Pulsen dunkade i hennes öron,
Hennes tecken lös klart,
Hennes ögon var skräckslaget uppspärrade.
Thayala sprang så fort hon kunde genom den silvriga, vackra skogen, Silverpile.
Och jorden skakade, skälvde under hennes tassar.
Träd på träd föll med höga brak och dunsar.
Hon orkade snart inte mer, det gick långsammare och långsammare allt eftersom tiden gick.
Hur lång tid hade hon sprungit? En minut? En timme?
Hon visste inte, men det kändes som timmar.
Långsammare
Långsammare...
Hon orkade snart inte mer, tvingades att sakta ner.
Jorden fortsatte att skaka kraftigt och hon föll omkull efter ett särskillt kraftigt skalv.
Ett brakande hördes en bit bredvid henne, men hon orkade inte resa sig upp, bry sig.
Trädet kom närmare...

[fy så dåligt!]

Vampyrhanen sprang genom skogen likt en skugga. Smidigt tog han sig fram, behövde knappt kolla vart han placerade tassarna.
Han susade fram, svår att se, och fartvinden brusade i öronen och slet i den sammetslena, svarta pälsen.

Jorden vibrerade under trampdynorna, gav vika för naturkrafterna. Tavar stannade upp, slöt ögonen och koncentrerade sig i kaoset. Han vädrade noggrant i luften i jakt på byte.
Här kanske det fanns en och annan hjort, om han hade tur.

Men nej. Endast doften av... varg. Han behövde inte fundera mer, utan satte genast fart. Brakade fram genom skogen som en vind. Inget kunde stoppa honom. Han fick syn på henne i kaoset, och även trädstammen som var på väg att krossa hennes skalle. Så onödigt, tänkte han på en millisekund. Sedan sprang han, tog sats, spände musklerna i samma rörelse och kastade sig över henne. Han knuffade undan henne och trädet föll med ett brak. Rakt på honom. Han kände hur lungorna pressades samman, tappade andan. Öronen ströks bakåt, han morrade dovt  och hävde sig långsamt upp, med trädet över ryggen. Så stod han upp, och skakade av sig det likt en pinne. Ruskade på pälsen och fuktade nosen med tungan. De kusliga, varmt röda ögonen vändes blixtsnabbt mot tiken. Han gick fram till henne och höjde på huvudet. Flinade svagt, ironiskt.
"Där hade du tur."

Ett svagt pip undslapp henne då Thayala blev undanknuffad från trädet.
Hon reste sig upp på skakiga ben oc såg chockat på främlingen när han skakade av sig trädet, precis som att det inte vägde någonting.
Och när han sedan vände sig mot henne och gick närmare, kunde hon inte låta bli att rygga undan ett steg. Han ögon... Aldrig hade hon träffat någon med samma röda ögonfärg som honom...
"Där hade du tur."
Thayala skakade på sig och återvände till nuet då han talade med henne.
- Hm... Ja, tack... sade hon osäkert och en såg forskande på hannen. Man kunde knappast påstå att han var ful, snarare tvärtom. Han var näst intill perfekt i hennes ögon.

Thayala sträckte på sig och svepte undan luggen från sina ögon.
- Hur kommer det sig att du kan fånga ett fallande träd på din rygg utan att di tar skada? undrade hon nyfiket och log smått.

Han höjde ögonbrynen och fnös vid hennes fråga.
"Det vägde ju knappast någonting. Har du lust att ta skydd någonstans?"
Han duckade hastigt när en sten kom farande. Jorden skakade till. Ett enormt, mullrande läte hördes uppifrån. Åska? Eller bara marken som slets itu. Just nu kunde man inte veta. Honan var väldigt vacker för att vara dödlig. Vacker på ett underligt sätt.
Tavar såg på henne med ett mystiskt leende. Ansiktsuttrycket sade att han dolde något. Och det gjorde han ju. Hela han var en hemlighet.
"Och vad gör du här, förresten?" undrade han nyfiket och hoppade undan för ett annat flygande föremål.

Thayala log busigt och duckade undan från en flygande gren som komm farande mot henne.
- Söker spänning kanske... Vad gör du själv här? hon blinkade med ett öga och dolde förvåningen över hannens kommentar väl.
- men visst kan vi söka skydd.. hon log flirtigt och svepte långsamt med svansen.

Ett träd klövs itu, och en stor del av stocken föll av. Började rulla mot honom. När den kom fram tog han ett enkelt språng över den. Tvärstannade och vände sig tillbaka mot tiken. Stocken brakade in i ett annat träd med en smäll.

