Det var nästan helt mörkt, och Ren njöt av tystnaden som alltid infann sig innan de nattaktiva varelserna vaknade till liv. Han såg upp mot himlen, fortfarande ljusare än bergen, och andades in den klara luften. En sorts instinktiv glädje över ögonblicket låg i bröstkorgen, en lycka över omgivningens skönhet.
     På en sekund slog det över, och plötsligt var Sacraris stillhet ett öronbedövande muller. Ren förstod inte riktigt vad som hände, annat än marken var väldigt arg. Den skakade så våldsamt att de vingliga valpbenen vek sig, och han kom inte upp trots försök. Stenar hade börjat rulla förbi honom, som troligen skakats loss från de omgivande bergen av skalvet. En liten åkte över Rens svans, och han gnydde till. Med hjärtat i halsgropen försökte han ropa på hjälp, men rösten drunknade totalt i mullret.
     "Mamma! Pappa! Beata! Six-", och så klipptes han av när en stor trädgren hamnade över bakkroppen. Det gjorde inte fruktansvärt ont, men han kunde inte ens försöka ställa sig upp längre - faktum var att han satt fast. Nu slog paniken in på riktigt, och Ren fick kämpa mot tårarna. Han var en Jägare! Han skulle vara modig! Trots det kunde han inte hejda ynkliga gnyenden.
     "Hjälp! Hjälp!"

[Hej kom och hjälp valp i nöd och reagera på jordbävningen!! (dock på Jägarnas revir)]

Skalvet kom plötsligt och utan förvarning. Med solens nedgång hade flocken tagit sig ut för sin nattliga träning. Den här gången hade valparna följt med, och Arno kunde inte vara stoltare. De växte så otroligt fort, hans små. Deras små. Flocken befann sig för kvällen i närheten av dalens ena sida, en plats där vatten kastade sig ut över de höga klippkanterna och regnade ner i Sacrari med ett högt dånande. Marken här var delvis stenklädd och fuktig, och medan Arno och de andra vuxna gick igenom sina övningar på den förrädiskt hala marken så härmade valparna dem i närheten, från en dunge träd bara en liten bit bort. Det hade varit en bra kväll, en av de som Arno tyckte om, i tryggheten av sin familj och med de flesta av sina älskade nära. Det förändrades snabbt.
     Plötsligt var det inte någon som stod upp längre. Det kändes som att marken rycktes ut från under hans tassar, och Arno slog i de hala stenarna med en hård duns. Han öppnade munnen för att ropa, kanske ”Jordbävning!” så som han förstod att andra röster gjorde, men hans hjärna var plötsligt för upptagen med annat för att kunna formulera ord. Det var på ren instinkt som han sprattlade tillbaks upp på tassarna, snavade när jorden fortsatte att skälva och kämpande för att få fart på benen.
     Valparna.
Det var allt som fanns i hans tankar. Han behövde hämta valparna. Han behövde ha dem hos sig. Det var inte en full tanke, så mycket som en instinktiv känsla. När stenar kom rasande ner från ovan och brakade i marken med höga, hårda smällar så tycktes ljudet bländande i hans huvud. Han hörde inget annat, inte egentligen, men en del av honom tyckte sig känna valparnas skrik. Det var med en annan sorts panik än vad han någonsin känt tidigare som han slängde sig fram emot träden och fann Ren fast under ett som fallit.
     Med ett högt vrål slängde sig Arno med axeln först in i trädet. Han pressade in huvudet under det, med större styrka än vad han någonsin visat förut. Den enda känslan inom honom, när han tvingade bort trädet från Rens kropp, var det desperata behovet att skydda sina valpar. Hans barn. Hans allt.

