[Reserverad för Nephania och Ghadam.]


Fåglar kvittrade på håll, små gnagare kilade genom gräset och vinden svepte över det relativt platta området. Och mitt i allt detta traskade en valp framåt. Blicken sökte över området, på läpparna låg ett djärvt leende och nyfikenheten brann i hans unga kropp. Han hade smugit en bit bort från flocken, letade efter något spännande och nytt. Något annat än tryggheten och de vakande ögonen som fanns hos flocken.
Hela världen var ett äventyr som bara väntade på att upptäckas.
Och han tänkte inte vara den som inte fick se något, den som inte fick uppleva och upptäcka. Han ville vara den som berättade historier åt sina syskon om vad han hade sett och varit med om. Och även om han inte alls hade vandrat så långt bort från de andra, kändes det verkligen som att han gått genom halva världen.

En rörelse fångade hans uppmärksamhet och med ett glatt skall skuttade han sedan fram emot den andra gestalten. Dock tvärstannade han med en smått besviken min när han fick syn på vem det var.
"Vad gör du här?"
Det verkade som att systern hade hunnit för honom till denna plats, så typiskt! Ett sting av besvikelse for genom hans kropp då Oscuro blängde på Nephania. Det här hade ju varit hans plats att upptäcka, här behövde hon inte vara.

[Detta är ju då för norrskenet. Hoppas det var ok med liiiite PP av Neph, tänkte bara snabba på hela "mötet" litegrann ^^]

Hon hade befunnit sig i utkanten av reviret då hon först såg gräshoppan. Var gång hon kom nära tog den stora skutt iväg från henne. Nyfiket hade hon följt efter den. Det hela blev snart en lek där hon försökte fånga den, men var gång hon anföll lyckades den smita undan. Reflexmässigt blåste hon undan luggen när den låg i hennes ögon. Hon kröp längs med marken, med blicken klistrad vid insekten. Snabbt högg hon efter den men missade. Hennes jakt fortsatte och fullt upptagen med den noterade hon inte att hon lämnade revirets gräns bakom sig. Visst hade hon gjort det tidigare, men det var få gånger hon gick långt.

Nephania kröp ihop återigen. Hon intalade sig själv att detta var sista gången nu hon skulle försöka fånga den. Att de senaste tolv gångerna hade varit sista gången även de var ingenting hon direkt reflekterade över. Hon gjorde ett snabbt utfall och slog ihop käkarna med en smäll. Hennes blick for över området i jakt på gräshoppan. Det var åtminstone vad den skulle ha gjort om hon inte känt någonting fladdra runt i hennes mun. Ett förvånad läte lämnade henne. Insekten såg sin chans och flydde. Valpen högg efter den med vaga förhoppningar om att fånga den igen men misslyckades. Ett nöjt leende spelade ändock på hennes läppar. Hon hade lyckats fånga den. Det plötsliga rasslandet av gräs nådde henne och öronen vred sig i dess riktning. Huvudet följde kort därefter och blicken föll på den mörkare brodern. Hans besvikna röst fick henne att skaka på huvudet.
    "Jag jagar. Vad gör du här?" svarade hon med snusförnuftig stämma.
Hon kunde inte för sitt liv förstå varför han gjorde så mycket till en tävling.

[Ja, herregud! PP:a på, så länge du inte typ förvandlar henne till en get eller flyger iväg med henne eller nåt annat knasigt xD]

Öronen låg aningen bakåtvinklade och det var med en bister min som han såg på sin syster. Han undrade vad hon skulle komma med för svar, säkert något som skulle irritera honom ännu lite mer.
Men det blev inte så. Nyfiket vinklades öronen upp då hon svarade honom och huvudet lades aningen på sned.
"Jagar vad?" Inte kunde det väl vara ett av de stora djuren som bodde på slätten, nej, det skulle hon aldrig våga. Han själv däremot skulle definitivt kunna ge sig på ett av dem. Åtminstone var det vad han trodde och skulle svara ifall någon undrade. Men sanningen kanske inte var densamma ifall han skulle stå mitt emot en vildhäst eller liknande.

Han harklade och rätade på sig, och det sura ansiktsuttrycket var som bortblåst. Lite smått triumferande log han emot henne samtidigt som han satte sig ned.
"Utforskar, såklart. Det finns ju en hel värld att upptäcka, inte tänker jag sitta hemma med mor och flocken." Stöddig kunde han vara på sitt egna lilla sätt. Oscuro var en av de som trodde att han var bäst i världen, eller åtminstone hade potential att bli det.

