"Allt jag någonsin brytt mig om har tagits ifrån mig. Jag har liksom... ingenting kvar."
Han gav till ett kort, glädjelöst skratt och mötte bistert hennes blick.
Efter en stunds tystnad viskade han.
"Jag vill fortfarande ha ditt blod, Thay. Jag kan inte göra något åt det."
Han vände upp ansiktet mot himlen, slöt ögonen och kände regnet svalkande strila ner från himlen.
"Jag är patetisk, förstår du. Bara en slav."

Hon satt tyst och lyssnade på hans ord. Och ju mer han pratade, desto mer kände hon medlidandet välla upp inom sig. Ingen förtjänade det han pratade om, inte ens han.
-Jag förstår inte... En slav? En slav till vem? undrade hon mjukt och såg medlidsamt på Tavar. All hennes ilska var som bortblåst, bortblåst av den svarta vampyrens ord.

Ett djupt mullrande ljöd genom skogen, och i nästa sekund klöv en blixt himlen i ett starkt, vitt sken.
Thayala såg rök stiga upp från skogen långt borta, men den försvann snart då elden slocknade av regnet. Hon vände långsamt tillbaka blicken mot Tavar.

[ett träd började brinna av att blixten träffade det ;)]

Han ruskade på sig, för att bli av med vätan som trängde sig på.
Den lugna känslan var som bortblåst.
"Demetrius. En urgammal vampyrhane. Jag var väldigt ung när han bet mig. Hade knappt levt." morrade han, och blängde på henne.

"Men visst, vill du, så döda mig. Jag förtjänar det. Ett odödligt liv för hundratals förlorade."
Han gick närmare henne och borrade in blicken i hennes.
Andetagen var isande kalla.
Regnet började ösa ner.
"Sätt igång."

Hon sänkte blicken.
- Nej, nej jag kan inte döda dig. viskade hon knappt hörbart och skakade på huvudet. Hon kunde inte döda honom, hur mycket hon än ville, så kunde hon bara inte.
Han hade inte dödat henne, han hade låtit henne överleva fast han haft hennes liv i sina käftar och lätt kunnat släcka det, lika lätt som regnet släckte elden efter blixtarna som härjade över skogen.
Men han hade inte gjort det.
Och hon tänkte inte ta hans liv, han förtjänade det säkert, men när hon hörde hans ord tog det stopp.
- Nej.

Han morrade. Ögonen sköt blixtar, så ilskna var de.
"Det var ditt största misstag. Att tveka när du hade chansen." väste han lågt.
Hela situationen tedde sig alldeles för patetisk för att han skulle trivas.
Varför inte bara döda henne, så kunde han gå därifrån?
Han lyfte en framtass för att ta steget fram och knäcka hennes nacke.

Men så hörde han en röst bakom sig.
"Vilka är ni? Va..."
Han vände sig om, och såg misstroget på den tanige, grå varghanen som med misstänksam min betraktade dem.
Tavar gav Thay en svårtolkad blick, innan han susade fram till främlingen.
De röda ögonen och hotfulla uppsynen verkade skrämma den grå, som ryggade tillbaka.
Morrningarna som slet sig ur vampyrens strupe tilltog, blev mörkare.
Han borrade in sin blick i främlingens.

Thayala stod tyst och såg stadigt in i tavars ilskna ögon då han talade. Hon brydde sig inte om att svara honom, det var inte lönt, han skulle ändå inte lyssna om hon sade emot eller säga något för att försöka få honom att ändra sig.

Men så stannade han upp, och vände sig om mot den gråa vargen som dykt upp ur buskarna utan att någon hade märkt något.
Tavar morrade hotfullt mot den överraskade vargen och Thayala spände blicken i vampyren. Han skulle bara våga döda den gråa, hon tänkte inte tillåta det, och speciellt inte när hon såg vargens bakåtfällda öron och hukande kroppshållning. Han kunde inte vara lång från att lägga sig ner på marken framför vampyren för att visa sig tillräckligt underlägsen.

Thayala koncentrerade sig på luften omkring den svarta vampyren. Hon morrade lågt och pressade luft mot vampyrens huvud, hon tryckte hårdare och hårdare, tillslut skulle smärtan vara för mycket för honom - hoppades hon - och han skulle släppa koncentrationen på den grå.