'...vad gör du själv här?"  frågade hon.
Han gick fram till henne, böjde ner nacken en aning, för hon var lång men han var längre, och såg henne i ögonen. Kylan från hans kropp strålade ut i luften minst en halvmeter i radie, så nog måste hon känna den. Den röda färgen i hans ögon var mörk och glänsande. Han var törstig.

Men han var tvungen att artigt svara på hennes fråga.
"Jag jagar. Eller ja... jagade. Men du, jag vet ett ställe där vi kan gömma oss." Hans röst hölls låg och förförisk, blicken var utmanande.
Skulle hon våga följa med döden dit han gick?

Thayala var tvungen att lägga band på sig för att inte rygga undan mer än något steg. Hannen utstrålade en kyla, och det skrämde henne. Och Även om hon inte visade någon rädsla så ökade takten på hennes hjärtslag och hon vek undan med blicken från hans röda ögon. Dom oroade henne. Istället låtsades hon betrakta en flyende fågel som flög från ett fallande träd.

När hon efter en liten stund vände tillbaka blicken hade hon lugnat ner sig och svarade Flirtigt:
- Ursäkta att jag avbröt din jakt, hoppas att du inte är alltför hungrig... hon hoppade undan från en gren som kom farande och ruskade av sig några blad som fastnat i hennes man då grenen flugit förbi.
- Jag följer dig. sade hon sedan lugnt och tog ett långsamt steg mot honom.

Ett nytt leende spreds över hans läppar då han hörde hennes hjärta börja skena.
Jaså? Hon tittade bort, undvek hans blick.
Rädsla skymtade i hennes blick, hon ryggade undan en aning.
Han lade huvudet på sned, väntade.
Hon ursäktade att hon avbrutit hans jakt, men det var inte sant. Jakten var i full gång, och hon var bytet. Fast det hade hon ingen aning om. Han tog ingen notis om hennes kommentar. Snart vände hon åter blicken mot honom, och då var han beredd. Han låste fast sin blick i hennes, snärjde den likt en orm som kramar åt om sitt offer. Honan log flirtigt mot honom, och hans eget leende blev snett, charmigt.
De stod tysta en stund. Sedan bröt han tystnaden, fortfarande med ögonen fixerade vid hennes.
"Skrämmer jag dig?"


(Han är fett skum)

Hans ögon... Så fängslande, nästan som att dom drog henne mot honom.
Hon kunde inte slita blicken från honom.
Så vacker...

Han talade med henne, ställde en fråga.
"skrämmer jag dig?"
Hon rynkade på pannan, gjorde han det? Kanske inte nu... Eller?
Hon hade varit så förtrollad av hans ögon att hon inte lagt märke till sin egen skenande puls som dunkade i hennes öron.
Ja, hon var rädd. Livrädd, men samtidigt så lugn, förtrollad av hans ögon. Hans blod röda ögon...

- Kanske... Borde jag det? hon kämpade med att inte visa rädslan, och drog istället på sig en mask av lugn och flirtighet.

Han skrattade till.
"Ja, du borde definitivt vara livrädd."
Svansen svepte till bakom honom. Sedan vände han sig om och började smidigt ta sig förbi stockar, stenar och omkullvräkta buskar. Snart kom han fram till stället han letat efter. En övergiven lya. Han slank in, sjönk ner och låg där i mörkret likt en svart skugga med åskan mullrande utanför.

Thayala rynkade på pannan åt hannens kommentar, och hann inte ens svara honom innan han vände sig om och började småspringa(?).
Hon följde efter honom, men tvekade utanför lyan.
Det kanske inte var en så bra ide att komma alltför nära honom, speciellt inte nu när han själ erkänt att hon borde vara rädd.
En fallande gren bestämde hur hon skulle göra när den föll mot henne och hon kastade sig in i lyan för att slippa få den på sig.

Lite jord föll ner från lyans tak då marken skakade. Thayala ruskade av sig den torra jorden och höll huvudet nära lyans golv för att inte slå hornen i taket.
Dom kunde verkligen vara ivägen ibland!
Många gånger hade hon fastnat med dom i låga grenar, och hennes man trasslade alltid in sig i dom, så att hon fik kämpa med att reda ut den igen med tassarna.
Men samtidigt var hon väldigt stolt över sina vackra horn, dom var speciella, gjorde henne speciell och vacker.

