatte framåt i sin lugna takt. Om än hon velat så tvivlade hon på att hon skulle kunnat dra tillbaka sin kraft, hålla den inom sig. Den fungerade likt ett nät som lokaliserade alla levande varelser i hennes närhet. Hon var ständigt omgiven av ljud och rörelse. Tystnaden hon misstänkte skulle infinna sig ifall det gick att på något sätt stänga av hennes förmåga var ingenting hon var intresserad av.
En rörelse i ögonvrån fick henne att stanna upp, och mycket snart stod en mörk hane framför henne. Hittills under sin vandring hade hon stött på en del underliga varelser. Antenner, vingar, alla olika former och färger. Men denna hane bar inga anmärkningsvärda abnormiteter. Vad som stack ut på honom var de ärr som sträckte sig över hans vänstra, aningen ljusare, öga. Det var möjligt att han berövats synen i samma stund som de där ärren givits honom.
Så talade han. Hon var tvungen att dölja sin förvåning över hanens munterhet. Vanligtvis räckte det med att andra individer skulle bemöta hennes blick för att all positiv vänlighet skulle bytas ut till vaksamhet. Ett leende smög sig över de svarta läpparna, och hon lade huvudet lätt åt sidan medan hon synade hanen med en intensiv, hård blick.
"Hälsad." svarade hon lugnt. Innanför pannbenet stormade tankar och idéer, känslor och instinkter, men till det yttre såg hon lugn och samlad ut.
"Mitt namn är Selva," det ryckte lätt i mungiporna på henne och hon lät fukta nosen i ett försök att hålla tillbaka det låga skratt som lagt sig till ro den den breda bröstkorgen. "Vem är ni?"

Hon talade lika tonlöst som han och gav väll egentligen ingen invit till att fortsätta prata mer än för att svara på hennes fråga. Vanligtvis blev han inte nyfiken på individerna han mötte, men hennes känslolöshet var.... fängslande. Varför var hon så? Vad var det hon dolde?
Han gav henne en nick som i att han hade uppfattat hennes namn.
"Mitt namn är Sleipner." svarade han med en ryckning i mungipan. Han betvivlade inte att hon skulle märka den. Känslan hennes blick gav en var att man inte skulle kunna röra sig en millimeter utan att den såg det.
"Vad får dig att besöka en så mörk skog?." frågade han "Nog har väll du bättre saker för dig än att vandra här?"

(Vill bara påpeka att ärren sitter över hans högra öga, inte det vänstra  :fingerguns: )