Förvarningen var alldeles för kort, och händelseloppet gick för snabbt för att någon riktigt skulle kunna reagera. Ljudet som steg från marken under tassarna var obeskrivligt, ett mullrande så djupt att det verkade som att själva naturen morrade i vrede. Det ekade från bergen när stenen sprack och bumlingar rullade.
  Delshays föll till marken samtidigt som de flesta av flockens medlemmar gjorde det. Andlöst kämpade han för att ta sig upp, men gruset rörde sig under tassarna och gjorde det omöjligt på fläcken han stod. Blicken flackade skrämt runt den skakande världen, åt vännerna som ropade åt varandra trots att orden ofta dränktes i jordbävningens vrål, försökte lokalisera var de befann sig. Närmst fanns Valkyrian, och den yngre sprattlade vilt i åtskilliga sekunder innan han fick bredbent fäste. Delshay märkte inte att den bra mycket större vännen hade snubblat fram till honom innan denne körde in huvudet under Delshays mage och hjälpte honom upp så gott det gick. 
  Stödd mot Valkyrians ben stapplade de tillsammans vidare mot bättre underlag.

[PP med tillstånd. Delshay och Valkyrian försöker undvika att typ, få en sten i huvudet eller något.]

Hon hade sprungit och gömt sig i ett kalt buskage för att kunna hoppa på någon av sina syskon när de glömt att hon var där när jorden plötsligt började vråla på dem. Marken skakade så att de allihopa föll som käglor. Liv var för rädd för att få ur sig ett ända ljud men hon hörde Rens rop på föräldrarna genom markens morrningar. Hon började krypa mot brodern, genom stenregnet.
Det lät som att marken grät och rev sig själv itu när hon såg, som i slow motion, hur ett träd föll rakt mot Ren. Hon lyckades komma upp i någon form av stående position och skrek rakt ut mot sin bror som försvann under trädets grenar. Efter ett darrande steg kände hon hur en stor sten som lossnat från begssidan slog till henne på sidan av huvudet. Det krasade obehagligt när den slog till nosen och hon ylade förskräckt till medan stenen for vidare. Det smakade blod i munnen och en tand verkade ha lossnat, hon kunde känna de vassa kanterna med tungan.
Pappa kom rusande och dök in under trädet där Ren satt fast. Liv kravlade snarare än gick mot trädet för att hjälpa pappa få fram Ren. Det var tur att hennes pappa var så stark för när hon kom fram hade han redan hunnit lyfta grenen som klämde fast Ren. Hon la sig platt på mage och försökte hjälpa till att dra ut brodern, skrek åt honom över markens klagande och försökte få tag i hans päls med tänderna.

Valkyrian:
Han hade fått upp Delshay och vände nosen mot botten av dalen, det kändes som det lättaste stället att skydda alla. Krita dråsade förbi dem och Valkyrian högg tag i henne för att hon inte skulle rulla hela vägen ner. Sedan var det bara att mer eller mindre glida ner mot botten, på benen eller inte var inte det viktigaste. Han fick små isramper att lyfta upp ur marken och styra bort de större bumlingarna från deras lilla grupp, de mindre stenarna träffade de alla på benen.