Thayala betraktade tyst den svarta hannen när det slog henne, hon visste inte ens vad han hette!
- Jag har visst glömt att fråga, vad är ert namn? undrade hon nyfiket och flyttade - utan att tänka på det - närmare honom.

Gryningen kom närmare och närmare för varje minut som gick.
Han skulle vara tvungen att ta skydd i denna lya, fast som en råtta mellan en tigers tassar.
Tanken på den brännande solen fick honom att fyllas av avsky.
Det brinnande klotet som plågsamt sakta vandrade över himlen om dagarna var det enda som kunde hålla nattens barn i shack. Nej, inte det enda. Deras herrar också. Tavar bet ihop vid tanken på Demetri, den urgamla vampyren som hade gjort honom till sin slav, livet ut.
Han ville inte vara slav. Han avskydde det. Han var också medveten om att det Demetri ville ha, det var respekt. Något som Tavar hade mycket svårt att bringa någon som såg ner på honom så.
Man kan inte visa respekt mot någon som står och flinar kallt mot en!
Omöjligt.
Han suckade och återvände till nuet.
Honan hade kommit närmare, krupit ihop i lyan. Hennes ståtliga horn krafsade jord i taket. Om det rasade in skulle han vara den ende som överlevde.

Honan ville veta hans namn, såg nyfiket på honom och undrade.
Han lade ner huvudet på tassarna och log svagt.
"Tavar."
När han sade sitt namn hörde han Demetrius röst i sitt huvud, hur han hånfullt spottade ur sig ordet.
Han skakade av sig tanken.

Thayala betraktade hannen tyst då han lade huvudet på tassarna.
Tavar...
Hon viskade namnet, då skulle hon nog minnas det bättre och inte riskera att göra bort sig genom att fråga vad han hette en gång till.
- Mitt namn är Thayala. sade hon och lade sig ner även hon.
Innan hon ställde nästa fråga funderade hon en stund och såg noga på hannen.
- Säg mig Tavar, är du en mörkervarg? undrade hon och log smått över den fåniga frågan, men hon hade aldrig mött en mörkervarg innan, bara hört talas om dom. Och visst borde dom väl vara svarta? Hon gissade det. Och Tavar var ju svart, så, varför inte?

[påminn mig om att aldrig svara på roll när jag är trött... Då blir svaren jättekorta och dåliga "/ ]

Han satte sig upp, plötsligt, och ögonen glittrade blodröda.
En morrning slets ur hans strupe.
"Tror du jag är dödlig?" Han reste sig, så gott det gick, och ställde sig alldeles nära.
Han hade rört sig så snabbt att hon inte skulle hunnit se det.
Nu lutade han sig fram och borrade in sin blick i hennes, med det häftiga humöret i sina ögon.
"Tror du det?" viskade han.

Thayala spärrade förvånat upp ögonen då han plötsligt dök upp bredvid henne.
"Tror du att jag är dödlig?"
Hon reste sig fort och såg in i Tavars röda ögon.
- Ja, det tror jag. sade hon långsamt och kände pulsen öka. Vad var det med denne hanne? Hon var inte rädd, inte riktigt... Men det var något annat, något hos honom som fängslade henne.
Hon rös och log smått då han viskade i hennes öra.
- Jag tror att du är dödlig, men det är vi alla. Vad är så speciellt med dig? sade hon retfullt och lät en svag vindpust smeka tavars kind.

Morrandet växte, ökade i styrka. Visst, han var inte mäktigast av sin sort, men han var fortfarande mäktig.
"Du verkar vara omedveten om att du befinner dig i sällskap med en vampyr, Thayala."
väste han och nafsade efter hennes öra.
Var det en lekfull glimt man såg i hans ögon?

Hon höjde på ögonbrynen och skrattade till då han avslöjade vad han var.
Hon borde ha förstått, hans röda ögon, styrkan, snabbheten och det perfekta utseendet stämde överens med alla sagor om vampyrer hon hört.
Hon duckade och fuktade sina svarta läppar.
- Och borde jag vara rädd? undrade hon och såg på vampyren med fejkat allvar i blicken. Hon var inte rädd, inte ett dugg, bara glad över att äntligen fått reda på varför han var som han var.

Den svarta hanen fnös.
"Nej, inte riktigt än. Jag tycker om att leka en stund med mina offer, och det försvåras bara när de blir rädda."
Han flinade.

Hon kände att hon borde vara rädd, men av någon anledning var hon inte det, inte ens när han pratade om sina byten.
- Du dödar inte mig, det kan du inte. sade hon retfullt och, som för att understryka innebörden i sina ord lät hon en kall vind rufsa om hannens päls.

