[Reserverat för Akira.]

Aosora vandrade med stillsamma steg bredvid sin bror genom ett område där grönskan började växa fram. En stor eldsvåda måste ha härjat här för inte så länge sedan, men naturen hade börjat återta området och grönskan växte allt mer fram. Fortfarande kunde man dock se förkolnade trädstammar överallt, och doften av aska och brandrök låg ännu i luften.
Trots grönskan som tog över allt mer kändes området sönderslaget, som om det hade gått i tusentals spillror och aldrig skulle gå att reparera.
Inte helt olikt hur Aosora kände för deras liv.

Hon sneglade mot Akira. Han verkade till synes obrydd över vad de hade lämnat bakom sig, och inte alls orolig för vad de skulle komma att möta. När Trinity hade slagit sig samman med Isil Anar hade Akira gjort sin ståndpunkt klar, han tänkte inte tillbringa resten av livet i flocken, inte med de nya vargarna de förväntades välkomna. Akira hade dock aldrig riktigt trivts ens i mors och fars flock, men han hade åtminstone stannat där. Och när han nu beslutat sig för att gå hade Aosora fått göra ett val. Och även om det hade smärtat henne hade hon valt Akira, precis som hon alltid hade gjort.
Hon var dock inte alls lika säker på att de gjort rätt val som han verkade vara. Och sanningen var att hon saknade mor en aning, saknade de trygghet som en flock kunde erbjuda. Nu var de helt ensamma i ett främmande område. Hela deras liv hade förändrats, bara sådär. Och Aosora kände sig osäker på hur hon skulle hantera allt detta.

"Vet du ens vars vi är på väg?" Rösten var stöddig, men i tystnad undrade hon hur Akira kunde vara så nonchalant och självsäker, när hon själv bara kände tveksamhet.

Han traskar på med målmedvetna och självsäkra steg. Han har alltid varit bra på att hålla det coolt på utsidan. Som om han alltid vet vad han sysslar med. Men i sanning så är han vilsen. Har ingen aning om vad som ska hända. Men han kan inte låta de känslorna flyta ut. Han är tacksam för att Sora valde att följa med honom. Han vet inte vad han skulle göra utan henne. Nog för att hon kan gå honom på nerverna men det är alltid hon som har stått honom närmast. Trots meningsskiljaktigheter.

Akira hade inte uppskattat att flocken hade slagits ihop med en annan. Nu kunde han inte längre se fram emot en framtid som alfa. Han kunde inte ta över efter sina föräldrar eftersom de vek sig för en annan. Mesar. Akira vägrade att böja sig för den nya ledaren. Aldrig i livet. Men han brottas med osäkerheten över att inte längre tillhöra någonting.

Vet du ens vart vi är på väg? Sora's stöddiga stämma får honom att himla med ögonen innan han saktar ner farten och tillslut stannar för att sedan vrida på huvudet åt hennes håll.
"Självklart vet jag vart vi är på väg. Litar du inte på mig?" Svarar han stöddigt tillbaka. Minnet av deras möte med den svartvita tiken med energikrafter ligger fortfarande färskt i minnet. Det är dit han vill. Till hennes flock. Även om han fått sig en näsbränna så har han insett att där finns vargar med liknande krafter som honom själv. Där vinns möjligheter för honom att bli starkare. Och det är hans mål. Han är ännu en tanig ungvarg men framtiden ser ljus ut. Bara han kan bevisa att han har vad som krävs. För det har han. Akira sätter kroppen i rörelse igen och fortsätter framåt.

Aosora stannade när hennes broder stannade. Hon mötte hans blick utan att tveka, och vid den självsäkra rösten som mötte henne kunde hon inte låta bli att himla med ögonen.
Ja, självklart visste han vars de var på väg. Själv hade hon ingen aning. Och ifall hon litade på honom, det var ingenting han skulle behöva fråga. Aosora litade på Akira, otvivelaktig. Ifall hon litade på hans omdöme däremot, det var en helt annan fråga.
Men nu var de här, och hon kunde ingenting göra åt saken. Även om hon helst hade velat vända om, gå tillbaka till mor och de andra, så kunde hon inte göra det. Hon ville inte svika sin bror, men inte heller tillät henne stolthet henne att krypa tillbaka till flocken. Nej, nu hade hon lämnat dem och hon fick leva med det, även om det skrämde henne.
"Jag lita på dig." Hon log kort mot Akira och släppte honom sedan med blicken, fortsatte vandra framåt med snabba steg i samma riktning som han hade lett dem i. Hon vägrade visa sin tveksamhet åt honom.
"Kommer du eller? Annars lär vi aldrig nå fram till det där målet som du så ivrigt söker."

Jag litar på dig. Det är allt han behöver höra. Det manar honom framåt. Ger honom ny kraft. Skänker styrka till självsäkerheten. Han vet vart de är på väg. Han förstår att de förmodligen kommer få jobba hårt för sin rätt. Men över det känner han ingen oro. Det är vägen dit som känns besvärlig. Men systerns närvaro gör det lättare. Att hon följer honom manar på ivern inom honom. De är på väg mot något bra. Han känner det på sig. Och vad som än händer så står han vid hennes sida.

Kommer du eller? Annars lär vi aldrig nå fram till det där målet du så ivrigt söker. Akira flinar åt henne.
"Vem är det som leder vägen egentligen?" Han tar några skutt mot henne och nafsar henne lätt på halsen innan han med högburet huvud och rest hållning travar framåt.

Något inom henne sade att hon inte borde vara här, att hon borde ha stannat med flocken. Där fanns trygghet. Där fanns allt hon behövde.
Men Akira hade lämnat dem, och det hade alltid varit hon och Akira. Alltid de två mot resten. Och Aosora hade helt enkelt inte kunnat svika honom, det skulle hon aldrig kunna. Så därför var hon här, och hon tvingade sig själv att vifta bort den dumma tanken. Nog hade hon det bra här, hon hade ju sin bror. Han skulle ta hand om henne, ifall det behövdes, precis som han alltid hade gjort.
Hon litade på Akira.

Hon kastade ett flin mot honom över axeln och högg retfullt tillbaka efter honom då han travade förbi henne. Hon tröstade sig själv med en tanke om att allt skulle bli bra, även om hon nu kände tveksamhet. Det skulle ordna sig.
Återigen sade hon åt sig själv att hon litade på Akira, han skulle leda dem rätt. Trots allt hade de ju lovat varandra att det alltid skulle vara dem två mot världen.

Så Aosora skulle alltid följa honom, vart än han ville gå.