Luften gick ut henne när de hala stenarna inunder henne våldsamt började skälva. Samtidigt som hon kippade efter andan såg hon sig vilset omkring. Hon såg fler som hade ramlat omkull. Många som ropade om en jordbävning. Azdell hade hört ordet flera gånger, och visste mycket väl vad det gick ut på, men hade inte upplevt det själv förrän nu. Det närmaste hon kunde likna det vid var då Loke rört på sig inunder henne då hon och syskonen som valpar klättrat på honom. Men det här var inte i närheten lika roligt.
    Med mer tid spenderad på marken än på tassarna lyckades hon klumpigt lämna det hala underlaget bakom sig. Med vild blick såg hon sig omkring. Sökte. Gharrow och Nena. Vart fanns hennes syskon? Arno var hon inte orolig över: han kunde ta hand om sig själv. Det kunde egentligen Nena också, men Gharrow...  Han var inte inkompetent, bara ömtålig. Alldeles för ömtålig för det här.
    Hennes blick föll efter en stund på systern, som verkade ha ungefär lika mycket problem med att hålla sig stående som hon själv hade. En lite för stor sten tumlade förbi henne med en ljudlig smäll. Bakom sig kunde hon se stenar i alla möjliga storlekar falla ner mot flocken. Gharrow! Vart var Gharrow? Efter vad som kändes som en evighet såg hon honom liggandes i en skrämd liten hög.
    "Gharrow!"
Deras blickar möttes. Paniken i hans blick var uppenbar. Hon var tvungen att ta sig dit. Nu. Med benen brett isär rörde hon sig mot brodern så snabbt hon kunde. Ett högljutt rumlande bakom henne fick henne att hastigt se sig om. En stor sten rusade mot henne i hög hastighet. Panikartat sökte hon kontakt med marken och slog upp en tjock vägg mellan sig själv och hotet. En ljudlig smäll ljöd över området då de båda objekten kolliderade. Hon stod som fastfrusen i marken fram till hon hörde Gharrow kalla på henne. Som väckt ur en dvala skyndade hon vidare mot honom.
    "Kom! Kom, kom, kom!" uppmanade hon honom samtidigt som hon både försökte hålla koll på stenarna och hjälpa honom upp.
De behövde komma ifrån området. Bort från stenarna. Långsamt rörde de sig mot dungen. I en hög lite längre bort låg en av deras brorsbarn.
    "Janos." hörde hon Gharrow andas.
Valpen ropade efter Arno och Niyaha, sedan Azdell och Gharrow när han såg dem komma närmare.
    "Kom här!" beordrade hon och drog dem tätt in till sig. "Det kommer bli mörkt ett litet tag nu!"
Hon sökte kontakt med stenarna inunder sig igen. Så snabbt hon kunde slog hon upp väggar och bildade en bubbla runt dem. Mörkret svalde dem och hon kände hur de båda pojkarna skakade under henne. Hjärtat slog hårt i hennes bröst. Hon var nog lika rädd som de båda andra, men hon var tvungen att vara lugn. Hon hade tränat för att möta rädsla och panik med lugn, men det var svårt. Väldigt mycket svårare än hon hade trott.

[Skamlöst pp:ande Fritt fram för vem som helst att säga vad som händer med deras lilla kupol :fingerguns:]

Landets väldiga skalv kom som från intet. Plötsligt började bergen morra högre än någonsin förr medans marken rörde sig till takten. Janos slog handlöst ner i marken och det kändes som hela världen vändes upp och ner. Ljudet av de vuxna som ropade kändes avlägset, som om han hade vatten i öronen. Dundrandet ekade i hela dalen när stenbumlingar större än Loke bröt sig loss från bergen och krossades på vägen ner. Janos kunde höra hur stenarna slogs sönder, han kunde känna dammet i luften.
     Inte förrän Rens röst skar genom mullrandet fick Janos grepp om situationen. De blå ögonen var vida av skräck när han lyckades häva sig upp på benen. Det skakade så väldigt att det var svårt att hålla balansen.
     “Ren!” ropade han tillbaka. Med en förskräckt uppsyn sökte han efter sin bror. Till hans förtret fann han honom fast under en trädgren. “Ren!” tjöt han igen, rädd att stenarna som haglade runt om dem skulle träffa någon. Något som bara var kunde efterlikna en valps dumdristighet slog till. Med vad som kändes som mod i hjärtat kastade sig Janos framåt för att rädda sin bror.
     Berusad av adrenalinet försvann verkligheten omkring honom. Enorma bumlingar hade börjat rulla ner längs bergskanten, och en rakt emot honom. Ögonblicket innan Janos skulle bli mosad av en sten krockade Vindhur in i honom med en sådan styrka att han flög flera meter.
     “Din fårskalle! Din mäkta ärthjärna! Förbannat!” Vindhur fortsatte svära högt genom mullrandet. Men valpen låg orörlig kvar på marken när stenarna fortsatte regna. Hela kroppen värkte efter stöten med den äldre flocksystern. Det dåraktiga mod som tidigare fyllt honom var försvunnet och en isande rädsla tog över. Tårar trängde i ögonvrån när slutligen vågade öppna ögonen och se sig omkring. Ren var inte längre kvar under trädet, var han i säkerhet?
     “Mamma! Pappa!” ylade han. Blicken flackade fram och tillbaka, desperat sökandes, tills den fann Azdells. “Azdell! Gharrow!” Fasterns uppmaning fick honom upp på ostadiga ben. När han var inom räckhåll drog hon honom åt sig. Janos kunde inte låta bli att snyfta i hennes famn. Marken runt om rörde sig, men det var i fasterns vilja denna gång. Snabbare än valpen kunde reagera slöt sig marken runt om dem och det blev becksvart. Det smattrade och dundarna i väggarna när stenar krockade och splittrades emot byggnaden. Den lille tryckte sig närmare för varje smäll och slöt ögonen så hårt han bara kunde. Han tänkte på sin familj, på Ren, Liv, Silas, han önskade så innerligt att de alla var okej.