(Tillstånd för PP.)


Flinet blev kallare.
"Den som spar, han har." svarade han lugnt, och spände blicken i hennes. Ögonen svartnade plötsligt. Törsten tog över. Han drog ett djupt andetag, kände blodlukten. Sedan gick allting väldigt snabbt. Tavar tryckte ner Thayala mot jordgolvet, och böjde sig elegant ner över henne. Han väste lågt. Tänderna glimmade till, innan han bet henne. De sjönk lätt genom hennes skinn. Ett tillfredsställt läte lämnade honom, när han drack.




(Normalt xD)

Thayala morrade och kastade med sitt behornade huvud då han välte henne och började dricka.
- låt bli det där! morrade hon sammanbitet och bet ihop då smärtan strålade från såret han drack ur.

Hon svalde gång på gång och kände pulsen skena iväg. Han skulle kanske döda henne om hon inte gjorde någonting!
Så hon koncentrerade sig på luften omkring dom, och Bildade en farlig "piska" av luft som kunde slita upp djupa sår. Det susade svagt då den piskade mot Tavar för att träffa honom över sidan, och förhoppningsvis såra honom så mycket att han släppte taget om henne.

De röda ögonen såg allt. Varenda partikel som rusade runt i luften, varenda dammkorn i detalj. Luften som blev alltför kompakt, och bildade en vinande slinga i luften.Han reagerade automatiskt, och plötsligt hade han släppt henne. Men han hade varit så sysselsatt med att dricka, att han varit en tiondels sekund långsammare än vanligt, och kniven av vind skar honom snett tvärs över ansiktet, och ner över buk och ben. Sedan stod han utanför lyan. Han hade susat dit med sådan hastighet att han inte synts. Tavar behövde egentligen inte syret, det var ren vana. Men han andades häftigt, och blixten lyste upp himlen bakom honom en sekund. Han stirrade på henne, med blod droppande från käkarna. Plötsligt fylldes hans ögonvitor av en röd nyans, likt sprickor spred det sig över hela ögat, det som först bara varit hans regnbågshinnor. Morrningen som steg ur hans strupe var varken lekfull eller flirtig. Den var bara kall. Svart, glänsande vätska rann ur såren, det som för levande var blod. I honom var det gift, vampyrgift.
"Dåligt drag." Han spände den svartnande blicken i henne och blottade ilsket huggtänderna.

En suck undslapp henne då han försvann, bara för att dyka upp utanför lyan i samma sekund.
Hon reste snabbt på sig, spände blicken i Tavar och lät en djup, hotfull morrning ljuda ur hennes strupe.
-Gör du om det där, så dödar jag dig! Jag struntar i om du är vampyr. Du är inte odödlig, kanske svår att döda, men inte odödlig. väste hon ilsket och lät vinden blåsa kraftigt utanför lyan. Den piskade blad från träden, yrde upp jord från marken och drog i den svarta vargens päls.

(Chaos är över.)

Vinden tilltog, och blev kyligare. Han märkte det, men led inte utav det.
Tavar bet ihop käkarna, och slutade andas. Han vägrade dra ett enda andetag till. Bloddoften från tiken var berusande stark.
Han slöt ögonen, och bara stod så.
Sammanbiten, han höll tillbaka sig själv så gott det gick, och inom honom pågick en urgammal strid. Han rynkade pannan, koncentrerat, plågat.

Den Svarte öppnade sakta ögonen, mötte hennes blick. Världen verkade stanna, jorden slutade snurra. Bara den där blicken
talade tusen språk.
Det onaturligt röda försvann, smälte tillbaka in i irisen så att ögonen återgick till sitt normala utseende.

Sedan satte han sig ner, med framtassarna brett isär och huvudet aningen hängande, fortfarande med blicken fastlåst i hennes.
"Snälla, gör mig den tjänsten."
Regnet började falla, och rann nerför hans nosrygg och nacke, droppade ner på marken som sög åt sig den, tacksamt efter en varm period.

Hon kunde nye tro sina ögon då han satt sig ner, gav upp, bad henne att döda honom.
Hon slutade morra och vinden avtog. En svag rynka bildades mellan hennes ögonbryn.
- Va? hon såg chockat på honom och gick långsamt ut ut lyan för att sätta sig framför den svarte, otroligt snygga vargen.
- du vill att jag ska döda dig? hon såg förvirrat på honom och svepte svansen runt sina tassar för att dom inte skulle bli kalla av regnet som nu föll från himlen.