[Blir så konstigt då man inte känner karaktären ännu xD]

Hon kunde se hur nyfiken han blev efter hennes svar. Återigen skakade hon luggen ur ögonen. Den var precis så lång att den nådde dit. Hon kunde knappt vänta på att den blev längre och hon slapp ha den i ansiktet konstant. Han blev snart dock väldigt mallig. Nephania såg på honom med en mask av uttråkning.
    "Vilken tid det tog för dig att börja utforska." sade hon med släpig röst.
Egentligen spelade det inte någon större roll för henne vem som var först, men det var alltid kul att reta brodern. Det uttråkade uttrycket försvann snabbt och ersattes med en finurlig blick.
    "Och om vad jag jagade..." började hon.
Det fanns inte direkt någon mening att berätta att det bara var en gräshoppa: det var mycket roligare att se hans hjärna jobba.
    "Så kan du fundera på det en stund."
Både röst och blick var retsam. Hon fnittrade och knuffade till honom med höften medan hon gick förbi. Ett förvånat pip lämnade henne då en laddning bildades mellan dem och gav dem båda en stöt. Hon var egentligen väl medveten om att det kunde hända, men tänkte inte alltid på det.
    "Förlåt." mumlade hon tyst.
Det var aldrig speciellt roligt att behöva be om ursäkt, framför allt inte när hon nästan kunde förvänta sig att Oscuro skulle göra en stor grej av det hela. Med modern hade sagt åt dem att be om ursäkt om de gjorde någonting dumt, så det var väl lika bra att lyda.

Nyfikenheten ersattes åter av en smått butter min då systern gav honom alla de spydiga svaren. Och snabbt hade han själv en vass kommentar på tungan, men Oscuro hann inte uttala den innan hon gick förbi honom.
En stöt for genom honom och hela den grådaskiga kroppen ryckte till då han hoppade undan från Nephania. Hon och hennes irriterande elektricitet. Visserligen var det en fascinerande förmåga som han själv hade önskat besitta, åtminstone då det var modern som använde den. När det var systern... Då var det inte lika imponerande och lockande.
"När ska du lära dig att kontrollera det där?" frågade han irriterat medan han blängde på henne.
Själv hade han eld som kraft, något som han inte alls kunde kontrollera. Som mest kunde han få det att ryka ur riktigt torrt gräs, kanske även få stråna att bli svedda, inte mer än så. Det hindrade honom dock inte från att reta sina syskon. Trots allt kunde det vara rätt kul att irritera dem.

Hon såg surmulet på brodern. Han visste mycket väl att hon försökte lära sig kontrollera den. Men å andra sidan kunde han inte kontrollera sin heller. I ett försök att verka mer oberörd än vad hon var såg hon högfärdigt på honom.
    "Som om du lyckas mycket bättre då! Dina små röktrick är inte heller speciellt imponerande."
Hon räckte ut tungan åt honom.
    "Dessutom kommer jag lära mig att kontrollera min kraft snabbare än du."
Det var någonting hon var helt säker på då det fanns två i flocken som kunde lära upp henne. Oscuro hade inte någon alls som kunde visa hur man använde sin eld.

[Jag tror du kan hoppa in när du vill nu MP c:]

Han såg på henne med en utmanande blick. Visst, hon hade kanske oddsen på sin sida, men han tänkte inte ge sig utan en strid. Ifall han så var tvungen att lämna reviret för att söka upp någon som kunde detta med eld skulle han göra det. Han skulle bemästra sin förmåga.
"Upp till bevis, syster," sade han med ett utmanande leende på läpparna innan han kastade sig mot henne med ett lekfullt morrande. Visst kunde det hetta till mellan dem med jämna mellanrum, de var ju syskon trots allt. Men de var bara valpar, små och naiva, och inom Oscuro brann en enorm leklust. Så varför inte ta tillfället i akt när han ändå hade stött på Nephania?
Med ett litet skratt sträckte han sig efter henne i hopp om att knuffa ner henne i marken. Det var alltid kul att leka ifall han själv fick övertaget och vann.