[Kastar in ett svar några månader senare ~]

Jorden skrek. Det var det enda sättet Nena kunde beskriva allt som. Jorden vrålade och vände sig under tassarna, skälvde med sådan kraft att hon kastades till marken trots försöket att stå bredbent. 
Stentyngderna - vackra snidade stenringar i ljus sten - runt benen slog hårt i marken och pressade vasst mot huden. Instinktivt sipprade medvetandet ner i tyngderna, släppte dem lösa för att lättare kunna röra sig. 
Om stenringarna var mjuka viskningar, så var jorden, bergen och marken åskan under stormen. Det fanns inget förstånd att greppa tag om, bara hejdlös vrede. 
Jorden skrek.
Vart var de andra? De hade tränat, Nena, Arno, och flera, och hon hade skjutit upp sig i luften med ett stenblock och landat..- 
Något hårt slog emot hennes axel, kolliderade med hennes huvud så att stjärnorna exploderade och mörker flimrade. 
Jorden skrek. Det kändes som om hon tumlade hejdlöst i flera år innan det tog slut, innan hon kunde stanna och bara flämtande dra efter andan medan jorden skrek och allt flimrade. 
Nena kunde inte ställa sig upp, allt bara snurrade och skakade, och det bångstyriga försöket att ändå komma upp på benen sände henne direkt mot marken igen så att ena skuldran blossade, blixtrade, och huvudet dunkade. Hon kunde krypa dock, konstaterade hon snabbt med ett tappert hasande över vassa, hala stenar. 
Men krypa vart? 
Vart var de andra? De hade tränat..? Visst? Eller hade det varit igår? Nena blinkade bort tårarna i ögonen, som gjorde allt suddigt och mörkt.
Det var som ett sus i huvudet som dränkte allt annat. Ett töcken. Vart var de andra?
Marken skakade. Små små vibrationer, som tilltog ögonblick för ögonblick, drog i hennes uppmärksamhet. Nena vred på huvudet - varför kunde hon inte se något på vänster sida? - och kastade upp en stenpelare i grevens tid just när en rasande bumling varit påväg rakt mot henne, rakt över henne. Den girade istället åt sidan, fortsatte nerför sluttningen. 
Hon kunde inte stanna. Krypa var det, juste. Hur hade hon kunnat glömma det?
"Samla dig, fågelhjärna." mumlade hon. Men vart var alla andra? Likt iskalla tänder i hjärtat pulsade oron och desperationen i bröstet.
"Gharrow! Azdell!" skriade hon, försökte se sig omkring i mörkret. Världen tippade åt sidan. Nena knep ihop ögonen när det skar i huvudet. Något varmt droppade ner på ena tassen. När hon försökte blinka var vänsterögat så kletigt och tjockt att hon inte kunde se något allt, bara rött och mörker. 
Tur att hon hade tre till på vänster sida. 
"Arno?" hördes hon ens över jordens mullrande? "NÅGON!?" 
Igen kände hon det, vibrationerna som nästan rytmiskt tilltog i styrka. En kantig, ful, vagt halvmåneformad stenmur slets upp ur den vrålande, vilt protesterande jorden. Det drog andan ur henne, fullständigt tömde henne. Ett öronbedövande dån som fick hennes öron att ringa vittnade om att muren hållit. 
Den skulle skydda henne, i alla fall mot ett par till smällar. Men det betydde också att hon inte kunde flytta på sig utan att riskera bumlingarnas raseri. 
Hon skulle förmodligen inte ha kraft nog kvar för ytterligare en mur. 