[svårt att förklara det hon gjorde med luften, men pressade luft mot hans huvud så att trycket ökar mot det och gör ont... ]

Tavar öppnade munnen för att säga något, men ryckte till och hukade sig.
Smärtan som skar genom huvudet fick honom att vilja skrika, men ut kom bara ett kvävt ljud.
Han ruskade på huvudet, föll omkull och satte båda framtassarna mot skallen.
Vampyren morrade av leda och det löpte skälvningar genom hans kropp.
Vad hände? Han kunde inte tänka. Hade hans organ fungerat hade han inte kunnat andas. Men nu behövde han inte det. Allt som fanns var bara en otrolig smärta.

Den grå hanen såg chockat på den lidande Tavar och ryggade tillbaka.
Han såg på honan. "Vad gör du med honom?"

Thayala morrade tyst och såg högdraget på den liggande vampyren.
-Tänk inte ens tanken, vampyr morrade hon och fnös innan hon spände blicken i den andra och svarade sammanbitet:
- Försvinn, annars slutar du som någon annan av alla hans byten, så spring, försvinn från denna skogen! som för att understryka sina ord högg hon i luften bredvid hannen som förskräckt snodde runt och försvann in i skogen.

Thayala suckade lättat när han försvunnit och drog bort trycket från vampyrens huvud, men höll sina krafter beredda. Han kunde försöka ge sig på henne istället.

[failat "/ ]

Smärtan klingade av, och han flög genast upp.
Den grå vargen sprang, och han lät honom fly.
Han stirrade mordiskt på Thayala och morrade.
Sänkte huvudet och gick långsamt mot henne utan att ta blicken från henne.
Han såg att hon var beredd att göra det där med luften igen, och susade fram så att de stod ansikte mot ansikte.
Hans röst var hård när han muttrade; "Gör aldrig... om det där igen."
Blicken borrade sig in i hennes.

Sedan gläfste han till, ruskade på pälsen och gick förbi henne. Måste hitta någon som kunde vara hans distraktion från allt... kännande.
Ja, Tavar känner. Och det suger.

Thayala såg stadigt in i vampyrens ögon då han talade.
- Jag gör det jag måste. sade hon bestämt och svepte med svansen.
Hennes öron klippte vaksamt då han gick en bit bort.
- Var ska du ta vägen? Hitta någon annan att döda utan att en vanlig tik hindrar dig? sade hon nästan retfullt och vände sig mot honom.

[förlåt trasan, hinner inte skriva längre :(]

Han stannade, med ryggen mot henne.
Vinden ven kring hans tassar, förvrängde skuggorna.
Regnet föll från den mörka himlen, smattrade mot hans rygg och droppade från pälsen.
Såren hennes piska gett honom hade läkt för länge sedan.

Han såg sig över axeln, mötte hennes blick.
"Vem har sagt att du är en vanlig tik?"
Han blinkade med ena ögat och log brett.
"Godnatt, Thayala.."
Sedan susade han iväg, försvann spårlöst i natten. Som om han aldrig varit där.
En uggla hoade i mörkret.




(omg, såå mystiskt *skrattar*)

Hon kunde inte hindra det lilla leendet som spred sig på hennes mun vid vampyrens ord. Hon hade alltid vetat att hon var speciell, aldrig hade hon mött en annan ragana - förutom sin familj - förr. Så därför måste hon ju vara speciell. Åtminstone enligt henne själv.

"godnatt, Thayala...
Hon lutade huvudet lite på sned vid hannens ord, och såg nästan chockat efter honom då han försvann.
En sådan total vändning deras korta möte tagit, flera gånger om.

Med ett litet, litet leende på läpparna ruskade hon av sig regnet och såg upp mot den allt ljusare himlen. Solen skulle snart stiga på himlen, och hon hoppades att vampyren hittade skydd innan dess, för på något sjukt sätt gillade hon honom. Gillade honom allt för mycket för att det skulle vara bra för henne.
Och hon ylande kort, en sjungande melodi som farväl till vampyren, och som dolt löfte om att dom skulle träffas igen.

En liten stund efter att melodin dött ut slutad regnet falla, och Thayala gav sig iväg för att jaga, för mycket hade hänt under natten för att hon skulle få sova, och tankarna vandrade hela tiden iväg till den svarta, mystiska vampyren.

[AVSLUTAT]