Tassarna trummade rytmiskt mot marken under honom. Tungan dansade utanför käkarna. Han flåsade i takt till de hastiga sprången. Skyndade framåt med blodet susande i öronen. Med adrenalinet sjudande i kroppen. Han hade försökt ett föl, men den gamla märren hade inte blivit särskilt glad över hans försök. Till en början hade det varit roligt när hon stampade och frustade åt honom. Någonstans hade han fortfarande tyckt det var roligt när hon börjat jaga honom för att han bitit efter hennes unge. Med skräckblandad förtjusning hade han satt fart, och hennes hårda hovslag hade dundrat bakom honom ett bra tag. Han kunde inte höra dem längre, men att hon inte fortfarande följde efter tänkte han inte på. Han var så uppslukad i sitt springande att han inte tänkte på att han inte längre behövde springa.
    Ghadam hade rört sig i de närmsta områdena ett tag. Det var skönt att befinna sig på mer bekanta marker efter en så lång tid av vandrande. Han hade saknat skogen, den han nu sprang mot trots att den fortfarande var för långt bort för att han ens skulle kunna skymta den. Han hade saknat färgerna och dofterna. Här, på stäppen, var det dock annorlunda från hur han mindes det. Det hade inte funnits något så stort revir här när han lämnat platsen första gången. Han försökte att hålla sig utanför området, även om han kommit ganska nära igen nu i sin flykt. Men det gjorde inget. Han hade inte tänkt ta sig närmare.
    Framför Ghadam, bland gräset och den klippiga markens stenar, uppenbarade sig plötsligt två gestalter. Månvargen rycktes ur sitt fokuserande springande, men upptäckte dem alldeles för sent.
    "Se upp! Se upp se upp se upp!" ropade han med gäll röst. Han hann inte bromsa innan han var nästan uppe på de båda mindre vargarna. När han försökte stoppa sin rörelse med utsträckta, stela framben så fick hastigheten honom att slå runt. Han tumlade över marken en kort sträcka, innan han stannade upp i sittande ställning. För ett ögonblick blev han sittande, stel av förvåning, innan han insåg vad som hade hänt. Ett högt "Wooh!" lämnade honom innan han ruskade på sig och såg sig om över axeln. Det första han tittade efter var hästen, varpå han insåg att den inte alls följde honom längre. Därefter svepte den olivgröna blicken snabbt över platsen för att se var de båda mindre vargarna tagit vägen. Han hoppades att han inte hade sprungit på någon av dem.
    "Ursäkta", hojtade han med ett skratt, och reste sig upp.

[Nu svarar jag, även om det inte är min tur (vet inte ifall vi ens har någon ordning), i hopp om att få igång detta rollspel igen xD ]

Ett gäll röst avbröt Oscuro i hans lek, och han såg upp precis i tid för att se hur en större varg kom farande emot honom och hans syster med en väldig fart. Ett kort pipande läte lämnade honom och av ren insikt dök han åt sidan och kröp ihop tätt mot marken. Vinden av då den andre passerade honom drog lätt i hans päls och det var med ett chockat uttryck han såg efter främlingen.
Denne hade stannat, satt på marken och såg förvånat tillbaka mot honom. Sedan kom en ursäkt och ett kort skratt, och för några ögonblick var Oscuro osäker på hur han själv skulle reagera. Han var inte ens riktigt säker på vad som hade hänt ännu, allting hade gått så fort.
Men sedan brast även han ut i ett skratt och med ett leende satte han sig upp och såg på den främmande vargen.
"Vi klarade oss, eller hur?" Han kastade en blick mot sin syster, osäker på vad hon tyckte och tänkte, men det var hennes problem. När allt kom omkring var det hela rätt roligt.

Hon gav brodern en blick som sade att hon antog utmaningen hans leende gav. När han sedan kastade sig över henne lämnade ett kort "ouf" henne innan hon föll till marken. Med lekfulla morrningar kämpade hon för att få övertaget.
    "Inte rättvist! Jag var inte beredd!" sade hon och drog brodern lagom hårt i örat så det inte skulle göra faktiskt ont.
Visst kunde han vara irriterande, men det var hennes bror trots allt. Och hon tyckte om honom.

När plötsliga rop hördes avbröt hon sig lek och såg mot riktningen ljuden kom från. I hög fart närmade sig en äldre hanne rakt mot dem. Oscuro pep till och kastade sig åt sidan. Även hon pep till innan hon följde broderns handling. När det tystnat omkring dem höjde hon huvudet och såg på den främmande hannen som kom mot dem. Hon såg ogillande på honom. Nephania tyckte inte om att bli skrämd.
    "Mmm." svarade hon stelt på broderns ord.
Visst hade de klarat sig, men den stolthet modern inpräntat i henne de bar på, det stolta stäppvargsblodet, var sårat.