[För att hjärnskakning gör en så resonerande och sansad, speciellt under en kris ;D
Som förtydligande är hon inte allverligt skadad, bara lite tilltufsad med ett ytligt sår på huvudet som blöder ner på vänsterögat - vilket gör att hon inte ser något med det. ]

Det kändes som att hjärtat stannade i bröstet på henne när hon hörde Nenas skärrade röst. Något hade hänt. Något allvarligt. Annars hade hon inte skrikit på det viset.
    "Gharrow, jag måste hjälpa Nena. Stanna med Janos, var stark för hans skull, kupolen kommer skydda er."
Hon visste att han kunde klara det. Han var både modigare och starkare än han trodde. Mjukare än de andra, men minst lika modig om han fick chansen.
Efter en våldsam smäll skapade hon en öppning som hon hastigt stängde igen bakom sig. De skulle klara sig. I stenkupolen skulle de vara säkra. Hon var tvungen att tro det för att ha en chans att hjälpa sin syster.

Azdell blinkade i det skarpa ljuset och försökte fokusera blicken för att finna henne. Där! Liggandes på marken.
    "Nena!" ropade hon och satte av i galopp mot henne.
Hon steppade mellan stenarna som hotade att krossa henne. Som genom ett mirakel nådde hon systern oskadd.
    "Nena. Jag är här." hon buffade på henne med nosen. "Jag är här."
Så snabbt hon kunde kämpade hon med att få upp henne på tassarna. Sättet hon vinglade på oroade henne, men hon fick tänka på det senare. Just nu behövde de ta sig i säkerhet. Långsammare än hon önskat rörde de sig i säkerhet.
    "Sixten!" ropade hon stressat när hon fick syn på stäppvargen.
Skrämt mötte han hennes blick men skyndade fram till de båda systrarna och hjälpte henne med den skadade Nena. Bakom dem vrålade en sten och rullade mot dem i hög hastighet. 
    "Ta henne i säkerhet!" beordrade hon och vände sig hastigt om.
Men den var närmare än hon väntat sig. Panikartat försökte hon stoppa den med sin kraft, och slarvade. Medan hon lyckades stoppa stenen i sin framfart och förhindrade att den rullade över Nena och Sixten lyckades hon även stå i vägen för den. Ett gällt skrik av smärta lämnade henne då den rullade över hennes högra framben. Allting blev bländande vitt för ett ögonblick. Sedan svart. Någonstans långt borta kunde hon höra skrik från flockens medlemmar.

[Vad vore Jägarna utan förlorade lemmar?]

En kraftig känsla av att ta sig bort slog Arno samtidigt som han fick loss Ren från under trädet. Han visste att det var Dimitrij. Ta sig bort, till öppen mark. Han ifrågasatte det inte, utan agerade omedelbart. Hur han fick tag på båda valparna skulle han senare inte kunna förklara, men Arno lyckades greppa både Ren och Liv med tänderna, och hivade dem med sig när han satte fart bort från träddungen, och bort från bergväggen som mullrade bakom. I farten upptäckte han Niyaha, som bar iväg Silas med så snabba språng hon förmådde. Delshay och Valkyrian hade fått med sig Krita och Avani. Den starka känslan av att ta sig bort – i säkerhet – höll i sig under de evighetslånga minuter som skalvet varade.
    Arno stannade inte själv förrän han nått öppen mark, och jordens skakande avtagit till ett vagt muller. Det ringde i hans öron, tjöt och trummade av pulsen i hans kropp. Han släppte flämtande de båda valparna, och såg sig om med skärrad blick. Räknade alla han kunde se. Theano och Beata. Loke en bit bort med Nehexor och Caer. Sixten och Vindhur som stödde Nena. Gharrow och Janos – Janos! – som följdes av Orkidé. Dimitrij som landade med Azdell i ett grepp mellan käkarna. Arno, tillsmmans med Niyaha, samlade de tre valparna de fått med sig, och mötte upp Janos som följt med Gharrow till Azdell. Stunden som följde var kaotisk, skärrad, men de var alla där. Några skadade, men vid liv. Arno sände tack till gudarna, medan Beskyddarna började se över de skadade. Tack, och en bön om att Oberon och hans patrull var säkra. Han ville inget annat än att de skulle komma hem, hela och hållna.

[Avslutar detta!]