Morgonsolens smala solstrålar letade sig ner genom det rika lövverket och väckte den lilla valpen som låg och sov på en gren, tre gånger hennes höjd i tjocklek. Träden var hela hennes värld och hon antog att resten av universum täcktes av dem. Världen var fylld av träd och alla vargar var som hon och hennes syster, levde i träden och tog sig fram genom att klättra och flyga mellan stammarna med hjälp av den utspända huden under deras framben. 

Sanningen var att hon inte hade mycket erfarenhet av marken. Den var läskig. Där var det mörkt och okända faror lurade bakom varje buske. Det hade fadern sagt, och sedan de tappat bort honom hade hon tagit fasta på hans ord ännu mer. Hon var övertygad om att han klättrat ner för att jaga och blivit tagen av något där nere. Det hade gått flera dagar, kanske en vecka, och han hade inte setts till någonstans. Nu när hon vaknade och såg sig omkring syntes inte systern till heller. Paniken grep genast tag i henne och hon for upp för att vilt se sig om och leta. Systern var alltid där, skulle alltid vara där, det var bara så livet var. De hade aldrig varit ifrån varandra längre än någon minut. Valpen gnällde och började klättra runt för att leta på andra sidan stammen. De långa tårna med krökta klor gjorde att hon kunde ta sig fram över barken med lätthet, oavsett i vilken riktning. Hade hennes syster blivit uppäten av en orm? Eller gömde hon sig för att skrämmas?


(Privat till Mity)

Valpen vaknade av en hård duns och grep instinktivt tag i grenen som hon alldeles nyss föll ned på i sömnen, hon kravlade sig upp på den tjocka grenen och såg ner mot marken. Det var lååångt långt ner, Mity ruskade på sig och vände sig om för att se på sin syster som.. inte var där? Panik, panik! Valpen började att gny och såg sig febrilt omkring, vart är Cala?
   Öronen spetsades när hon tydligt kunde höra hur någon rörde på sig några grenar upp, det måste ju vara syrran! Ett lugn spred sig. Med snabba ryck for valpen upp längs stammen, närmre dit ljudet kom ifrån. Hon vek av ut på grenen som den andra individen befann sig på, fast på grenens undersida. Mity sträckte ut ena benet, och rörde vid den andre för att skrämmas. Men då hon inte fick någon reaktion, ”A-ha!” utbrast valpen när hon fart runt på samma sida som – en ödla? ”AAAH! CALAAAAA” skräcken var överväldigande och valpen sprang så långt ut på grenen som hon bara kunde, hon skulle hålla sig så långt bort som möjligt från den där.. saken.