[Förlåt att jag är en sån segpropp! D: Ska försöka bli bättre >: *rullar ihop till en liten boll*]

Ghadam ruskade på sig och travade på lätta tassar bort mot valparna när han såg att de inte tycktes ha råkat illa ut. Den ena valpen skrattade, medan den andra såg på honom. Svansen viftade bakom månvargen när han stannade upp en bit ifrån de båda små vargarna, och han sträckte på halsen med nosen i deras riktning för att vädra efter deras dofter. De bar dofter tillhörande en flock. Troligtvis samma flock som han råkat komma lite nära i sin flykt.
     Han höjde plötsligt huvudet för att se sig om med spetsade öron. Den alerta, olivgröna blicken spanade ut över området, innan han talade med ett lättat, glatt tonfall.
     "Ni har inte sett en häst här?" Han andades ut ett kort skratt när blicken flackade tillbaks ner mot valparna.

Oscuro följde den främmande hanen med blicken då denne vandrade närmare dem. Och det slog honom att detta var en äldre varg. Vad gjorde främlingen här? Och varför kom denna springande i en sådan hiskelig fart? Om han funderade över det, gick igenom det han hade sett när främlingen kom springandes... Vad var det egentligen som hade hänt?
Oscuro kvävde ett skratt då han tänkte på händelsen de nyss varit med om. En blick kastades mot Neph, hur kunde hon inte tycka att det var roligt?

"En häst?" sade han sedan med ett smått förvirrat uttryck i det unga valpansiktet. "Det finns många hästar här, så ja... Nog har vi väl sett hästar förr?"
Frågan verkade aningen underligt, men lika glad var Oscuro för det. Han reste sig, ruskade på kroppen och gick sedan närmare den främmande hanen. Böjde huvudet uppåt för att se denne ordentligt.
"Vem är du?"

Hon snörpte lätt på munnen då den främmande hannen talade. Det hade inte tagit lång tid för henne att idiotförklara honom. Bredvid henne fnittrade brodern som besatt. Nephania kastade en trött blick på honom. Han kunde väl åtminstone försöka uppföra sig som en vuxen varg!
    Främlingens fråga fick henne att vända sin gula blick åt hans håll med höjda ögonbryn. På Stormstäppen fanns det gott om häst. Hon nickade åt Oscuros ord. Alla i Treontha hade sett hästar förut. De vuxna hade även jagat dem. Själv var hon ännu för ung tyckte de. Hon höll inte med. Då brodern gick närmare den äldre hannen förblev hon sittandes på avstånd.

Ghadam såg på den lilla valp som svarade, och ett kort skratt slapp mellan hans läppar.
    "Hah, nä, det var inte så jag..." Han avbröt sig själv och såg ut över landskapet igen. Nej, hästen jagade nog inte honom längre. Han såg tillbaks på den valp som talat, vilken tog sig närmre honom. Den andra valpen - en liten tik av doften att döma - verkade inte ha några tendenser till att komma närmre och hälsa. Ghadam viftade lågt med svansen när han sänkte huvudet för att möta den lille hanvalpens blick.
    "Jag är Ghadam", hälsade han. "Vem är du? Han log milt, om än ögonen fortfarande glittrade av adrenalinet som lekte i hans ådror. Han skulle kanske leta upp hästarna igen senare.

Oförsiktig tack vare sin nyfikenhet stegade Oscuro framåt. Han var orädd av naturen, och även om han då och då fick ångra sig försvann i den oförsiktiga sidan han bar på. Det var bara sådan han var, och ingenting skulle nog någonsin kunna ändra på den saken.
"Jag är Oscuro," sade han med en stolt röst samtidigt som han stannade upp. Sedan nickade han med huvudet mot den andra valpen. "Och det där är Nephania, min syster."
Svansen viftade bakom den knubbiga valpkroppen och det var med en nyfiken blick som han såg emot den större varghanen. Här fanns säkert många historier att höra, och Oscuro ville veta allt om den vuxne vargen. Historier var något han älskade för av dem kunde man lära sig massor, och han var ständigt på jakt efter mer kunskap. Förhoppningsvis skulle den äldre hinna berätta något innan systern skulle släpa med honom, tillbaka till de andra.